Splittrat inlägg

När dagarna rullar på brukar jag ibland få lite olika idéer som jag sedan tänker att jag ska skriva om här. När jag väl sätter mig ner med andan i halsen är jag i regel alldeles för trött efter alla foton som ska fixas och laddas upp etc etc. Således kommer här ett mycket splittrat inlägg utan foton (tror jag).

Först och främst... Min iPhone. Vad ska man säga? Nu har jag haft den en månad eller så, och jag fattar inte hur jag klarade mig tidigare. Jag ringer i och för sig knappt med den, men den går varm tjugofyra timmar om dygnet ändå. Inte minst eftersom resten av familjen har blivit speltokiga. Killarna är kanske inte så himla duktiga på att spela, men de ritar och spelar Memory efter bästa förmåga. Jag är mest glad över att de verkar vårda den när de väl får ha den. Annat är det med alxrna som kommer slänga den i golvet när som helst när hon missat en ballong i favvospelet "Bubble Burst". Hon är faktiskt helt manisk och hennes spelberoende måste snart medicineras. Jag är inte bättre själv som gärna avslutar dagen med en halvtimmes spel i sängen kl 02.45.

Nattsömnen, ja. Det är lustigt hur jag aldrig är trött men alltid kan sova. Ungefär som jag är med mat. Nu använder jag ju telefonens - förlåt! iPhonens - Sleep Cycle som väckarklocka och då får jag ju även statistik över antalet timmar jag sover. 4 h 18 min/dygn i snitt på 22 dagar. Och ändå har jag inte fått upp min hemsida :-(

Denna jäkla hemsida ligger alltså 99 % färdig och jag ska bara ladda upp lite bildspel för att kunna sätta igång den. I samband med detta har en kedjereaktion av bajs lett till att inget blir gjort. Häng med i en galen mans värld: Hårddiskarna med alla foton på blev full så jag fick köpa en ny. Denna hårddisk vill min dator inte visa. Den går dock att få upp på alxnras dator så jag gjorde själva överföringen där. Min dator behövde ändå en käftsmäll i form av en ominstallation, så jag bestämde mig för att förbereda mig mentalt för det. Jag skulle "bara" organisera om min backup först. Detta visade sig vara ett gigantiskt projekt, men det är nog klart nu. Således ska jag ominstallera operativsystemet på min PC inom kort för att på så vis kunna jobba med mitt fotoarkiv igen. Nästa dator blir en Mac, sanna mina ord!
   Så allt hänger ihop och gör att jag kommer längre och längre från målet, dvs att få upp en hemsida och i samband med detta byta mailadress. Mer info om detta när det är aktuellt.

Andra saker som blir lidande är min nya kamera som jag inte hunnit utforska som jag borde. Fotoidéerna är många, men orken och tiden räcker inte till. Jag skulle dessutom behöva jobba med vuxna människor lite mer. Barn i all ära, men deras "attention span" är inte alltid den bästa. Hur söker man upp fotomodeller som inte ser ut som fotomodeller utan att verka som en gubbsjuk medelåldersfarsa?

Alla dessa inköp och resor har medfört en något ansträngd ekonomi för min del. "All play and no work makes batti a poor man", som det ju heter. Jag översätter så mycket jag kan, men den här husförsäljningen - som aldrig verkar ta fart - och dess eviga städande är inte lätt att hinna med. Det är ganska lustigt att se hur barnen inte reagerar över att i princip alla deras leksaker är undanstoppade. De bara tuffar på som om allt vore som vanligt. Det är ganska skönt att bo i ett "visningshem", förutom att saltkaret är nedstoppat bland servetterna och hushållsrullen ligger bland brödrosten. Tänk om man alltid hade det så undanplockat!
   Den största nackdelen är nog i duschen. Det är inte så kul att upptäcka att tvål, raklödder och rakhyvel är undanplockat när man står där genomblöt. Tur att man kan tvåla in sig med alxnras dyra schampo som fått äran att stå framme. Men den största nackdelen är efter duschen. Min gamla handduk ansågs för risig för allmän beskådan och har ersatts med nya handdukar som tomten kom med i julas. Det är bara det att de inte är lika sköna. Det är som att torka sig med duschdraperiet, ungefär. Suck...

Huset, ja. Vi har alltså inte köpt men säljer ändå. Det känns enormt skönt nu med facit i hand. Stressen av att man måste sälja är inte kul. Nu får det gå som det går. Vi blev lockade av andra hus i området som hade sålts för häftiga summor, men vi verkar ha missat tåget. Eller så har vi lagt oss för högt. Jag är inte sugen på att lägga ut huset för ett pris vi inte är intresserade av att acceptera. Det känns så oärligt, liksom. Och med ärlighet kommer man ju längst. Not.

Jag har i alla fall lyckats spara in några tusenlappar, och lidande, genom att inte dra ut min visdomstand. Jag fick ju besvär i höstas och uppsökte då en tandläkare. Han gav mig en remiss till en tandkirurg som skulle dra ut tanden åt mig. Jag sköt upp det hela och hade panikångest ett par veckor innan jag till slut blev uppringd av dem. Sköterskan som ringde bedömde att tanden måste ut, helst i dag ;-) Annars skulle hela munnen ruttna, typ. Hon skrädde inte orden och någon empati fanns inte. Jag undrade försynt om det inte var bäst att tandkirurgen kollade på röntgenbilderna också, och inte bara en sköterska med rätt att svara i telefon. Efter en snabb konsultation med tandkirurgen - då jag satt kvar i luren - fick jag höra att han höll med henne. Jag bokade en tid och stoppade huvudet i sanden.
   Av en slump fick jag sedan nys om en tandförsäkring man kan teckna för cirka 80:- i månaden. Den täcker i princip allt som kan hända med ens tänder, men för att få den måste man gå en undersökning. Sagt och gjort, ett gyllene tillfälle att få ett andra utlåtande om inget annat. Denna tandläkare ansåg att det inte fanns någon anledning att dra ut visdomstanden om den inte gav besvär. Om jag bara borstade på skulle allt bli så bra så. Två yrkesmänniskor som ger två olika besked. Vem skulle jag lita på? Den som ville min tand och flera tusentals kronor av mig eller den som ville ge mig en försäkring för 80:-/mån och som sedan kan dra ut tanden kostnadsfritt om problem skulle uppstå. Gissa själv. Och var lite försiktiga innan ni konsulterar tandkirurg Bo Ryhlen.

Som ni märker har jag lite tid över. Jag väntar på en filmfil som inte verkar komma och istället för att ta itu med pågot vettigt gör jag alltså detta. Som avslutning, och för att kunna stryka all punkter på min lista över uppslag, vill jag nämna följande:

Dansprogrammet "Let's Dance" är hyfsat vidrigt, men dess största synd är att jag numera inte kan lyssna på Bowies underbara låt när den kommer på random.

Ordet "kärnavfallsfond" vinner priset för årets osexigaste ord.

Jag har jäkligt svårt för folk som skriver "lungt", inte vet skillnaden mellan "var" och "vart" och som, i någon förvirrad variant av fisförnämlighet, använder ordet "dem" istället för "de".

En bild blev det... Leah känner sig som hemma på IKEA:

Nu ska jag snart på en jobbintervju. Spännande, va? Den som läser får veta mer om detta inom kort.

Valborg i Åhus

Det är ett tecken på hur mycket som snurrar just nu att jag skriver om föregående helg ungefär när nästa är på ingång. Den stora grejen nu är att vårt hus ligger ute för försäljning. Det krävs en hel del av en trebarnsfamilj att hålla ett hus i perfekt skick inför visningar. Vi löste det i helgen genom att helt enkelt lämna stan. Barnen fick bo hos farmor på Österlen medan vi åkte vidare till Åhus gästgivargård där vi tillbringade natten med trerätters och sovmorgon. Anledningen var främst att fira vårt tioårsjubileum, men nu passade det alltså in på fler sätt.

Åhus är kanske inte det självklara valet för en romantisk getaway, men eftersom jag faktiskt gick på en folkhögskola där i 1,5 år (1992 till 1993) så kändes det kul att få visa alxnra mina kristna roots. Ja, folkhögskolan var kristen och det säger kanske en del om hur illa jag passade in där. Tonvikten låg mer på musik än på allmänbildning, och det var där jag träffade Ola - en av mina bästa vänner och trummis/musikalisk kompanjon sedan dess. På många sätt var det min militärtjänstgöring. Jag bodde där på veckorna och fick sköta mig själv - på gott och ont. Efter tre terminer var min skoltrötthet som bortblåst och jag längtade efter mer tuggmotstånd på lektionerna. Man tröttnar snabbt på att vara bäst i klassen bara för att man vet vad ett verb är.

Nu finns inte folkhögskolan längre och området används som konfirmationsgård. När vi strosade runt bland barackerna kände jag märkligt nog nästintill ingen nostalgi över huvud taget. Det är ganska ofta så nuförtiden. Jag antar att det beror på att man blivit så pass gammal nu att saker börjar kännas för avlägsna. Det här var ju nästan 20 år sen!

Vi hade hur som helst en härlig dag i ett folktomt Åhus. Vi slöade lite på den vackra stranden (som jag inte ens hade besökt innan!) och åt en mycket god middag. Traditionen i Åhus är att bränna bålet ute på en flotte i Helge å precis utanför vårt hotell, så vi betraktade detta spektakel ett par minuter innan vi kände oss alltför frusna och trötta. Det finns många anledningar till varför jag älskar min fru, men en av dem är hennes förmåga att säga rätt saker i rätt tid. Som när jag frågade vad vi skulle göra nu efter att vi hade sett klart på bålet och fasade för en långpromenad längs ån i den kalla vinden. Svaret kom snabbt och naturligt: "Vi lägger oss i sängen och kollar på tv, så klart!" Say no more...

Barnen hade haft det super hos farmor och Thomas och vi stannade kvar där hela söndagen i det sköna vädret. Visningen gick av stapeln i vår frånvaro, och vi befarade en anstormning av folk som skulle ströva runt bland våra saker men så blev det inte. Åtta familjer bemödade sig att komma på en titt, vilket var en smula trist. Det räcker i och för sig med en - helst två - som vill ha huset så man ska inte måla fan på väggen än. Visning nummer två var igår och då åkte vi till Mobilia och åt hamburgare som riktiga vitsopor. Den här gången kom fyra familjer - varav en del var återbesök. Suck...

Nästa officiella visning är på söndag, men det blir en liten specialvisning imorgon för en familj som inte kunde komma tidigare. Alltid kul att städa lite extra :-) Jag håller er uppdaterade.

Här bodde jag alltså i 1,5 år!

Landsvägen ner till stranden.

Åhusstranden!

Alxnra i finaste strandkläderna.

Majbålet! (iPhonebild)

Under tiden på Österlen... Emil chillar.

Killarna tvingar mamma att stretcha lite.

Max samlar ved till majbålet.

Alxnra kollar av med vår mäklare.

Leah försökte lära sig hur man visslar med grässtrå.

Movin' on!

Sugna på att flytta?

Det var de tio åren...

För tio år sedan var jag i Stockholm över Valborgshelgen. Jag hälsade på min vän Kerim som då bodde där under en kort period och tanken var väl att festa och snacka musik. Ingen av oss hade flickvän och det var härligt väder. Som nu. På lördagen skulle vi inleda vår utekväll med ett snabbt besök på en inflyttningsfest i närheten av Kerims lägenhet. Det var en gemensam vän som skulle flytta ihop med en annan tjej. Hade det inte legat så nära hade vi nog inte brytt oss, men lite gratis dricka är ju aldrig fel. Jag var medveten om att vår väns sambo var en gammal klasskompis till mig från grundskolan, men i ärlighetens namn var detta inget jag såg fram emot. Det hade ju gått minst tio år sedan jag träffade henne och nu som vuxna var de gemensamma nämnarna obefintliga. Man vet ju hur stelt det kan bli. En liten del av mig var nog lite nyfiken, trots allt. När jag var sju-åtta år hade denna flicka mitt hjärta i ett skruvstäd, och så starka känslor i ung ålder har en tendens att sitta i.

Jag minns att vi förfestade lite innan förfesten, så att säga, så när vi rumlade in på inflyttningsfesten sist av alla var både lägenheten och jag ganska packad. Som jag minns det tog det inte många sekunder förrän värdinnorna tog emot oss, och trots att alxnra var stressad över en trasig CD-spelare (minns ni dem) tog hon sig tid att hälsa utan att vara stel eller tillgjord. Tvärtom. När hon susade iväg kände jag mig märkligt otillfredställd och trots att rummet var fullt av folk jag borde hälsa på valde jag att försöka hjälpa till med musikapparaten. Jag minns inte om jag fick igång den, men det ledde till ytterligare några minuters samtal i alla fall.

Inflyttningsfesten var ganska stökig. Folk drack och spillde - bland annat på mina vita byxor - och vi var nog alla ganska fulla. Jag vet att jag måste ha varit det, för annars hade jag inte vågat avbryta vårt samtal i dörrposten till köket med att kyssa henne. Antagligen var hon det också eftersom hon inte gav mig en örfil. Jag antar att det var så det gick till på den tiden. Vem minns?

Vi drog oss undan från resten av festen och vips så hade x antal timmar förflutit. Plötsligt var det märkligt tyst i lägenheten och vi beslöt oss för att undersöka saken. Mycket riktigt hade festen drabbats av vi-går-vidare-syndromet som så ofta tog kål på den uppsluppna stämningen på den tiden. Taxibilarna stod på gatan och Kerim ville ha med mig. Jag ville ju följa med, men inte utan alxnra som var försvunnen. Till slut insåg jag att hon hade drabbats av akut "maginfluensa" och fick hjälp inne på toaletten av sin nya sambo. Jag insåg att vår stund hade passerat och accepterade på vägen nerför trappan och in i den väntande taxin.

Ute på stan fortsatte kvällen i samma anda, fast med sämre musik och dyrare dricka. Tankarna var inte helt samlade, men en del av dem gick till alxnra och det lite snopna avskedet. Döm om min förvåning när jag fick se alxnra komma in i baren med sin sambo och styra sina steg rakt mot mig. Hon var inte arg direkt, men en smula förbryllad över vart jag hade tagit vägen. Saken utagerades snabbt och vi tog vid där vi hade slutat hemma hos henne (effektiv tandkräm måste det ha varit!)

Sällan har en utekväll i Stockholm varit roligare. Vi till och med hamnade på Sture (!) där jag vill minnas att jag kanske även dansade (!!) men i själva verket var det nog alxnra som gjorde det. När stället stängde - kl 04? - stod resterna av gänget utanför på gatan som vilsna får och försökte organisera en plan. I vanlig ordning var det mat, gå hem eller fortsätta festa som gällde. Jag bodde ju hos Kerim, vilket var väldigt behändigt då detta gav mig en anledning att dela taxi med alxnra. Någonstans på vägen måste taxin ha fått bensinstopp för den gick inte längre än hem till henne, så jag fick helt enkelt sova över. Så kan det gå :-)

Nästa morgon. En lägenhet full av flaskor, askfat (tror jag) och tre bakfulla människor varav två i samma säng. I vanliga fall hade jag gjort en hastig sorti så fort solen gått upp, men av någon anledning kändes det inte så den här gången. Jag bestämde mig för att förhala det oundvikliga avskedet och hjälpte tjejerna att städa (dammsuga, så klart) vilket nog förvånade alxnra ganska mycket. Där stod jag i mina rödvinsindränkta vita manchesterbyxor och dammsög hennes illröda matta. Det var inte förrän vid lunch som jag drog mig hem till Kerim - som mådde lika illa som vi andra.

Dagen förflöt händelselöst och när kvällen kom ville jag träffa alxnra igen. Jag har aldrig varit bra på att spela cool så jag ringde henne helt enkelt, men jag fick nobben. Hon mådde för illa. Då visste jag inte hur alkohol påverkar henne, så jag tänkte att det var hennes sätt att säga "tack, men nej tack". Det stack till i hjärtat, men eftersom jag skulle resa hem nästa dag kände jag nog att det kanske var bäst ändå.

Nästa dag, måndag, var alltså hemresedagen. Jag höll på och packa ihop mina saker när telefonen ringde och alxnra undrade om vi skulle ses en snabbis innan hon skulle ut i skärgården för att fira Valborg. En glass på Fridhemsplan, kanske? Sagt och gjort, vi sågs vid parken och köpte varsin Piggelin. Den pinsamma stämningen uteblev och vi hade en väldigt avspänd och trevlig stund i solen innan hon var tvungen att bege sig. Det hade kunnat vara slutet på den här historien, men av någon anledning kysstes vi precis innan hon skulle springa över gatan och när jag såg henne försvinna bland trafiken visste jag att sista ordet inte var sagt.

Jag fick rätt. I bilen på vägen hem med min vän Kattis gick telefonen varm med SMS. Alxnra föreslog att jag skulle vända om när vi var i Jönköping (och slänga av Kattis!) men jag spelade hard to get :-) Istället fortsatte telefonerandet en vecka eller så innan alxnra till slut kom ner till Malmö för att "hälsa på". Efter den helgen sågs vi i princip varje helg under exakt ett år (ja, alxnra flyttade ner den 28 april 2002). Särboendet stärkte nog vårt förhållande och jag tror inte att det hade blivit som det blev om vi hade bott i samma stad.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag hade till exempel bara tänkt lägga in någon bild och skriva något kort, men så blev det inte. Det ska bli spännande att se vad det blir för inlägg på den här bloggen den 28 april 2021. Då är Leah 14 och killarna 12! Hur gamla vi är orkar jag inte ens tänka på.

Mina två favorittjejer! (orkar inte leta efter foton på alxnra med killarna nu)

Påsk i Stockholm!

April verkar bli en månad i resandets tecken. Hastigt och lustigt bestämde vi oss för att fira påsken i Stockholm och i torsdags begav oss ut på vägarna efter dagis. Resan fick som smort - både upp och ner. Man minns ju med fasa för något år sedan när Max började gasta strax norr om Lund och somnade i Södertälje.

Det blev ett mycket lyckat besök om än en smula stökig. Sex barn och fyra vuxna varav två ligger i skilsmässa och höll på att packa ihop huset. Ja, ni fattar. Stämningen var dock på topp hos samtliga, trots den bitterljuva känslan av att det här var sista gången vi träffar familjen Kempff på det här sättet. Kusinerna lekte i alla fall galant och det strålande vädret var ju inte helt fel, heller.

Jag hade givetvis med mig min kamera, men av ren lathet får det blir lite iPhonefoton tills vidare.

Halva tiden tillbringade jag med att gunga Leah, så här kommer en film på det:

 

Jocke visar alxnra hur man stretchar.

Leah på bergsklättringshumör.

En påskkärring på väg till dagis.