Nittiotalet

Det sker allt oftare nu att man börjar inse att "nej, folk blir inte yngre runtomkring en. Det är jag som blivit äldre". Jag har till exempel gått på stan i över timme utan att träffa någon jag känner. Inte ens någon jag känner igen. Detta av samma kille som tidigare undvek stan för att det alltid medförde ett social trauma då jag kände mig tvungen att prata med folk till höger och vänster. För att inte tala om de ytterst få gånger jag beger mig ut på krogen en helg (och alltså inte går på bio eller är på tet-a-tet med frugan) Jag känner mig som en lantis på Manhattan så fort jag lämnar Köpenhamnsvägen. Allt större än Kronprinsens shoppingmall ger mig torgskräck.

Ibland blir man varse sin ålder på oväntade sätt. Vi har hittat en barnflicka som heter Lovisa. Vi har inte testat henne fullt ut än, men det ska nog gå bra. Tanken är att hon ska hjälpa oss med dagishämtning, men det lär bli lite kvällar också. Hon är sexton år och vid vårt första möte slog det mig att då är hon född 1994. Jag kan inte höra 1994 utan att tänka på att det var året då Kurt Cobain begick självmord. Första gången en av mina idoler dog som jag var medveten om. John Lennon dog när jag var fem så den sorgen var inte lika påtaglig. Jag hade biljetter till konserten Nirvana skulle spela i Köpenhamn, men som fick ställas in bara några veckor innan då han försökte begå självmord genom en överdos. Eller så sköts den kanske upp, jag minns inte. Hur som helst, andra gången lyckades han bättre, vilket ju kan ha att göra med att han bytte till ett hagelgevär. Så medan Kurt fann sitt Nirvana fick jag åka över till Köpenhamn för att lösa in biljetterna. Jag hade varit konsertarrangör och åkt över helt ensam för att köpa biljetter till ett gäng polare och nu när konserten ställdes in fick jag även äran att lämna tillbaka biljetterna. Detta var alltså innan Internet. Innan bron också, för den delen. Jag lekte med tanken på att behålla den orivna biljetten som minne, men det var jag väl för snål för.

Nåja, tillbaka till Lovisa, född 1994. Jag kom att tänka på att för henne hade ju Kurt Cobain alltid varit död. Som Hendrix (och otaliga andra) för mig. Jag undrade hur det kändes och nämnde således detta faktum för henne. Hon tittade frågande på mig och sa lite osäkert: "Vem då?"

"Vem då?"

Hon hade inte hört talas om honom! Hon hade hört talas om Nirvana, dock. Det sa hon, i alla fall, men jag tror att hon ljög eftersom hon såg chocken i mitt ansikte. Sällan har jag känt mig mer som en gubbe.

Jag kom att tänka på denna anekdot när jag såg ett uppslag i en musiktidning som räknade upp allt som var aktuellt år 1991. Förutom att Kurts självmord nämndes kunde man även läsa att CD-spelaren var "Årets julklapp" detta år! "Det kunde väl inte stämma", tänkte jag. "CD:n har väl alltid funnits?" Men så mindes jag... Vilket liksom avrundar detta blogginlägg och knyter ihop säcken.
Nirvanas genombrottsplatta, "Nevermind" släpptes 1991. Efter att ha hört första singeln, "Smells Like Teen Spirit", sent på MTV en kväll, pinnade jag ner till Folk&Rock för att köpa skivan. Eller, rättare sagt, LP:n. Jag hade ingen CD-spelare och var faktiskt ganska skeptisk till denna nymodighet. Då fick jag veta att Nirvanas album inte fanns annat än på CD. Så vad gör man då? Jag fick köpa den på CD och lyssna - i smyg - på brorsans CD-spelare. Ett par månader senare köpte jag faktiskt en CD-spelare och sedan dess har min musik varit mer eller mindre digital.
På något sätt känns det coolt att min första CD var ett sådant episkt album som "Nevermind". Det är lite nördigt, kanske, men en del av er fattar nog det stora i det.

I väntan på att jag ska få tummen loss med mitt utlovade sommarinlägg, kommer här en preview till från Ö-land. Den här gången är det en dubbel dos Max.

Ja, jag har bilder på Emil också.