Redigerat inlägg

Ice, Ice, Baby.

Inte mycket tid att skriva här nuförtiden. Första jobbveckan är avklarad, men med tanke på att det var en röd dag mitt i veckan och att barnen fick vara hemma på klämdagen igår har det liksom inte känts som om det har kickat in riktigt ännu. Tyvärr har Leah visat sig trivas alltför bra här hemma och har blivit riktigt kinkig med dagis igen. Det är sjukt segt, men det går väl över. Dessutom frågar hon ideligen när det ska bli sommar igen och har ganska svårt att förstå varför vi inte flyttar till en plats som är varmare. Jag kan bara hålla med. Vad fan håller man på med här uppe i norden? Barnen avskyr att vara ute så vi är inomhus mer eller mindre hela tiden. Efter X antal dagar i vårt vardagsrum är irritationsnivån relativt hög. Idag flydde vi till IKEA för att rasta ungarna och äta lite mat. Det låter kanske tragiskt, men det var rörande att se hur, i synnerhet killarna, blev glada som spelemän av att få leka av sig på IKEA:s lekavdelning. I morgon ska vi till något lekland. Jippi... ;-)

Efter att jag lagt upp fotot nedan i går fick jag ett ryck. Nedan kan ni se frågeställningarna som jag står inför när ni sover. Multiplicera dessa beslut med ett par hundra, så får ni en hum om min "arbetsbörda".

Så här såg bilden när jag la upp den i går.

Sedan beskar jag den. Och redigerade färgmättnaden en smula.

Men som vanligt blir det svartvitt när förutsättningarna inte är på ens sida.

Nytt år, nya tag

Årets första inlägg. Jag hade tänkt summera år 2010 med lite favoritfoton från varje månad, men det får bli en annan gång. Kontentan är att år 2010 blev ett fotoår, och det finns inget som tyder på 2011 kommer att bli annorlunda. Musikmässigt har det varit torftigare, minst sagt. Det är kanske lite väl mycket begärt att man ska finna tid till två uppslukande hobbies ovanpå tre småbarn och jobb. Jag kan ju inte gärna sova mindre än jag gör :-) Den stora skillnaden mellan dessa två intresseområden i mitt liv är att jag faktiskt tjänar lite pengar på fotograferandet. Jag har inga direkta mål satta för 2011 vad gäller fotograferande, men jag har i alla fall tänkt få upp en sida med en portfolio inom kort. Sedan får vi se vad som sker. Snurrar det på kanske jag får motivation att uppgradera kameran. Man känner sig inte superproffsig när men kommer med en Nikon D40 när man ska fota ett bröllop, och hälften av gästerna har en avsevärt dyrare kamera än jag.

En stor grej är att jag ska bli student. Jag har antagits till två fotorelaterade kurser på Jönköpings universitet. Det hela sker på distans, och jag har ganska dålig koll på vad det är jag har gett mig in på. Det kan inte skada att förkovra sig, antar jag.

Här kommer lite foton från nyårsafton som vi firade här hemma med två andra par och deras barn. Vi åt köttfondue vilket visade sig vara en lyckoträff när man var tvungen att lämna bordet stup i kvarten för att natta eller passa upp sina barn. Killarna somnade som vanligt, men Leah gav sig inte förrän närmare kl 01 efter att vi hade varit ute och sett på fyrverkerierna. Jag är glad att hon fick se det -även om hon mest var lite rädd - men nu får vi betala för hennes omvända dygnsrytm. Imorgon är det dagis för samtliga barn och jobbet för oss andra. Inte en dag för tidigt, om du frågar mig, men Leah är inte särskilt sugen. Kommer säkert bli en tuff morgon. Bra då att man sitter och bloggar här kl 02 på natten.

Leah nyårsfin.

Köttfondue - lite som att grilla inomhus.

Barnen hjälpte till att tända ljusen.

Kanske inte den mest intressanta bilden, men bra för att illustrera kort skärpedjup.

Spritflaskor och småbarn - en härlig kombination!

Otto orkade oxå hålla igång lika länge som Leah. Han hade dock sina svackor på vägen.

Årets första bild på mor och dotter.

Familjen Borg gillar verkligen fyrverkerier!

Sekunderna innan den här bilden togs frågade jag om Leah var trött. "Inte alls", blev svaret. Leah är bra på mycket, men självinsikt är inte hennes stora sida.

 Just det, jag fyllde ju år också. Sug på den, ni som läser men som glömde mig - igen.

We made it

Då var julen 2010 över. Mellandagarna har susat förbi i en dimma av mat och apati. Barnen har knappt varit utomhus sedan vi hämtade dem på dagis dagen innan lillejul och de verkar inte längta ut till snön direkt. Vi får givetvis betala ett dyrt pris för vår lättja och huset har verkligen sett bättre dagar - rent städmässigt. Jag brukar säga då och då att vårt hus ser ut som ett horhus men nu vill jag passa på att be om ursäkt till alla horhus världen över. Ni har verkligen inte förtjänat att jämföras med vårt risiga hus, förlåt.

Hur var julen, då? Jodå, med sex barn och minst lika många vuxna var det liksom inte bäddat för julefrid och det fick vi inte heller. Det är bara att gilla läget, antar jag. I alla fall i ett par år till. Personligen skulle jag vilja skruva ner ambitionerna ett par steg vad gäller mat och istället fokusera på att umgås. Kanske nästa år?

Nu har siktet inställt på nyår som ska firas här hemma med två andra par. Det känns som om alla inblandade har en härligt relaxed inställning och även om det ännu en gång kommer att bli en del barn, tror jag att det kommer att bli super. Vårt största "problem" nu är att Leah har fått en ny dygnsrytm. Hon somnar gärna vid elva och vaknar vid nio. Inte idealiskt för dagis på måndag.

Nu leker killarna med sitt Lego och det är en ren fröjd att se dem samarbeta på sitt eget lilla språk. Hade det inte varit för en överhängande bajsdoft i rummet hade det varit helt perfekt.

Här kommer en bildbomb:

Klappjakt på klappar.

En frustrerad Max försöker öppna ett paket.

Nu så!

Kusin Bianca fick skidor. Klart man ska prova på parketten!

Emil är inne i en period av heaven or hell. Här har han ett sammanbrott av okänd anledning.

Leah fick ett par nya klänningar...

... som hon givetvis provade på Max.

Leah fick en rödluvanklänning av mormor.

Hon har i princip inte tagit av sig den sedan julafton.

Bianca fick en likadan. Känns som om vi fått tvillingtjejer.

Emil är otroligt förtjust i kusin Elliot.

Elliot, nio år.

Om sju år har vi alltså det här att se fram emot. Gånger två. Lycka till, Leah!

Noel tar det säkra före det osäkra.

Max är glad för det mesta nuförtiden.

Äntligen är tavlorna på plats. Har sällan varit så nöjd med något som jag lagt så mycket tid på.

Usel karaktär

Dagen innan julafton. Jag har mått småpyton hela dagen och lovade mig själv att gå och lägga mig i tid. Men så fort solen gått ner och barnen slocknat försvinner alla goda föresatser och jag kan bara inte ge mig. Jag visste egentligen redan när jag somnade med Leah att det var kört. En minitupplur vid niosnåret räcker långt för mig.

Nu ska jag släcka ner och kommer förhoppningsvis inte sitta här imorgon kväll. Då SKA jag lägga mig med min kära fru. Det ska hon få som julklapp.

Vad jag har gjort ikväll? Njae... Läst en massa fotobloggar och redigerat det här fotot:

En hektisk dag

Igår kan ha varit den mest hektiska dagen jag upplevt. Det var inte så att jag stressade, men jag for runt med en målmedvetenhet och ett flyt som jag sällan fått till. Dessutom höll jag igång detta rasande tempo i stort hela dagen, från lämning på dagis tills att jag slocknade i soffan före tolv (!)

Varför då, undrar ni? Jo, jag lyckades planera mitt liv så bra att jag mer eller mindre fick klämma in samtliga julklappsinköp plus matinköp på en dag. Detta i kombination med att köpa ved, gå på Bolaget, hämta extrasäng hos farmor, hämta kalibreringsverktyg hos god fotovän och städa huset - allt medan jag betade av en del telefonsamtal som legat på att-göra-listan alldeles för länge.

Tyvärr betalar jag priset nu ag har en smärre huvudvärk och känner att kroppen slåss mot någon form av illasinnad bakterie. Rösten har sjunkit tre oktaver och gubbasnoret i duschen på morgonen har en konsistens som påminner om cement. Dessutom ömmar min nacke lite, vilket jag i och för sig tror beror på att jag halkade rejält när jag skulle skutta graciöst över Regementsgatan igår. Jag var som Bambi på hal is och under ett par sekunder trodde jag att det var kört. Jag skulle bryta minst tre ben och sedan bli överkörd av hjorden av bilar som var på väg emot mig. Men jag lyckades liksom snubbla mig framåt, mot snövallen som separerar vägriktningarna. Jag fick svälja min stolthet och göra det bästa av situationen, dvs störta huvudstupa ner i snön och på vis undvika både bilar och benbrott. Jag skulle vilja höra hur snacket gick i bilarna som såg detta spektakel. De måste skratta fortfarande och kommer säkerligen att berätta detta som en rolig anekdot under många år som följer.

Men nu är vi alltså redo för julefrid. Så mycket frid det nu kan bli tal om med sex barn och åtta vuxna som ska samlas på vår nedervåning. Det känns dock hoppfullt eftersom tidigare erfarenheter har visat att kusinerna verkligen gillar varandra. Dessutom är killarna mer och mer självgående och de har till och med hittat lekar som de kan leka med Leah. Främst handlar det om att Leah klär ut dem i sina kläder. Så vi har ett regelrätt After Dark här allt som oftast.

Emilia och Maxilina.

Emil i sängen under våra legendariska "bingebus"!

En nyduschad fru.

Jag har för övrigt printat lite förstoringar på barnen som ska sitta på väggen. Det har varit en lång process där i princip varenda detalj har tagit veckor, för att inte säga månader, att reda ut. Välja ut foton, välja mellan färg eller svartvitt, välja storlek, välja ram, välja monteringsalternativ etc etc. Men nu har de anlänt och det var med hjärtat i halsgropen jag öppnade paketet. Jag blev riktigt skitnöjd, vilket på sätt och vis räddade julen för min del. Nu ska jag försöka få upp dem idag.

Så här ser de ut - omonterade givetvis.

Jag lämnar en med en bild på Leah som jag blev nöjd med. Hon gör sig bäst med en ledsen min, tyvärr.

God jul!