Lek och stoj hos familjen Borg

Helgen har varit över förväntan, tack vare Emils tillfrisknande. Efter en vecka framför dumburken springer han nu omkring som en guttaperka igen. På gott och ont :-)

Vi inledde helgen med att klippa barnen och sedan fira det med middag på IKEA. Den här gången köpte vi inte endaste pryl (förutom köttbullar och sånt, så klart) vilket nog får anses vara en smula tragiskt. Men man kan inte komma undan att det är ett oslagbart koncept. Billigt, enkelt och ingen som bryr som om barnen springer runt och skriker. Och hyfsat gott. Nu vet ni var vi finns!

Jag fick en idé när jag var där och såg deras TV-i-taket. Uppfinningsrik som jag är blev det en improviserad madrassbio hos oss i helgen.

Jag drog isär vårt matbord som man gör när man ska sätta in mellanskivan. På så vis får man ett bord med en öppning.

Sedan fäller man upp sin dator i maximalt läge.

Sedan placerar man barnen under och kör igång en film.

Kom inte och säg att jag inte är en schyst farsa :-)

I går var vi hemma hos några grannar och fikan övergick i middag. En mycket trevlig eftermiddag, som det ofta blir när man inte planerar så mycket. Leah lekte med Ella på övervåningen och vi fick betala ett dyrt pris för en kvart utan tjatiga fyraåringar. Ellas smink visade sig vara väldigt intressant.

Här är ändå hälften borttvättat.

I lördags var Leah på kalas och då fick hon mamma att sätta på henne läppstift. En smula bättre resultat, även om jag får lite kalla kårar av att se en lill-gammal Leah så här.

Modell sökes

Jag vill ju gärna fördjupa mig inom porträttfotografering, men det är inte så lätt utan modeller. Jag har iofs tre barn som kan ställa upp, men de är inte särskilt tålmodiga eller lätta att boka tid med. Min kära hustru är kanske världens mest ovilliga modell. I snitt får man tre sekunder på sig. Å andra sidan ger det bra övning. Man får snabbt hitta rätt ljus, rätt vinkel, rätt inställningar och se till att det inte är alltför mycket skit i bakgrunden eller i ansiktet. När allt faller på plats kan det bli magiskt, men det går sällan beställa. Det blir när det blir.

Som här t ex:

En nyklippt Max!

Det största problemet är nog Leahs leende. Jag älskar henne av hela mitt hjärta, men det är något med hennes leende som bara inte blir bra på bild. Hon blir alltid som bäst när hon är nollställd i ansiktet eller t om lite ledsen. Det värsta är när hon försöker smila upp sig...

För musen över fotot för att se en mindre naturlig min :-) Håll alltså musen kvar över bilden.

Nu ska jag duscha och gå ut i det fina vädret med Max. Han älskar att räfsa löv. Något måste ha blivit fel på BB...

Wicked games

Då har dagen kommit då våra barn har upptäckt att man kan göra mer med datorn än bara kolla Youtube och skriva i Word. Man kan ju spela spel :-( Vi får tacka dagis för att ha introducerat SVT:s barnsida där det finns en massa spel anpassade för barn i Leahs ålder. Tack, tack. Verkligen. På mindre än en vecka har hon lärt sig behärska musplattan, dubbelklick, click-n-drag och hur man hanterar piltangenterna. I går kväll lyckades hon starta spelet själv trots att mammas dator (min dator är givetvis off limits) hade Outlook uppe. Jag fattar fortfarande inte hur hon gjorde.

Jag har aldrig spelat. När jag var liten var det Vic-64 som gällde och redan då satt jag hellre bredvid och kollade på när folk spelade. Jag har försökt förstå vad det är som gör att jag är så genuint ointresserad, men jag har inte helt knäckt den gåtan. Jag misstänker att det beror på en viss självinsikt. Hade jag börjat spela hade jag aldrig slutat. Jag vill ju gärna avsluta det jag håller på med, och med spel finns det som bekant inget slut. Man blir liksom aldrig klar. Det finns alltid en bana till, en nivå till etc etc . Jag fick låna ett Super Mario Bros en gång på 90-talet och jag tappade bort mig helt. Jag spelade till fem på morgonen, om och om igen tills jag nått slutet på banan och sedan började jag om igen. Jag vill minnas att jag varvade den där banan tre-fyra gånger om. Till slut fick jag lämna igen manicken till dess ägare, med knapparna fläckiga av mina svettiga tumavtryck.

Med två killar i huset har jag förberett mig mentalt på att det kommer att bli en del spelande innan flyttlasset går, men jag hade nog inte räknat med att Leah skulle bli så hooked. Och så tidigt. Jag har ju med fasa sett kusinerna svåra spelberoende och även om jag ibland har varit tacksam för det lugn som infinner sig när de spelar är jag ofta en smula förskräckt över hur onåbara de är när de sitter där med tom blick och trycker, trycker, trycker.

Jag har flera vänner i min egen ålder som också spelar. En del t o m jobbar med det. Det är en stängd värld för mig. Något vi aldrig pratar om, och det är ingen som tar upp det med mig längre eftersom de vet att jag är så ointresserad. Jag känner mig som en gubbe men jag kan bara inte se tjusningen i det. Det är ett tidsfördriv i ordets rätta bemärkelse och att fördriva tid är nog det sista jag vill. Det är ont om tid som det är.

Killarna är också intresserade men hopplöst odugliga, tack och lov. Jag ska sticka ett instrument i händerna på dem så fort de kan hantera ett sådant utan att kasta det i marken.

Det blir fint ljus från datorskärmen, i alla fall.

"Stirret" och en skrämmande rutinerad "mushand".

Emil är som jag. Han gillar att se på. Det där lät kinky :-)

 Ja, jag är inne i en svartvit period. Det är det enda man kan göra när ljuset är så erbarmligt.

Back to life...

Jag är ute ur buren!

Som jag har saknat mitt kontor och mina tradiga översättningar. Det är så lugnt och stilla...

Trist att man har fått låten "Back to Life" på hjärnan bara.



En annan grej som lägger lock på den berusande frihetskänslan är att det bubblar lite i magen. Känns sådär att äta när man hela tiden måste ta i beaktning att det kan komma upp igen inom kort.

Håller mina spritindränkta tummar för att det inte ska ske.

En helt orelaterad bild, men man kan ju inte ha ett inlägg utan foton!

When it rains, it pours

Igår fick jag uppleva hur det måste vara att vara med i Big Brother.  Jag tillbringade ett helt dygn i vårt vardagsrum med tre barn - som i och för sig var hyfsat välartade, men ändå... Roligare kan man ha.
   Alexandra sov till klockan två och innan dess hade vi hunnit äta frukost, leka med i princip alla leksaker, se alla filmer, åka till vårdcentral med Emil (mormor passade Max o Leah) samt laga pannkakor (som ingen åt). Sedan återstod bara sex timmar till läggning :-( Tack och lov var Leah på sitt bästa och gladaste humör och vi fick även killarna att sova middag (Max sov mellan två och halv fem!) vilket gjorde tillvaron lite drägligare. Till och med Leah somnade, vilket alltid ska tolkas som en varningssignal. Så även den här gången... Det var väl lite väl optimistiskt att tro att övriga familjen skulle klara sig undan vinterkräksjukan med tanke på kräkfesten som försiggick häromnatten. Efter en kort tupplur vaknade Leah till av att det var dags för "nummer två". Det visade sig vara "nummer tre" som hon menade och vi fick en liten kaskadkräkning på toalettgolvet. Sedan däckade hon - och mamma - i soffan klockan sex (!) för att sedan kräka lite till innan de pallrade sig upp i sängen och jag fick styra skutan med killarna några timmarna innan de skulle lägga sig. Trots Max enorma tupplur somnade de utan protester och jag kunde påbörja min arbetsdag.

Sjuk, sjukare, sjukast....

Inte så ösigt hemma hos oss i går.

Nu väntar jag med spänning på min tur.