Släktträff

Jag fortsätter min resa i sommarmappen... Nu har turen kommit till ett av våra besök hos farmor på Österlen. Det känns som om bilderna därifrån börjar likna varandra. Det är underbar trädgård, gunga och åkrar. Inget fel med det.

Den här gången var vi på släktträff. Farmors man, Thomas, hade bjudit in alla sina barn och barnbarn. Vi hade knappt träffat hälften av dem så det kändes som läge nu när de varit gifta i typ femton år. Det blev en mycket trevlig dag trots lite regnskurar.

Som sagt... En obligatorisk bild på åkern.


Leah rymde undan alla människor en stund.


Sedan försökte hon simma hem (!)


Emil var också ute på vift.

Max tog en liten paus.


Emil övar på sin magdans.


Lite sköna foton på killarna.


Ett till...

Och så ett sista!


Killarna busade rejält i trädgården medan vi åt.


Äntligen fick Max upp Thomas fina fackla.


Leah lyssnar noga på... någon. Thomas, tror jag.

"Vart tog alla barnen vägen?"


Emil blev helt betuttad i Thomas dotter, Eva.
Vi snackar första kärleken...

Leah föredrog farmors famn.


Ett av Thomas barnbarn, Filip, får sig en åktur.


Leah var givetvis uppklädd inför kalaset!

Det får bli så här nu. Lite mindre text och desto mer bilder.

Återkommer inom kort med ett inlägg om vår lilla utflykt till Ven.

Vem är ni?

Jag ska erkänna en sak. Jag har koll på er.

Delvis, i alla fall. Jag kan se hur många som besöker sidan varje dag, men jag kan inte se vem ni är. Jag får i och för sig en vag uppfattning, eftersom jag ser ert IP-nummer och även var i världen ni befinner er. Således krävs det ingen Sherlock Holmes för att räkna ut att om någon loggat in från E.on är det Alexandra och om det står "Lund" är det sannolikt svärfar osv...

Jag har för länge sedan gett upp hoppet om att bli kommenterad. Jag kan till och med känna att det vore lite löjligt med tanke på att jag antagligen pratar med er hyfsat regelbundet. Således nöjer jag mig med att notera att det faktiskt är ett antal som besöker sidan nästintill dagligen. Jag ser även att det är ungefär samma personer. En del av er vet jag nog vem ni är, men så är det några som jag faktiskt börjat bli riktigt nyfiken på.

Till exempel:

Vem är det som sitter i Höllviken och läser? Gärna på morgonen :-)

Och vem loggar alltid in från SAS.dk? Jag vet inte hur jag ska tolka det, men jag ser det som att någon sitter på typ Kastrup och läser. Vem är du?

Om det inte är för mycket begärt, kanske ni kan kasta iväg en liten kommentar så jag att jag kan släppa det här?

Tills dess får ni se lite Photoshop-övningar. Snart kommer ett inlägg med människor.

En allé.

Lillepluttland. Jag leker med en effekt som heter tilt-shift.

Sail away.

Fly away.

Så sant.

Ölandsbilder

Då var det dags för ett litet bildinlägg.

Tjejerna äter glass nummer 108 i ordningen.

Max försöker fly från huset.

Skulle du vilja bo med den här mannen?

Max har blivit en riktig våghals.

Ler och Långhalm.

Jens "Robin Hood" Jungmark

Emil tillber sin Gud.

Vi fick i alla fall grillat en gång.

En av de läskigaste åkturerna på hela tivolit!

Djur i bur.

Leah och Selma kollar utsikten.

Selma och Leah gillade att äta sin middag i dörröppningen.

Jag är allt lite svag för solnedgångar.

Varför gå när man kan slippa?

Nittiotalet

Det sker allt oftare nu att man börjar inse att "nej, folk blir inte yngre runtomkring en. Det är jag som blivit äldre". Jag har till exempel gått på stan i över timme utan att träffa någon jag känner. Inte ens någon jag känner igen. Detta av samma kille som tidigare undvek stan för att det alltid medförde ett social trauma då jag kände mig tvungen att prata med folk till höger och vänster. För att inte tala om de ytterst få gånger jag beger mig ut på krogen en helg (och alltså inte går på bio eller är på tet-a-tet med frugan) Jag känner mig som en lantis på Manhattan så fort jag lämnar Köpenhamnsvägen. Allt större än Kronprinsens shoppingmall ger mig torgskräck.

Ibland blir man varse sin ålder på oväntade sätt. Vi har hittat en barnflicka som heter Lovisa. Vi har inte testat henne fullt ut än, men det ska nog gå bra. Tanken är att hon ska hjälpa oss med dagishämtning, men det lär bli lite kvällar också. Hon är sexton år och vid vårt första möte slog det mig att då är hon född 1994. Jag kan inte höra 1994 utan att tänka på att det var året då Kurt Cobain begick självmord. Första gången en av mina idoler dog som jag var medveten om. John Lennon dog när jag var fem så den sorgen var inte lika påtaglig. Jag hade biljetter till konserten Nirvana skulle spela i Köpenhamn, men som fick ställas in bara några veckor innan då han försökte begå självmord genom en överdos. Eller så sköts den kanske upp, jag minns inte. Hur som helst, andra gången lyckades han bättre, vilket ju kan ha att göra med att han bytte till ett hagelgevär. Så medan Kurt fann sitt Nirvana fick jag åka över till Köpenhamn för att lösa in biljetterna. Jag hade varit konsertarrangör och åkt över helt ensam för att köpa biljetter till ett gäng polare och nu när konserten ställdes in fick jag även äran att lämna tillbaka biljetterna. Detta var alltså innan Internet. Innan bron också, för den delen. Jag lekte med tanken på att behålla den orivna biljetten som minne, men det var jag väl för snål för.

Nåja, tillbaka till Lovisa, född 1994. Jag kom att tänka på att för henne hade ju Kurt Cobain alltid varit död. Som Hendrix (och otaliga andra) för mig. Jag undrade hur det kändes och nämnde således detta faktum för henne. Hon tittade frågande på mig och sa lite osäkert: "Vem då?"

"Vem då?"

Hon hade inte hört talas om honom! Hon hade hört talas om Nirvana, dock. Det sa hon, i alla fall, men jag tror att hon ljög eftersom hon såg chocken i mitt ansikte. Sällan har jag känt mig mer som en gubbe.

Jag kom att tänka på denna anekdot när jag såg ett uppslag i en musiktidning som räknade upp allt som var aktuellt år 1991. Förutom att Kurts självmord nämndes kunde man även läsa att CD-spelaren var "Årets julklapp" detta år! "Det kunde väl inte stämma", tänkte jag. "CD:n har väl alltid funnits?" Men så mindes jag... Vilket liksom avrundar detta blogginlägg och knyter ihop säcken.
Nirvanas genombrottsplatta, "Nevermind" släpptes 1991. Efter att ha hört första singeln, "Smells Like Teen Spirit", sent på MTV en kväll, pinnade jag ner till Folk&Rock för att köpa skivan. Eller, rättare sagt, LP:n. Jag hade ingen CD-spelare och var faktiskt ganska skeptisk till denna nymodighet. Då fick jag veta att Nirvanas album inte fanns annat än på CD. Så vad gör man då? Jag fick köpa den på CD och lyssna - i smyg - på brorsans CD-spelare. Ett par månader senare köpte jag faktiskt en CD-spelare och sedan dess har min musik varit mer eller mindre digital.
På något sätt känns det coolt att min första CD var ett sådant episkt album som "Nevermind". Det är lite nördigt, kanske, men en del av er fattar nog det stora i det.

I väntan på att jag ska få tummen loss med mitt utlovade sommarinlägg, kommer här en preview till från Ö-land. Den här gången är det en dubbel dos Max.

Ja, jag har bilder på Emil också.