Morgonstund

När jag har som mest att göra är oftast då jag bestämmer mig för de mest besynnerliga saker. Gärna sådant som inte har med det brådskande att göra. Den här veckan har jag haft sjukt mycket att göra, vilket kanske har märkts på blogginläggsfrekvensen. I dag kulminerade det med en massa deadlines haglande från höger till vänster. Efter en seg och sen morgonrutin med barnen cyklade vi iväg alldeles för sent för min smak. Då passar jag på att äntligen göra slag i saken och ta de där morgonfotona som jag velat ta ett bra tag nu. Ljuset är alltid så grymt när jag cyklar till dagis och det stör mig att jag aldrig har med mig kameran. Sagt och gjort, jag la en stund efter lämningen på att dokumentera lite.

Trevlig helg!
Min lilla Road Warrior!

Rönneholsmparken.

Döda träd är också fina.

Hej då, femtioöring!

Vi kommer inte att sakna dig. Precis som vi inte saknar 5-öringen, 10-öringen och papperstian.

Om det är skralt i kassan kan man tydligen tjäna pengar på det här. Till exempel kan man panta en burk i taget. Om man stoppar en tomburk i pantautomaten, trycker ut ett kvitto och går med det till kassan så avrundas 50 öre till 1 krona.

Vilka möjligheter!

Hösten är här!

Nu råder det inget tvivel längre. Hösten är officiellt här. Idag vägrade Leah cykla till dagis utan sina vantar, och även om hon är en av de mest frusna barn jag känner förstod jag henne faktiskt. Jag längtade själv efter både mössa, halsduk och vantar. På vägen till dagis roade jag mig med att försöka komma på en enda bra grej med hösten och vintern. Efter mycket om och men kom jag fram till att det kanske kan vara att det här blir min första höst som någorlunda fotomedveten. Nytt ljus och nya färger kanske kan muntra upp en när det blåser snålt. Men det är en klen tröst och definitivt inte värt sju månaders levande helvete.

Nu är alltså grabbhelgen överstökad och kvinnorna i huset har kommit hem. Vi hämtade dem på Sturup i går och det var ett kärt återseende. Dels fick vi träffa varandra och dels fick jag återstifta bekantskapen med gnäll och otålighet som inte har förekommit under helgen. Vi är för många i vår familj, helt enkelt. Det känns lite sent att nappa på den där fosterreduceringen som erbjöds när vi fick reda på att vi väntade tvillingar. Alternativet är således att utöka familjen för att återställa balansen. Antingen ett barn till eller så får jag skaffa en fru till. Får man det? Jag lägger min röst på det parti som tillåter denna äktenskapsform. Fast då kan ju alxnra lika gärna skaffa en man till. Hmm... Kanske inte lika lockande.

Nåja, jag gör ett nytt försök att avrunda sommarmappen med lite foton från Max och Emils dagiskompis Telmas tvåårskalas.

Födelsedagsgrisen själv - Telma.

Telma klubbar ner Max.

Telma och Max är hyfsat synkade.

Max föredrog att äta sin klubba själv till slut.

När barnen äter godis får mamma en lugn stund.

Emil funderar.

Max väntar på mer mat.

Max älskar traktorer så ni kan tänka er hur glad han blev när han såg den här.

Telmas bror Hubert är även Spindelmannen. Säg inget till någon.

Leah vill gifta sig med den här killen. Jag är tveksam.

Extra allt

Grabbhelg

Som vanligt är det ett helt annat ljud i skällan när vår familj har delat på sig. Jag och killarna har haft en otrolig lugn och mysig helg hittills. Jag hade en hel del att förbereda igår inför middagen, och jag fruktade att det skulle bli en mardröm med två klängiga och osjälvständiga tvååringar men så blev det inte alls. Det var som om de trodde att de var på dagis. De lekte med varandra och kom bara och "störde" mig när de behövde hjälp med något. Jag begriper inte varför det så sällan är så när vi är samlade alla fem.

På kvällen kom fyra polare hit för lite öl och hamburgare. Jag hade haft en sur huvudvärk hela dagen, men efter en timmes tupplur på eftermiddagen var jag som en ny man. För en gångs skull var det inte alkoholen som sänkte oss utan maten. Det fanns verkligen ingen anledning alls att trycka i sig två 150-grams burgare med potatisklyftor ovanpå tortillasnacks och chips som förrätt. Jag är fortfarande mätt.
I vanliga fall brukar vi vara fler på sådana här grabbmiddagar, så det var ganska skönt att vara fem till antalet. Man kunde föra samtal med samtliga utan att skrika sig hes och killarna sov som grisar. De sista gick kl 03 (!) så det var med lätt oro jag snubblade ner i sängen. Mycket riktigt så var det någon son ville stiga upp kl 06.20, men utan en fru som sparkar en på smalbenet somnade jag om och vaknade inte förrän 07.40 vilket kändes helt okej.

Nu sover killarna middag och sedan ska vi ut på lekplatsen vid bibblan hade jag tänkt mig. Imorgon är dagis stängt så då får vi hitta på något annat. Bland annat ska vi hämta tjejerna på kvällen. Man längtar redan lite, även om jag fruktar gnällattacken som lär följa.

När man är ensam med pappa får man äta hur många salta pinnar som helst.

Och sitta på köksbänken.

Och steka köttbullar själv.

Här ser ni en grabbmiddag in the makin.

Min första chokladmousse ever. Som jag inte ens fick smaka :-(

Duffy

Hult

Tyvärr tog jag flest bilder med Manges kamera, så jag får invänta dem från honom.