Vaknar av att alxnra är på väg upp. Jag har fortfarande kvar smaken av tandkrämen från igår kväll vilket aldrig är ett tecken på en fullgod natts sömn. Jag hör att killarna vrålar, vilket inte hör till vanligheterna, och jag slänger en blick på klockan. Den är 06.14 (!) Samtidigt inser jag att alxnra inte alls är på väg upp utan på väg tillbaka ner i sängen. Uppenbarligen har hon gett upp att försöka trösta dem. Gudarna vet hur länge de har hållit igång. Jag bestämmer mig för att slå dövörat till och somnar om. Ja, det är fullt möjligt när man har tre barn.
Klockan 06.55 ringer klockan och jag smyger upp för att påbörja dagen. På vägen ut ur sovrummet väcker jag alxnra och tassar sedan ner för att hämta in posten från igår. I kalsonger och t-shirt. Varför? Jo, för att jag vill raka mig och jag noterade att mitt nya rak-kit kommit med posten igår, men jag tog aldrig in det. Så kan det gå. Inget slår nya rakblad.
Jag går in till killarna och ser att Max fortfarande sover, medan Emil är i full gång. Jag tar upp honom och blir en smula förbluffad när han
viskar: "Leah sover?" Jag har aldrig hört honom viska. Vi tar oss ner och jag sätter på Pippi innan jag gör tre portioner välling samtidigt som jag tömmer diskmaskinen och kokar kaffe. "Simultan-Sebastian"?
Sedan vaknar tjejerna på övervåningen och de håller på med sina bestyr en stund innan de uppenbarar sig fullt påklädda och morgonrosiga. Max vill prompt att jag bär ner honom och det gör jag. Då märker jag att han kissat igenom sin blöja och byxor vilket gör min t-shirt en smula kissfuktig. Mysigt. Alla barnen sitter sedan i soffan och det sedvanliga bråket uppstår om vad man ska se. "Elefanten!" (dvs en kort passage ur "Djungelboken" som killarna fastnat för) eller "Pippi!" (som är Emils nya favorit). Ingen ger med sig och det slutar i regel med att någon får frispel - utöver någon av oss föräldrar, då. När vi väl har valt något brukar ingen titta ändå. Logiskt?
Sedan stressäter jag lite mackor och dricker kaffe innan jag tar mig upp för att duscha och klä på mig. I regel bäddar jag alla sängar och städar undan lite. På vägen ner tar jag med mig barnens tandborstar och försöker borsta på alla barnen som vid det här laget håller på med ungefär allt mellan himmel och jord förutom att klä på sig och vara tillmötesgående. Leah kan gärna föreslå att vi ska spela spel eller lägga ett 150-bitars pussel. Hon blir lika förvånad varje morgon när vi förklarar att det hinner vi inte med.
Sedan beger sig alxnra till jobbet och jag klär på barnen tretusen ytterplagg enligt ett schema och en hierarki som är så komplex att inte ens jag fattar hur alla till slut har fått på sig strumpor, skor, mössa, jacka, vantar och halsduk. Leah brukar avsluta processen med att vilja kissa vilket gör att man får klä på henne två gånger. Varken hon eller jag lär oss av våra tidigare misstag. Dagens citat av Leah när Max tog Emils vantar från golvet: "Ta inte dem! Emil får frispel!"
Nu är det ju snöoväder och Emils aversion mot kyla är betydligt värre än vi upplevt med våra andra barn. Han gnäller från den sekund dörren slår upp tills att han sitter i bilen. Idag gick det bättre. Tre barn ska in i bilen och spännas fast innan jag får äran att skrapa bilen ren från snö och is. Sedan brummar vi iväg till dagis medan fläkten febrilt försöker att hinna värma upp bilen på den tre minuter korta färden.
Dagis parkeringsplats är i regel ett slagfält av vilt springande småbarn, stressade trebarnmammor i fuck-me-boots och rejäla pappor i svarta mössor. För att inte tala om alla snedparkerade bilar som antagligen har gjort sitt bästa att se parkeringsfickorna under den djupa snön men sannolikt misslyckats kapitalt. Kan man få böter om man inte står rätt i rutan i det här vädret? Antagligen. Jag trycker alltid en biljett (tre kronor) eftersom jag vet att Satans Apostlar (även kända som P-vakter) alltid kan dyka upp när man minst anar det.
Vägen in till dagis är lika traumatisk för Emil som vägen ut till bilen. I regel bär jag honom för att slippa få frispel, men eftersom Max tvunget vill hålla handen - och gå i slow motion - får jag i gengäld en mjölksyra som gör att min arm domnar av. Leah hatar också kylan, men lider i tystnad med axlarna uppdragna till öronen.
Inne på dagis är det på med värdelösa skoskydd min del för att skona golvet från slask innan jag försöker få av barnen sina skor utan att de sedan ska sätta ner fötterna på något blött och på så vis få totalflipp. Idag gick det bra. Andra dagar går det mindre bra. Sedan är det på med inneskorna för killarna och av med ytterkläderna. Det går i regel supersnabbt och vips springer de in och ropar: "Hej då, pappa!" Annat var det med Leah som i princip bröt ihop varje gång man lämnade de första två åren.
Sedan går jag in till Leahs avdelning och försöker lämna henne utan dramatik. Det går i regel bra, även om hon ofta försöker med "Jag vill att du ska stanna här idag" alternativt "Jag vill följa med dig till jobbet". Inget av det har funkat hittills, men det är ju alltid värt ett försök.
Sedan är man klar och kan ta sig ut till bilen för att ta sig till jobbet och inte jobba :-)
Nu sitter jag här och försöker komma fram till vad som är värst: Kräksjukan eller att inse efter duschen att man inte har rena kalsonger. Inte lätt.
