Den som väntar på nåt gott...

Hmmm... Vad kan detta vara?

Slappa i soffan

Ibland behöver man inte skriva så mycket.

Sova? Nej tack.

Sällan har jag känt mig så jagad och småstressad som på sistone. I perioder är man väl alltid mer eller mindre ur fas med vad man har tänkt sig att livet ska gå ut på, men för tillfället får jag bara inte ihop det alls. Jag fattar ju att jag tagit på mig för mycket, men likväl vägrar jag att göra avkall på något. Det är jobb, barn, fru, foto, husletande, husfix, bloggande, tv, socialt umgänge och studier i en enda röra. Då har jag inte ens börjat göra musik igen, vilket jag inte gjort på ett år!

Dygnets normala vakentimmar har för länge sedan slutat räcka till så jag har utvecklat ett eget system med powernaps som få personer förstår. Jag sitter alltså uppe till kl 02-03 och går sedan upp vid 06.30. Sedan tar jag fem minuter (högst, ibland tre minuter) efter lunch. Det händer att jag tar ytterligare fem minuter under eftermiddagen, och framför allt är det ganska vanligt att jag slumrar till efter maten i soffan med barnen. Då kan det bli tio-femton minuter. Blir det inte då är det inte ovanligt att jag slumrar till efter (eller under) läggningen av barnen - i synnerhet om jag lägger Leah. Det jag vill få fram är att jag sover så lite som jag för att jag tar powernaps. Detta är inget jag har läst mig till, så det var intressant att läsa följande artikel.

Apropå Leahs nyfunna passion för datorn kan vi nu konstatera att den inte hämmar hennes kreativa sida, snarare tvärtom. Plötsligt kommer hon med de mest lustiga små kreationer som hon gjort helt utan assistans. När man frågar hur hon lärt sig det får man höra: "Jag såg det på datorn."

En fjäril!

Kanske inte mitt smartaste beslut att fota vitt mot svart. Det är iaf ett hus med en sol!

Ändrade planer

Morgonen flöt på som förväntat, dvs med joggingtur och croissanter. Vi hade ju planerat en liten utflykt till kompisen Jack i Bara, via en hustitt i Trelleborg, så efter lunch stuvade vi in kidsen i bilen och var redo att åka. När jag vred om nyckeln i tändningen var bilen stendöd. Inte ens en hostning från startmotorn eller en liten antydan till ljus från kontrollpanelen. Totalt stendöd. Jag hade ju kört med den i fredags och jag försökte desperat minnas om jag hade glömt någon lampa på, eller så. Men till och med en obilintressad kille som jag fattade att det ju inte kan orsaka något sådant här.

Som tur är har vi ett assistnummer vi kan ringa. Vi fick besked att hjälp skulle komma inom en timme, så det vara bara att lämpa över barnen till lekplatsen och vänta. Killen som kom konstaterade snabbt att det rörde sig om ett fel på nyckeln (!) Eller rättare sagt, fel på chipet i nyckeln som ska kommunicera med bilen när man vrider om i tändningen. Det var helt enkelt ett mjukvarufel (vilket rimmar väl med mina övriga datarelaterade bekymmer, för övrigt) Så vi fick beskåda hur vår fina bil bogserades iväg som en impotent skrothög. Jag hoppas att man kan åtgärda felet enkelt och smidigt i morgon, men jag håller inte andan, om man säger så.

Hustitten i Trelleborg fick ställas in, så klart, men att meddela Emil o Max att de inte skulle träffa Jack var inte aktuellt. Som tur var hade Jacks familj inga problem med att komma in till oss istället. Tyvärr har det visat sig att lek och stök hemma hos oss inte är samma sak som lek och stök hemma hos andra. Emil och Max är liksom redan utledda från första början, och det hela eskalerar gärna till ett kaos där det verkar gälla att riva ut så många leksaker man kan på kortast möjligaste tid. Givetvis ska man inte leka med dem, utan på sin höjd kasta dem överallt alternativt svepa in dem under soffan. Allt medan man gör så mycket ljud man bara kan. Med Jack på besök accentuerades detta beteende tiofalt. Jag har aldrig sett Emil så uppe i varv. Han var rödflammig och svettig efter en halvtimme. Jack, likaså. Tack och lov för Leahs nyfunna dataintresse. Hade hon också satt igång hade jag fått hjärtinfarkt. Det hjälpte ju inte att barnen fick en jämn dos socker under hela eftermiddagen. När Jack skulle gå fick han ett psykbryt som jag faktiskt inte trodde skulle gå över och jag började allvarligt överväga var han skulle kunna sova i natt.

När lugnet hade lagt sig och vi hade stoppat barnen fulla med spagetti och köttfärssås somnade de båda som klubbade sälar framför TV.n klockan 19.00. Vi bar upp dem och de gjorde inte en antydan till att vakna när vi bäddade ner dem.

I kväll låg jag på spikmattan och såg "Solsidan" vilket satte igång en rad olika kemiska processer som medförde att jag somnade i soffan. Således är jag nu pigg som en mört och har ägnat kvällen åt att reda ut varför min nya hårddisk inte vill dyka upp i Windows. Kul. Verkligen. Det luktar ominstallation i veckan.

"Kan vi få en bärgningsbil, tack?"

Stackars bil. Så förnedrande.

"Hej då, bilen!"

Minnen som kommer att sätta djupa spår hos barnen.

Leah i sin naturliga data-pose.

Vårstädning

I går hade vi inga direkta planer för dagen och då brukar det det inte gå så fort på morgnarna här i Casa Borg. Killarna vaknade tidigt och jag masade mig ner med dem strax efter 06.00. En timme senare kom Leah och en timme efter det kom frun i huset. Eller rättare sagt, jag skickade upp barnen, som likt jakthundar på en rävjakt, sprang uppför trapporna under vilda tjut och skrik. Den som kommer sist får inte sällan ett psykbryt.

God morgon!

Sen sticker jag och joggar, men först cyklar jag ner till Konsum för att handla croissanter. Kommer jag dit efter joggingrundan är jag dels sjukt svettig och dels kan de vara slut. Så nu gör jag det först och hänger dem på handtaget hemma innan jag tar min halvtimmesrunda.

Väl hemma är i regel frukosten uppdukad och vi äter en stor frukost tillsammans. Leah kan trycka i sig tre croissanter om hon är på det humöret. Inte så billigt. Eller bra för figuren :-) Killarna smular mestadels sönder sina och så äter vi upp dem när de har tröttnat. Har man tur kan man läsa tidningen, men i regel går det inte på grund av all markservice som barnen kräver. Mer juice, mer smör, mjölk tack, putta in stolen, torka mig, mer flingor, ingen fil!, mer fil! osv osv.

När sedan frukosten är klar brukar familjen delas upp i två läger: Uppe och nere. Jag städar här nere och Alxnra städar och klär på barnen där uppe. I går gick jag helt överstyr och började svabba golven med barnen som hjälpredor. De har ju aldrig sett konceptet, så det var kul. De var enormt taggade inför uppgiften och svabbade så vattnet stänkte överallt. Hur ska man bibehålla detta intresse in i tonåren.

Emil halkade runt som Bambi på hal is.

Askungen sliter och sliter.

I dag ska vi ut på utflykt. Först ska vi till Trelleborg för att kolla in ett hus byggt av Fiskarhedenvillan. Ja, vi har ju släppt alla spärrar och kollar till och med på att bygga hus. Just den här firman har ett visningshus i Trelleborg. Efter detta ska vi till Bara för att hälsa på killarna gamla kompis, Jack. Han slutade på deras avdelning i november, men när man frågar vem de har lekt med får man fortfarande höra: "Jack!" Antingen är de helt förvirrade eller så har Jacks ande inte lämnat Glimmingehus Förskola än. Hur som helst, vi känner inte Jacks föräldrar alls, så det ska bli intressant. Kul att killarna ska på sin första helt egna lekdejt. I alla andra fall är det ju Leah som styr umgänget.

En ganska misslyckad bild, egentligen. Men jag gillar den. Den säger så mycket om Emil.