Dagis = Snor

Nu har vi skolat in killarna på dagis. Vi hade tänkt att det skulle bli i slutet av september, men på grund av lite planeringsfel från dagis blev det den 1/9 istället. De går ju på samma dagis som Leah, men på en annan avdelning. På den här avdelningen kör de med en veckas inskolning, vilket kändes helt okej. Andra veckan är man ju mest på stand-by ändå. Det har gått över förväntan, måste jag säga. De har ätit själva, sovit i ett hyfsat ljust rum med andra gnälliga ungar, varit utan mamma och pappa i flera timmar och så vidare. Tyvärr tog det inte lång tid förrän de blev snoriga. Emil har 38 graders feber idag och deras näsor rinner ideligen. Så fort man glömmer. Så här var det hela förra vintern :-(

Man får peppa sig med ett klipp från när de var friska:

Träbröllop

I förrgår firade vi träbröllop. Vi har alltså klarat av fem hela år som gifta. Det är ju ingen jättestor grej, men jag stör mig lite på att "räkneverket" nollas när man gifter sig. Vi träffades ju 2001, för bövelen (eller 1981, om man ska vara nogräknad). Ska dessa år inte räknas, eller?

En annan sak jag funderat på är när man ser talk shows, eller något liknande, där ett gammalt par berättar att de varit gifta i, låt säga, 75 år, varpå publiken ger dem en rungande applåd. Kanske programledaren till och med gratulerar dem och säger något i stil med: "Imponerande". Jag hajar inte varför det ska ses som en bedrift. Hur svårt kan det vara, förutsatt att man fortfarande älskar varandra. Jag hade förstått det om de sagt: "Vi har varit gifta i 75 år, men vi slutade älska varandra efter tre. Vi har bara hållit ihop för barnen".

75 år... Big fuckin deal. Bara 70 kvar, baby!

Här har vi varit gifta i en halvtimme, typ.

Mitt coola alter ego har alltid retat mig på att vi inte valde några av nedanstående foton som tackkort.

"Du har något på skon, baby!"

"Har du köpt blommorna på Statoil , eller?"

"Aha, är det mat nu?"

BVC har anmärkt på att Leahs armar känns lite korta i förhållande till resten av kroppen.

Nu har vi påbörjat ett träningsprogram för att rätta till detta.

La señorita bonita

Lilltjejen var på kalas i lördags, och i inbjudan uppmuntrades man att klä ut sig. Av fem tjejer på kalaset var fyra utklädda till prinsessor.

Inte Leah.





Trots att det kändes lite mysko att se sin treåring med läppstift var det ganska ball att se henne som en señorita. Man slås än en gång av hur ospansk hon ser ut.

Vad hände?

Estocolmo

Ja, så har vi ju varit i Stockholm. Det har varit planerat sedan i julas, då jag gav alxnra biljetter till Coldplay (igen). Förra gången fick vi dumpa biljetterna eftersom killarna var för små för en bilresa till hufvudstaden. Den här gången körde vi med samma taktik som i julas, dvs bila upp när barnen ska sova för natten runt kl. 19. Det funkade finfint - tills vi insåg att Max bara sovit en tupplur, typ, och gärna ville hoppa ner i sin säng. Då var klockan 20.00 och vi var många timmar från att kunna bevilja hans önskan. Han tog inte det bra. Inte Emil heller när han väl väcktes. Så vi hade två killar som skrek omlott till efter kl. 23. Den totala misären blev inte bättre av att jag helt enkelt inte kan köra bil längre. Jag ska fan skicka in lappen till Vägverket. Jag blir helt otroligt trött efter kanske tio minuter. Det gäller dock bara på motorvägen, så jag har dragit slutsatsen att det rör sig om hastighet. Efter att ha kört i 70 km/h på en av Sveriges få 120-vägar tog dock alxnra över, trotsade sin egen trötthet och körde oss i mål. Hurra för henne. Framme i Saltsjöbaden fick vi hela källaren för oss själva, vilket kan behövas eftersom vi nu huserade tio man i ett hus.


Familjen Kempffs death trap fick vi spärra av omgående.


"Imse, vimse, spindel."


Leah löste avsaknaden av en tv galant.
Tänk att man faktiskt kan ha en Mac till något, ändå.


Leah hade faktiskt en egen säng...


...även om den var på golvet för att hon inte skulle trilla ur.


Som tack för att vi fick bo hos Kempffs
gav Leah dem sju års olycka.

Vi hade en del besök inbokade, bland annat till Ida och Fredrik med sina barn Ludvig och Filippa. De flyttade från Malmö i januari, men det känns som ett helt liv sedan. Det blir så påtagligt när barnen växer så fort. Nu bor de i Bromma, och vi hade en supertrevlig eftermiddag med dem. Ludvig och Leah lekte fint (så var inte alltid fallet förut) och Filippa (jämnårig med killarna) hade blivit en riktig liten tjej som kunde gå och allt.


"Vadå? Pippi är väl könlös", sa Ida.
"Hmmm", sa jag.



Spiderman däremot... Men han är ju iofs gay. Eller?


"Varför kryper du inte, Filippa?"


Emil visade än en gång att han är familjens music lover.


Leah ville också dra ett riff.


Dirty Leah.


Leah tyckte leksakshästen var läskig.

Lördagen var alltså dagen C (som i Coldplay). Men innan dess hade vi en annan julklapp att avverka: Zorbing.


Man tar en lagom hög backe...


...och släpar upp en stor plastboll högst upp...


...och sedan spänner man fast sig inne i bollen...
(båda två, alltså)


...sedan låter man bollen rulla fritt nerför kullen...


... tills den når en vall och studsar lite planlöst.

Var det gött? Nja... Nej, inte egentligen. Man hann liksom aldrig komma underfund med själva grejen utan fick vara fullt fokuserad på att överleva. Man fick dessutom två åk, men det hjälpte föga. Man skulle nog behöva tvåhundra åk innan man kom underfund med den här sjuka grejen. Alxnra var ganska nöjd efter sitt första åk, men provade på igen, tapper som hon är. Det skulle hon inte ha gjort. Hennes illamående satt i resten av helgen :-(

Och konserten, då? Var den värd det? Det beror på vem du frågar, men jag kan inte säga annat än att det var en grym konsert på alla sätt - förutom att det var fullpackat. Jag är inte särskilt lång, men jag kunde i alla fall se fragment av bandet när jag stod på tå. Alxnra är inte riktigt lika lyckligt lottad, och fick nöja sig med storbildsskärmarna större delen av tiden.


Even better than the real thing?


Av någon märklig anledning filmade de trummisen ganska ofta.

Bandet lirade i över två timmar och spelade typ alla hits (det har blivit en del nu) förutom "Speed of Sound", av någon anledning. Viktigast av allt var att de spelade "Fix you" som nog var den enda låten alxnra verkligen, verkligen ville höra. Nästa gång blir det sittplats.

Hemresan valde vi att förlägga till dagtid, vis av erfarenheten från uppfärden. Det gick betydligt bättre. Nu kunde vi stanna och leka på McDonalds när det blev för gnälligt. Den sista biten var lite gnällig, men vi överlevde.


Leah har inga problem att sova i bilen, om man säger så.

Den här resan rundade liksom av sommaren för vår del, även om värmen inte verkar avta. Jag är tillbaka på kontoret (tjoho!) och alxnra är på upploppet av sin mammaledighet. Faktum är att killarna ska skolas in på dagis redan på måndag. Det blev lite fel i kommunikationen, och istället för att jiddra valde vi att köra på det. Hur fel kan det gå?