Leah x tre

Jag lattjar lite med en processeringsteknik och i brist på annat vaskade jag fram tre bilder jag tog på Leah när jag skulle testa min lånekamera.

Det blev ganska shyst.

Livet på landet

Efter en vecka i solen är jag nu nere i min bunker igen. Det tas en hel del bilder när man är ledig och ute och far med barnen, men kvällarna är för korta för att hinna med allt. Således får midsommarfotona vänta. Här kommer en rapport från vårt dygn på gården för en vecka sedan.

Omgivningarna var inget att klaga på!

Vi bodde i det rödvita huset.

Runt om sjön fanns små hus som man kunde grilla vid.

Det här är en flytande bastu (!)

Det här är en häst.

Tanken var att barnen skulle få uppleva djur och natur, men det blev nog mest natur. Hästarna var snälla, men alldeles för stora för att vår lilla fegis skulle vilja hoppa på. Med tanke på att Islandshästarna i Folkets Park är skräckinjagande för vår lilla tjej kunde vi ana hur hon skulle reagera införe en riktig häst.

Emil var som vanligt inte särskilt rädd, men han ville inte sitta upp.
Där gick hans gräns.

Leah kan dock ha en framtid som funktionär vid en framtida hopptävling.

Leah matade huskatten Maja med mjölk.
Äntligen en katt som inte var rädd för barn.

Vi hade enorm tur med vädret och tillbringade en hel del tid nere vid den lilla sjön. Max är ett hyfsat aktivt barn, men till och med han insåg tjusningen med att ligga och slappa i solen. I vanlig ordning ville han dock göra något störigt mot pappa samtidigt.

Ja, jag biter honom. Så går det när man busar med pappa.

Leah är också en soldyrkare,
vilket man ju kunde ana med tanke på hennes enorma pigment.

Leah "Flyger Flygplan"

Max gillade att plaska i vattnet.

Liksom Leah.

Emil var lite mer reserverad, men hoppade snart i han också.

Leah ville aldrig gå och lägga sig. Här äter hon fil i kvällsljuset.

Sedan gick vi ner till sjön en stund.

Leah kollar efter hajar.

Nästa dag for vi hem efter lunch.

Leahs nya favoritsyssla är att plocka blommor.

En bukett till pappa (eller mamma?)

Nu är vi tillbaka i vardagen igen. Leah längtade efter dagis och sina kompisar, så man bävar lite för våra kommande fyra veckor hemma i juli. Det är bara att hitta på saker dagarna i ända. Som tur är har vi ett fullspäckat schema. Inte minst så fyller ju samtliga barn år (puh). Och en vecka är vi ju på Öland med Jungmarks.

Hoppas vädret håller i sig.

Macro

Jag fick låna Loppans macro-objektiv och en ny värld öppnade sig.

Lova att säga till mig om jag börjar lägga upp bilder på bilder och insekter varje dag. Macrobilder är lite som ens egna fisar. Det är oftast mest en själv som är intresserad.

Hundhår

Leksaksbil


Korg

Rojalist? Javisst?

Så var då äntligen det jäkla bröllopet överstökat. Sällan har något lamslagit svenska medier som detta "sagobröllop". Jag har långt ifrån läst allt som har skrivits, men bara att plöja förbi rubrikerna varje dag har tröttat ut mig. Jag är hyfsat neutral i frågan, även om jag har ganska svårt att rationalisera behovet av en monarki år 2010. Tradition för traditionens skull är jag inget fan av. Mest tycker jag nog synd om turturduvorna. Jag är ju själv gift och det är så synd att de aldrig kommer att få uppleva ett normalt bröllop med allt vad det innebär av fylletal av polarna, vickning kl 04.00 och hångelskandaler.

Ironiskt nog blev vi bjudna hem till Petra och Jonas Blanking på "bröllopsmiddag" för att fira denna dag. Det är alltså ett glatt gäng som träffas och slår på stort när det sker kungliga bröllop. Förra gången var det när Mary gifte sig i Danmark och nu blev alltså vi inviterade. Konceptet var enkelt: Vi skulle hylla (?) brudparet genom att äta en kunglig middag iförda våra bröllopskläder. Inbjudan var en kopia av den kungliga inbjudan och även om menyn kanske inte var identisk så var den i alla fall hyfsat kunglig. Sjutton personer var inbjudna (ja, det blir ju udda när folk har hunnit skilja sig) och alla tog det på blodigaste allvar. Förutom alxnra, som tog det ett steg längre. Det föll sig nämligen så att vi gifte oss efter enfya månaders resa i Sydamerika och våra unga smärta kroppar hade då ett rekordlågt BMI. Det var således inte så konstigt att alxnras klänning inte riktigt passade så här sex år och tre barn senare. Det var dock inte mycket som fattades och min kära, målmedvetna hustru visade plötsligt prov på en viljestyrka som jag inte sett förut. Hon gick på två (!) Nutrilettdieter och började morgnarna med en halvtimmes power-walking. Det innebar att hon fick ställa klockan på 06.00, vilket gjorde mig en smula förbryllad. Här har man tagit barnen på morgnarna i alla år i tron att hon var oförmögen att gå upp tidigt. Plötsligt var det inte lika svårt. Hmmm...

Målmedvenheten gjorde susen och klänningen gick på. Jag hade inga problem med att komma in i min kostym, så klart, men alla vet ju att man blir smal av att äta ostbågar. Tjejerna träffades redan klockan 15.00 för att se eländet live tillsammans, medan männen var välkomna klockan 19. Redan halv fem anade jag hur kvällen skulle sluta för min stackars pinnsmala hustru. SMS:en som jag fick visade klart och tydligt att skumpan flödat hela eftermiddagen, och alxnras ökända dåliga omdöme vad gäller sin egen förmåga att förtära alkohol hade kickat in.

Mycket riktigt. Upp som en sol, ner som en pannakaka är den närmaste beskrivning jag kan komma på. Efter en trevlig middag bröt vi upp för en bensträckare innan desserten. Tyvärr återkom alxnra aldrig, utan försvann ner i familjens yngsta dotters mysiga säng. Klockan 01.00 slängde jag henne över axeln och bar hem henne till mormor som var barnvakt. Det var inte hennes stoltaste ögonblick.

Dagen efter var ett svårt hål i alxnras liv. Jag fick fly fältet med barnen till en närliggande lekplats. Inte det roligaste jag kunde tänka mig med tanke på min egen skallebank. Mitt pluskonto är således sjukt högt och jag funderar fortfarande på hur jag ska utnyttja detta bäst.

Den obligatoriska gruppbilden.

"So crazy!"


Kolla in brudarna!


Crazy babes!


Kanske inte lika hög som originalet, men ändå...

Vår egen Victoria.

Full, men snygg.
Scrolla med musen över fotot för en lite resa i tiden.

Nu trodde jag att det här var över, som sagt. I alla fall tills de klämmer ur sig små kungabarn. Eller de andra syskonen ska gifta sig. Men då hade jag inte räknat med att Leah skulle bli totalt hooked på det här med bröllop och har nu sett SVT:s sammandrag femtio gånger. Hon går runt och säger: "... vara dig trogen" hela tiden.

Den här vecka har vi semester. Vädret är perfekt, barnen är snälla och livet leker. I måndags bodde vi en natt på en bondgård. Varför? Tja, vad gör man inte för att skapa lite stämning. Jag återkommer med ett inlägg om detta. Har en del foton att reda ut, om man säger så. Snart bär det av till Österlen för att fira Midsommar!

Sol, lax och migrän

I dag hade vi en härlig after-dagis på Mellanhedsparkens lekplats med familjen Munther. Perfekt temperatur i luften och hyfsat självgående barn är ett vinnande koncept.

Emil + riskaka = sant

Max har börjat med ett skrikande ljud som inte är så behagligt.
Tänk er en kråka som fastnat med vingen i en bildörr.
Märkena på näsan är från ett fall på dagis häromdagen.

Flower Power.

Sedan hem för lite varmrökt lax och allmänt stök innan jag fick migrän och var tvungen att logga ut. Som tur var skulle Munthers precis gå och det var dags för läggning ändå. Leah kröp in till mig där jag låg slängd på överkastet i det mörka sovrummet. Jag sa till henne att jag skulle sova, och om hon ville fick hon stanna. Jag tänkte att hon skulle hålla ut i kanske tre minuter, uppspelt som hon var. Men hon somnade där bredvid mig i sina prinsesskläder och oborstade tänder. Nu när jag tänker på det har hon visat den här sidan förut när jag fått migrän. Hon blir oerhört omtänksam och empatisk och vill liksom trösta. En egenskap jag hoppas att hon inte blir av med.

Klockan tio vaknade jag av att hon dunsade ner i golvet. Hon var inte ledsen, utan satt bara där och försökte fatta vad som hänt. Jag drog av henne prinsessklänningen och la henne i vår säng igen. Nu sitter jag här och nattugglar igen, vilket är precis vad min kropp inte behöver.

Gonatt.