Kalla rumpor i Kuala Lumpur

Vår enda dag i Kuala Lumpur (barnen kallar det för "Kalla Rumpor") blev en aning rumphuggen (hehe) då vi inte tagit med jetlag i beräkningen. Inte så oväntat var det Leah som hade svårast att ställa om sin inre klocka. Vi kom fram på morgonen (svensk tid) och då var det seneftermiddag här. Efter en middag med lite för mycket av den lokala ölen checkade Alexandra ut hyfsat omgående efter hemkomst och även jag fällde in hovarna kort därefter. Barnen smög upp och pysslade lite vilket jag kände fick vara helt ok med tanke på att klockan var typ halv fyra på eftermiddagen för dem (!) Sen började cirkusen...) En efter en hade barnen slocknat men inte Leah som slutligen blev bönhörd av Alexandra som tog sig an henne medan jag flydde ut i soffan för att beskåda soluppgången över Kuala Lumpur. Well, soluppgång är kanske att ta i då det ligger ett molntäcke över stan i princip hela tiden. Man är liksom glad bara det inte regnar, men mer om detta senare. 

Halv elva kom - lokal tid - dök killarna upp och så började en förmiddag av osannolik tristess medan vi väntade in mor och dotter Sömntuta som vi fick sparka igång kl halv två. Sedan gav vi oss av till Tvillingtornen vilket var en av dagens två intressepunkter. En promenad på tjugo minuter var exakt vad barnen hade ork och tålamod till så vi blev ganska lättade när vi såg en lekplats med tillhörande plaskområde. Barnen blev glada i tio sekunder innan de insåg att vi ju inte packat ner badkläder på vår stadspromenad. "Hur tänkte vi liksom!??? Är vi världen sämsta föräldrar, eller?) Men nöden har ju ingen lag så snart hade alla barnen tagit Simborgarmärke i klädsim med en lika lång promenad hem i dyblöta kläder. Blöta men glada. 

Sedan badade vi lite i poolen hemma på hotellet innan vi åkte till Kuala Lumpurs omtalade Chinatown. Det blev en lyckad trip där vi fick lite autentisk Asien-feeling med härligt myller, matstånd på gatan och en massa krimskrams till salu. Vi åt (alldeles för mycket) på en skön kinakrog och sedan lät vi oss bli lagom lurade på marknaden där vi inhandlade ficklampor med en förväntad livslängd på två dygn samt en byxdress till Leah. Imorgon bär det av till Langkawi och det känns som om det är då resan börjar på riktigt liksom. Håller nu alla tummar och tår för att de ska bli fint väder!

 Leah fick nog av paparazzifotografern Max!

 Chinatown...

Dags att lära Leah hur man prutar. Vilket ingen av oss är särskilt bra på. 

Alexandra i full färd med att ordna taxi. "Va?!? 40SEK?!? Aldrig i livet. 30! Annars får det vá!"

Nu får jag lägga ner innan jag somnat med näsan i telefonen. 

Osvensk stämning

En mindre politisk blogg än den här får ni nog leta efter. Jag har i princip aldrig satt mig in i de olika partiernas olika ståndpunkter, och nu inför valet kändes lusten att se debattprogram och ta valtester lika stort som att dra ut en visdomstand utan bedövning. Ju närmare valdagen kröp, desto mer stressad blev jag. Så, till slut, dagarna innan valet fick jag och Alexandra tummen loss och såg ett par av partidebatterna. Det var en sällsam upplevelse, minst sagt. Efter att jag lyckats sluta fnittra åt att det hela påminde så otroligt mycket om Parlamentet, drabbades jag av insikten att hela idén med debattprogram är dödfödd. Det enda, om något, de kan ge tittarna är en känsla av hur de olika
partiledarna uppträder men det borde ju inte räcka för att basera ett så pass viktigt beslut på. Man skulle ju önska man kunde gå enbart på fakta men hur ska man kunna  göra det utan att sitta med ena handen på PAUS-knappen och andra på Google? En säger A, en annan säger B och jag har ingen aning om vem som har rätt - om någon har det.



Nu efter valet har Facebook, tidningar och media översvämmats med förståsigpåare som har så sjukt mycket åsikter. Gudarna vet när de bilda dessa och hur de pallar skylta med dem öppet. Om man nu vet exakt vad som är fel med vår ekonomi och invandrarpolitik, fattar jag inte varför man inte är politiker. Själv känner jag att om jag skulle hamna i koma i mitten av september och vaknade i början av oktober skulle jag sannolikt inte märka att vi fått en ny regering. Mitt liv skulle ticka på i samma lunk och allt hade varit hunky dory. Så har det liksom alltid varit.



Rasismen, då? Den utbredda främlingsfientligheten som nu visat sig öppet? Well, jag tror för min del att den alltid har funnit där bland det svenska folket. Skillnaden är att man nu kan lägga en röst på ett parti som delar ens syn på saken. Frågan är då hur stor roll det spelar om de aldrig får någon egentlig makt. Inte så stor för min del. Men nu är det ju klart en stor sannolikhet att de kommer att vinna mer och mer mark och så till sist har vi vårt egna Danske Folkeparti. Men så länge SD styrs av nötter och inte har koll på sina siffror tror jag att de kommer att självdö eller hamna i skymundan. Annars får vi väl flytta till sydligare breddgrader, vilket inte hade gjort mig speciellt ledsen.

Tennbröllop!

Idag firar vi tioårig bröllopsdag.

Det är givetvis stort, och gudarna ska veta att vi har planerat både det ena och det andra inför den här stora dagen. Med tanke på att vi båda fyller fyrtio (typ) så blev det plötsligt väldigt svårt att komma på något som kändes rätt och relevant. En stor fest är ju något vi velat ha sedan vi flyttade in i huset, men efter moget övervägande har vi bestämt att köra det nästa år och då med våra födelsedagar som förtecken. En bröllopsdag är ju, när allt kommer omkring, mest vår egen ensak. Så nu ska vi fira med en dag och natt i Köpenhamn, bara vi två, och det känns helt rätt.

Vi bollade länge runt med planen på att köra en reunion nere på Mallis men vi kan inte komma ifrån att under de här tio åren har det tillkommit en hel del nya vänner samtidigt som det är flera av gästerna som vi i princip aldrig träffar. Anledningarna är många, men huvudsakligen handlar det om geografi och ekorrhjulet. Jag räknade (lite slarvigt, men ändå) och kom fram till att under de här tio åren har våra gäster lyckats prestera följande:

22 bröllop
4 skilsmässor
106 barn

Det är ju inget vi kan credit för, men det är ändå lite kul statistik.

Jag har aldrig förstått varför man ska beundra och se upp till folk som är gifta länge. Jag menar, hur svårt kan det vara att vara lycklig och fortsätta med det som gör en lycklig? Visst, en del har det säkert skitjobbigt och håller ihop tack vare hårt arbete med sig själva och sin relation. Jag vet bara inte om det är så beundransvärt att piska en död häst (rakt översatt från engelskan) Vad jag försöker säga är att de här tio åren har flugit förbi och alla minnen och upplevelser har nu blivit en del av själva förhållandet, som en tredje part i vår dynamiska duo. Jag kanske svamlar nu, men jag kan inte förklara det bättre just nu.

Spridda tankar i natten

Kvällstid är fortfarande min prime time, så än en gång sitter jag uppe och ser klockan ticka mot midnatt. Tyvärr har min inspiration valt att vara som mest aktiv på morgonen, vilket leder till att jag sunkar bort timmarna på en hel del rätt så meningslösa aktiviteter. I bästa fall redigerar jag foton men i värsta fall kollar jag på "Paradise Hotel" samtidigt som jag hets-refreshar Facebook, Instagram och Twitter på jakt efter något att läsa eller kolla upp. Nu när man är löntagare borde man väl få unna sig att chilla utan att alltid göra nåt "riktigt", men det ligger bara inte för mig. Jag vet att jag egentligen mår bäst när jag lyckas beta av punkter på min att göra-lista men det går bara inte att komma igång.

Helst av allt skulle jag ju vilja göra musik. Efter ett tre år långt uppehåll kom jag igång riktigt bra i vintras, men sedan tappade jag bollen i våras och nu har jag inte gjort ett skit på hela sommaren. Jag har inte ens lyssnat på det jag sket ur mig tidigare i år, vilket är ganska olikt mig. Jag brukar gilla att lyssna på ofärdiga idéer och drömma om hur jag ska slutföra dem en vacker dag. Det finns något så kravlöst i att lyssna på råmixar och snabbskisser. Allt är förlåtet och tillåtet. Det som ligger fel i mixen eller låter illa är helt okej eftersom det ju "bara är en råmix". Jag har kommit till den hyfsat plågsamma insikten att jag kanske till och med medvetet håller idéer på idéstadiet, allt för att slippa ställas inför den plågsamma sanningen att mina visioner inte blivit så som jag tänkt mig. Det gäller inte bara musikidéer utan även andra, större saker, i livet. Jag kan ibland känna att det räcker att bara umgås med en tanke för att känna mig nöjd. Själva utförandet är inte alltid nödvändigt. Makes sense?

No carbs-dieten fortsätter sin gilla gång... Brödet som jag bakade blev helt okej och frukosten är inte längre så annorlunda mot förut. Vi har även gått över till LCHF-matkasse och det kommer säkerligen att hjälpa en del hel med uppslag på rätter utan kolhydrater. Får se hur länge jag/vi orkar med att hålla uppe det här nya racet, men det är betydligt lättare nu när Alexandra också är med på projektet. Idag blev det köttgryta som vi lagat i vår crock pot. Det var högrev som kokat i många, många timmar men ändå kändes det inte så mört som jag hade förväntat mig. Det verkade dock inte någon annan tycka, då både Alexandra och min mamma Helene tyckte att det var finfint. Barnen åt givetvis inte ett skit, men det gör de sällan nuförtiden så de räknas inte.

Nu är "Paradise Hotel" slut och snart även "Idol". Det kanske kvällen också är. Det här inlägget får iallafall vara slut.

Hej då, carbs!

Fyrtioårskrisen närmar sig med stormsteg. Jag tänkte att jag en gång för alla skulle se om jag kunde komma till botten med varför min kroppsform alltmer liknar ett mjölkpaket. Jag har aldrig varit en träningsnarkoman men på senare år har jag fan skött mig bra mycket bättre än många andra i min umgängeskrets. Trots detta har vetebullen på magen vuxit stadigt. Jag känner ju Fight Club-rutorna där under, men vad hjälper det när man ändå har angst varje gång man ska stoppa ner skjortan? Förutom detta lilla smolk i bägaren har jag även blivit hjärtligt trött på att inte kunna knyta skorna utan att känna det som om jag ska smälla ett ledband eller nåt. Jag är stelare än en 90-åring, helt enkelt. Och om jag inte gör något åt saken lär det inte bli bättre med tiden.

Efter en hel del sökande på nätet och bland bekanta, landade jag slutligen hos en tränare/hälsoexpert/dietist (?) som heter Jonas. Hans uppdrag är nu att styra upp det här vraket och få mig på rätt spår. Detta innefattar träning, stretchning och kost vilket har visat sig innebära en hel del rejäla förändringar i min livsstil. Nu har det bara gått 1,5 vecka, så vi ska inte ropa hej än så klart men jag är grymt peppad och Alexandra är också med på resan. Min första och sannolikt största utmaning är att mer eller mindre utesluta kolhydrater. Hej då, älskade pasta, ris och inte minst bröd! Hur i h-e ska jag känna någon livsglädje nu? Jag som alltid stoltserat med att kunna stoppa i mig tre-fyra mackor efter middagen. Saken är att min jojo-liknande aptit har varit ett riktigt gissel, och ofta är jag själv förundrad över hur jag kan vara utsvulten en halvtimme efter middagen. Svaren kom under mötet med Jonas. Jag måste äta mer kött och fett och mindre kolhydrater. LCHF, tänker ni? Ja, det är det väl, typ. Jag tänker på det som en LCHF-diet även om Jonas anser att det inte riktigt är samma sak. Så nu äts det en jävla massa kött i Casa Borg. Och blomkål. Och broccoli. Och mandlar (!) Ja, mandlar har visat sig vara ett snacks som jag faktiskt kan klara mig på när jag sitter uppe på nätterna. Vi får väl se hur länge det håller. Det stora problemet har varit att hitta ett substitut för bröd. Idag har jag bakat ett LCHF-bröd som faktiskt kändes lovande, men jag får återkomma om detta efter frukosten imorgon.

Utöver detta har vi införskaffat en slow cooker, en s k crock pot. Kort och gott går det ut på att man lagar sin man under lång tid men på svag värme. Fördelarna är många, men framför allt innebär det att vi kan låta den stå under dagen medan vi är iväg och så komma hem till en färdiglagad middag (mer eller mindre)

Jag slutade ju med socker 2007. Det vore väl fan om jag inte ska kunna sluta med kolhydrater också. Jag har bestämt mig för att ge det året ut, och se hur det hela känns (och ser ut) så.