Poker

I lördags var jag bjuden på pokerkväll hemma hos Christofer. Han hade slagit på stort, om man säger så. Femton killar kastade in 300SEK vardera och var supertaggade. Testosteronnivån nådde oanade höjder redan under fördrinken, och således kunde det bara gå på ett sätt för er mjukisbloggare. Jag åkte visserligen inte ut först, men närapå. Det kändes i och för bättre än att komma nära skålen med 300 x 15 hundralappar. Då hade det kunnat sluta illa.

Annars har jag nog mer fullt upp än på mycket länge. Mycket tack vare sjuka barn som nu äntligen är tillbaka på dagis. Men det är ju en kort vecka.

Klockan är 02.11 och jag sitter i Gula Studion för att pilla med inspelningarna jag gjorde för några veckor sedan. Nu ska jag åka hem och zzzzzooova.

(klicka på bilderna för större version)

Almost Famous

Imponerande att folk har sådan koll.

Kolla längst ner på sidan under "Appearances".

Helvete!

-"Hej, det är Ingela från dagis."

-"Hej..."

-"Leah har precis kräkt."

-"Oj då."

-"Ingen i familjen får gå på dagis på två dygn efter sista kräkningen."

"Inte jag heller?", tänkte jag tyst.

Således är vi mitt i en spontan långhelg. Behöver jag nämna att alla barnen är friska som nötkärnor och ingen av killarna har blivit smittade.

En dag i parken

Vi var i Pildammsparken och matade ankor i lördags. Det var första riktiga utflykten där alla barnen gick själva utan att vi ens tog med oss vagnen. Leah är ganska bekväm av sig och går inte gärna, så vi ska försöka få bukt med det i samband med att vi inte begår samma misstag med killarna. Jag anar att det här draget kommer från mig, då jag ofta fått höra att jag inte lämnade vagnen under mina första levnadsår. På sätt och vis har jag nog bara bytt ut vagnen mot en annan vagn, den så kallade "bilen".
Leah fick hålla i brödbitarna annars hade Max ätit upp dem.

Emil var inte alls rädd för väsande änder.
Det borde han nog vara.

"Eat this, muthafuckas!"

Sedan utforskade vi Margaretapaviljongen och dess backar.

Stairway to heaven...

Leah på väg mot toppen.

"Ska vi semestra i Alperna, pappa?"

Max letar efter hissen.

"It's lonely at the top."

Och ganska kallt också.

"Nu får det räcka. Var är bilen?"


(klicka på bilderna för större version)

Jag kan för övrigt meddela att jag sprang igår igen, och den här gången var skillnaden markant. Jag stannade inte en enda gång, vilket jag inte hade trott skulle ske förrän om en månad, eller så. Jag springer inte så snyggt eller snabbt, men som tur är möter jag ingen jag känner klockan halv tio en kall marskväll. Eller det kanske jag har gjort? Jag har ingen aning, då jag är helt inne i mitt mantra "snart hemma, snart hemma". Tänk er en blandning av Ozzy live på scen och Phoebe i "Vänner". Not a pretty sight.

Tid: 24 minuter mot 26 minuter igår. Idag ska jag dock låta benen vila och gå på sexpacket istället.

Maratonmannen

Startskottet har gått.

Igår smällde det.

Jag har gjort min debut.

Livet har tagit en ny vändning.

Ja, ni gissade rätt. Jag har joggat.

Och jävlar vad jobbigt det var. I alla fall till en början. Jag valde samma rutt som alxnra sprang i somras, vilket innebär 4 kilometer. Efter fyra minuter hade jag en alarmerande värk över bröstkorgen och det kändes som om någon parkerat en bil ovanpå lungorna samtidigt som någon stoppade ner katthår i munnen på mig. Jag kippade efter andan som en fisk på torra land och var mycket nära att kräkas. Min kropp skrek: "Vad fan gör du! Köp ostbågar nu och lägg ner det här tramset!" Jag gick en bit av vägen tills pulsen lugnat sig och joggade sedan vidare.

Och se på fan, jag lyckades springa merparten av rundan utan att känslan av hjärtattack kom tillbaka. Hela rundan tog 26 minuter. Det kan bara bli bättre.

Idag mår jag prima, trots utebliven stretchning. Som ni ser på bilderna var det inte läge att utföra någon fysisk aktivitet alls när jag väl kommit hem. Jag ska kanske springa varannan kväll, eller så blir det ikväll igen. Hoppas att det regnar så att det blir riktigt kul.