Hej då, carbs!

Fyrtioårskrisen närmar sig med stormsteg. Jag tänkte att jag en gång för alla skulle se om jag kunde komma till botten med varför min kroppsform alltmer liknar ett mjölkpaket. Jag har aldrig varit en träningsnarkoman men på senare år har jag fan skött mig bra mycket bättre än många andra i min umgängeskrets. Trots detta har vetebullen på magen vuxit stadigt. Jag känner ju Fight Club-rutorna där under, men vad hjälper det när man ändå har angst varje gång man ska stoppa ner skjortan? Förutom detta lilla smolk i bägaren har jag även blivit hjärtligt trött på att inte kunna knyta skorna utan att känna det som om jag ska smälla ett ledband eller nåt. Jag är stelare än en 90-åring, helt enkelt. Och om jag inte gör något åt saken lär det inte bli bättre med tiden.

Efter en hel del sökande på nätet och bland bekanta, landade jag slutligen hos en tränare/hälsoexpert/dietist (?) som heter Jonas. Hans uppdrag är nu att styra upp det här vraket och få mig på rätt spår. Detta innefattar träning, stretchning och kost vilket har visat sig innebära en hel del rejäla förändringar i min livsstil. Nu har det bara gått 1,5 vecka, så vi ska inte ropa hej än så klart men jag är grymt peppad och Alexandra är också med på resan. Min första och sannolikt största utmaning är att mer eller mindre utesluta kolhydrater. Hej då, älskade pasta, ris och inte minst bröd! Hur i h-e ska jag känna någon livsglädje nu? Jag som alltid stoltserat med att kunna stoppa i mig tre-fyra mackor efter middagen. Saken är att min jojo-liknande aptit har varit ett riktigt gissel, och ofta är jag själv förundrad över hur jag kan vara utsvulten en halvtimme efter middagen. Svaren kom under mötet med Jonas. Jag måste äta mer kött och fett och mindre kolhydrater. LCHF, tänker ni? Ja, det är det väl, typ. Jag tänker på det som en LCHF-diet även om Jonas anser att det inte riktigt är samma sak. Så nu äts det en jävla massa kött i Casa Borg. Och blomkål. Och broccoli. Och mandlar (!) Ja, mandlar har visat sig vara ett snacks som jag faktiskt kan klara mig på när jag sitter uppe på nätterna. Vi får väl se hur länge det håller. Det stora problemet har varit att hitta ett substitut för bröd. Idag har jag bakat ett LCHF-bröd som faktiskt kändes lovande, men jag får återkomma om detta efter frukosten imorgon.

Utöver detta har vi införskaffat en slow cooker, en s k crock pot. Kort och gott går det ut på att man lagar sin man under lång tid men på svag värme. Fördelarna är många, men framför allt innebär det att vi kan låta den stå under dagen medan vi är iväg och så komma hem till en färdiglagad middag (mer eller mindre)

Jag slutade ju med socker 2007. Det vore väl fan om jag inte ska kunna sluta med kolhydrater också. Jag har bestämt mig för att ge det året ut, och se hur det hela känns (och ser ut) så.

Facebook killed the blogger star

Tänkte alltså blåsa liv i den här gamla bloggen efter en lååång paus. Jag har nu insett vad det var som fick mig att sluta skriva; Facebook. När jag slutligen gav efter och joined the dark side kändes behovet av att skriva och posta bilder på bloggen mer och mer onödigt. Varför hålla på och anstränga sig för tre-fyra läsare när man når hela sin bekantskapskrets på Facebook, liksom? Fejjan blev som en blogg med den stora skillnaden att jag visste att folk faktiskt läste vad jag skrev. Men nu har nyhetens behag lagt sig och jag använder Facebook mer som en nöjesnyhetskanal än något annat. Jag har sedan länge stängt av i princip samtliga "vänners" flöden, och slipper således vada igenom folks middagar, soffinköp och privata SMS och får istället härligt oviktiga nyheter om mina favoritartisters skivsläpp, konsertplaner och annat genom NME, Rolling Stone och Uncut med mera. Någon lust att skriva längre statusuppdateringar har aldrig lockat mig, och i takt med att jag irriterade mig mer och mer på vad andra människor skrev, desto svårare blev det för mig att avgöra vad som var okej att tvinga på folk. Så av en slump halkade jag in på min egen blogg och jag började läsa lite slumpmässigt valda inlägg. Jag insåg att faktiskt hade skrivit en hel del och flera gånger skrattade jag högt åt mina egna ord och formuleringar. Jag började reta mig på att jag bommat två år och ganska snart var beslutet fattat att jag skulle börja skriva igen.

En annan anledning till varför bloggen började kännas mer och mer betungande var mina orimligt höga krav på fotona jag postade. Nu är jag betydligt mer relaxed vad gäller mina bilder. Jag har förlikat mig med att alla bilder inte behöver vara mästerverk eller del av min portfolio för att kvalificera sig till bloggen. Snapshot är snapshots, liksom. Bilderna som representerar mig som fotograf får jag posta på min dedikerade foto-Facebooksida. Fast jag misstänker att en del guldkorn lär smyga sig in här också allteftersom. Idag blir det dock inga bilder och inte ett särskilt genomtänkt inlägg heller. Jag var på väg att inte skriva alls ikväll men så kände jag att det bästa är att bara kasta mig in i det igen. Jag orkar inte knyta ihop dåtid med nutid utan jag kör på där jag är nu. Hoppas någon känner för att hänga med.

I'm back!

Men eftersom det tog en sådan jäkla tid att fixa med layouten på bloggen orkar jag inte skriva nåt nu.

Men snart så...

Släpp barnen loss... Det är vår!

Nytt hus

Sakta men säkert börjar vi komma i ordning i huset. De sista lådorna tar ju alltid längst tid att få undan. Dessutom är garaget en salig röra av diverse olika lådor och, vad värre är, de förgrymmade påsarna som en flytt alltid mynnar ut i - oavsett hur mycket man förbereder en flytt. Påsar fulla med pennor, lappar, skruvar, lampor, krokar och wettexdukar etc etc. Det som tar fem sekunder att svepa ner när man står med flyttstädarna kring benen men som sedan löper en stor risk att aldrig någonsin bli uppackade. Vi lovade oss själva att inte låta garaget bli vårt nya "källaren" men det går bara inte att reda ut röran i tio minusgrader. Snart så...

Helgen som gått har varit produktiv och nu väntar återigen en vecka där vi antagligen inte kommer att få gjort så värst mycket. Om bara vi får upp bokhyllan vi få undan en hel del lådor. Tills dess får vi bekanta oss med husets andra egenskaper. Jag upptäcker mer och mer saker med huset som jag verkligen gillar. Sådana där småsaker som man inte har en chans att lägga märke till på en visning. Hur mycket väsnas diskmaskinen (väldigt lite) Hur är det att jobba med gasspis igen (förvånansvärt gött. Saknar inte induktionen alls) Hur golven inte knarrar någonstans (mycket skönt när man tassar runt på nätter och morgnar) Hur man knappt hör barnen när de leker på ovanvåningen (mindre bra när man ska ropa ner dem till middagen) Hur väldisponerade rummen är för de möbler vi hade med oss (i synnerhet de nygjorda rummen som var ett stort stressmoment) Framför allt har jag blivit knockad av hur ljuset faller på ett smått osannolikt sätt under hela dagen. Visst, vi har haft kalla, soliga dagar men jag tänkte på det redan på första visningen. Jag ska snart dra fram kameran från sin väska där den ligger i ide.

Det som är mindre kul är temperaturen. Vi förstår inte hur vi ska göra för att få det så varmt som vi vill ha det (läs: varmt) En del av nedervåningen värms av golvvärme och en del med radiatorer men vi får inte rätt på det. Visst, det är sjukt kallt just nu och vi är hyfsat frusna av oss men det måste ju gå att få det varmt i sitt hus - om man är beredd att betala priset. Att byta värmesystem har varit en plan hela tiden, men inte direkt. Och framför allt inte om vi snart ska göra ett badrum :-( Försäkringsbolaget var här i torsdags och ska återkomma i veckan med besked om hur de ställer sig till skadan. Egentligen är det säljarna som driver ärendet hos dem, men det är klart att det spelar roll för samtliga hur mycket ansvar de tar för eländet. Fortsättning följer om detta...

Nu betar jag av filmer inför Oscarsgalan i slutet av månaden. Hittills har det varit bra filmer. "Beginners", "A Better Life", "Midnight in Paris" och just nu "Moneyball". Den är lång och handlar om sport så det jag lär bita av den.