Gratis, så klart. Vem fan tar betalt för sin musik numera?
fredag 11 september 2009
lördag 5 september 2009
Dagis = Snor
Nu har vi skolat in killarna på dagis. Vi hade tänkt att det skulle bli i slutet av september, men på grund av lite planeringsfel från dagis blev det den 1/9 istället. De går ju på samma dagis som Leah, men på en annan avdelning. På den här avdelningen kör de med en veckas inskolning, vilket kändes helt okej. Andra veckan är man ju mest på stand-by ändå. Det har gått över förväntan, måste jag säga. De har ätit själva, sovit i ett hyfsat ljust rum med andra gnälliga ungar, varit utan mamma och pappa i flera timmar och så vidare. Tyvärr tog det inte lång tid förrän de blev snoriga. Emil har 38 graders feber idag och deras näsor rinner ideligen. Så fort man glömmer. Så här var det hela förra vintern :-(
Man får peppa sig med ett klipp från när de var friska:
Man får peppa sig med ett klipp från när de var friska:
fredag 4 september 2009
Träbröllop
I förrgår firade vi träbröllop. Vi har alltså klarat av fem hela år som gifta. Det är ju ingen jättestor grej, men jag stör mig lite på att "räkneverket" nollas när man gifter sig. Vi träffades ju 2001, för bövelen (eller 1981, om man ska vara nogräknad). Ska dessa år inte räknas, eller?
En annan sak jag funderat på är när man ser talk shows, eller något liknande, där ett gammalt par berättar att de varit gifta i, låt säga, 75 år, varpå publiken ger dem en rungande applåd. Kanske programledaren till och med gratulerar dem och säger något i stil med: "Imponerande". Jag hajar inte varför det ska ses som en bedrift. Hur svårt kan det vara, förutsatt att man fortfarande älskar varandra. Jag hade förstått det om de sagt: "Vi har varit gifta i 75 år, men vi slutade älska varandra efter tre. Vi har bara hållit ihop för barnen".
75 år... Big fuckin deal. Bara 70 kvar, baby!
Här har vi varit gifta i en halvtimme, typ.
Mitt coola alter ego har alltid retat mig på att vi inte valde några av nedanstående foton som tackkort.
"Du har något på skon, baby!"
"Har du köpt blommorna på Statoil , eller?"
"Aha, är det mat nu?"
En annan sak jag funderat på är när man ser talk shows, eller något liknande, där ett gammalt par berättar att de varit gifta i, låt säga, 75 år, varpå publiken ger dem en rungande applåd. Kanske programledaren till och med gratulerar dem och säger något i stil med: "Imponerande". Jag hajar inte varför det ska ses som en bedrift. Hur svårt kan det vara, förutsatt att man fortfarande älskar varandra. Jag hade förstått det om de sagt: "Vi har varit gifta i 75 år, men vi slutade älska varandra efter tre. Vi har bara hållit ihop för barnen".
75 år... Big fuckin deal. Bara 70 kvar, baby!
Här har vi varit gifta i en halvtimme, typ.
Mitt coola alter ego har alltid retat mig på att vi inte valde några av nedanstående foton som tackkort.
"Du har något på skon, baby!"
"Har du köpt blommorna på Statoil , eller?"
"Aha, är det mat nu?"
tisdag 1 september 2009
måndag 31 augusti 2009
La señorita bonita
Lilltjejen var på kalas i lördags, och i inbjudan uppmuntrades man att klä ut sig. Av fem tjejer på kalaset var fyra utklädda till prinsessor.
Inte Leah.
Trots att det kändes lite mysko att se sin treåring med läppstift var det ganska ball att se henne som en señorita. Man slås än en gång av hur ospansk hon ser ut.
Vad hände?
Inte Leah.
Trots att det kändes lite mysko att se sin treåring med läppstift var det ganska ball att se henne som en señorita. Man slås än en gång av hur ospansk hon ser ut.
Vad hände?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
