Barn med kamera

Barnen gillar att ta foton. I synnerhet Max och Leah. Jag är ganska glad för detta intresse, men trots att jag är en stolt förälder som har svårt att se något fel på mina egna barn, så kan till och med jag erkänna att de har en bit kvar innan man kan kalla dem duktiga fotografer:

Here comes the sun

Nu händer det grejer. Här ser ni en familj som fanimej fått nog! Fuck off vinter, snålblåst, mörker och slask. Nu drar vi till Kanarieholmarna! Alltså , inte nu, men om en månad. Efter att ha letat igenom bokstavligt talat hela nätet (flera gånger) bestämde vi oss slutligen för Furteventura och hotell Hotel Barceló Jandía Playa. Det kan ju inte bli fel med en enormt sandstrand intill hotellet, 3-4 pooler, lekplats och en medeltemperatur på 21-23 grader.

Vi hade inget annat val än att köra med All Inclusive, vilket jag är en sula skeptisk mot efter vår Cypernresa 2008 (jag klöks fortfarande när jag tänker på deras buffé) men vi kanske kan utfordra barnen och sedan styra kusan mot pittoreska små tavernor där alla barnen leker i harmoni medan vi dricker rödvin och lär känna varandra igen. Yeah, right.

Nu kämpar jag med att hålla förväntningarna i styr. Det kan bli dåligt väder, vattnet kan vara iskallt, hotellet kan ligga ute i the middle of nowhere men jag väljer att tro att vi kommer få det skitbra. Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan. En sak är säker... Flygresan kommer inte bli en picknick. Vi ska lämna jorden kl 07.00 och måste således väcka barnen typ mitt i natten för att komma iväg. Jag söker febrilt på Blocket efter "videospelare" och "datorspel". V har ju tre barn, så det får väl bli tre enheter. Att de skulle dela kan man ju glömma. Det kostar att ligga på topp!

I går var vi och såg Mia Skäringer på konserthuset (utsålt) och det var riktigt bra. 2 timmar plus paus flög förbi. Den största överraskningen var nog hennes sångröst. Jäklar, vilken härlig pipa hon satt inne med. Hon sSjöng ett antal (egenkomponerade"?) låtar på svenska som var riktigt övertygande (och helt humorbefriade, tack och lov) Hela föreställningen växlade mellan stand-up, buskis och stort allvar. Det var skitbra, helt enkelt.

I övrigt hade vi en mycket aktiv lördag. Vi fixade pass till hela familjen (minus mig, som redan hade) och köpte vår/sommarskor till alla kidsen på Entré (samt åt lunch) Det kändes ganska skönt att vara ute på vift alla fem och inte få nervsammanbrott. I dag ska Leah på bio med mormor och vi ska kolla på ett hus vi inte har råd med. Smart, va?

I kväll (läs: i natt) är det Oscarsgala och jag har varit ganska taggad på att se det i år. Tyvärr skiter det sig (igen) eftersom jag ska på en slags utbildning i morgon och på tisdag. Jag ska nämligen börja som frilansande  fotograf åt ett företag som sysslar med fotografering av bostäder åt mäklare. I samband med det vill de att man lär sig hur de vill ha det och så vidare. Så det är tyvärr inte läge att gå och lägga sig halv sju på måndagsmorgon. Det får bli total avhållsamhet från Aftonbladet, P3 och löpsedlar så får jag se det på måndag istället. Sa jag att jag var 36 år?

Fredagsmys

Fredag kväll. Det är synd att säga att det är ösigt här hemma. Alxnra somnade med Leah i hennes säng och jag slumrade till på soffan framför en dokumentär på tvåan. Jag buffade till alxnra för en halvtimme sedan, men än så länge är det knäpptyst på övervåningen. Nåja, i morgon ska vi ut på galej och Lovisa ska sitta barnvakt. Vi ska se Mia Skäringers ståuppföreställning på kvällen, och det ska bli kul att göra något ingen av oss har gjort förut. Jag har inte ens varit på Malmö Konserthus förut.

Veckan som gått har varit en smula splittrad. I tisdags var vi på BVC för 2,5-årskontroll av killarna. Vi har fått boka om det flera gånger, vilket nog var tur för då hann killarna komma ifatt lite mer. De lyckades bygga torn av klossar, lägga pussel och lite annat smått och gott som förväntades av dem. Jag vet inte varför man blir så uppjagad av den här grejen, men man vill så gärna att de ska vara normala. Gärna lite före i utvecklingen, om det går. Leah roade sig med att avklara 4-årskontrollen på sin 2,5-årskontroll. Riktigt så var det inte med Max och Emil, men de fick klart godkänt.

I går var vi hos öronläkaren. Killarna hade båda öroninflammation som bebisar och man ville nu se så att de inte fått nedsatt hörsel. Jag fick äran att göra proverna med Max (medan de andra satt i väntrummet) och jag var riktigt imponerad av hur han skötte sig. Proverna visade i och för sig att han hade nedsatt hörsel på vänster öra, men han var så jäkla duktig och följde sköterskans instruktioner på ett sätt som jag inte trodde att han var kapabel till. Kort och gott handlade det om att sätta ringar på en pinne när man hörde ett pip. Inte kärnfysik, men ändå. Jag satt bredvid och smajlade stolt hela tiden.

Dessa små avbrott från vardagen, i kombination med en ominstallation från helvetet, har lett till en arbetsvecka i soffan. Det är ännu en gång uppenbart hur mycket mer jag får gjort på kontoret än när jag försöker jobba hemifrån. Rent allmänt har jag lite för många järn i elden nu. Jobb, barn, fru, fotouppdrag, hemsidor, bloggar, socialt umgänge, musik och alla tusen filmer man måste se innan Oscarsgalan på söndag. Det är inte lätt. Och då ska man inte glömma att jag har tagit på mig 15 distanspoäng på Jönköpings universitet.

På måndag och tisdag ska jag på en slags internutbildning för ett företag som fotograferar bostäder. Jag och tre andra fotografer ska täcka upp Malmöregionen, är det tänkt. Jag vet inte vad det innebär i jobb, men jag kommer inte att lägga ner översättaryrket än, om man säger så. Men det är ett steg i rätt riktning - även om jag kanske inte drömt om att bli bostadsfotograf :-) Om det blir klirr i kassan kanske jag kan motivera en uppgradering av min kamera. Jag har ju visserligen en ny telefon att inhandla först...

Jag har många idéer och uppslag, men tiden räcker aldrig till. Jag har gluttat lite i fotoböcker som jag har lånat på bibblan och det inspirerade mig i kväll till en kornigare look än vanligt. Emil har varit lite underrepresenterad här på sistone, så håll tillgodo.

PC e CP

För cirka ett år sedan säckade våra datorer ihop här hemma. Först alxnras dator och sedan min. Jag installerade då operativsystemet Linux (Ubuntu) på alxnras dator (jag fick givetvis Windows!) eftersom det skulle vara så smidigt, gratis och alternativt. Det hade sina fördelar, men jag tror inte att alxnra riktigt har omfamnat konceptet. Så jag har lovat henne otaliga gånger att fixa tillbaka Windows XP till henne, och igår fick jag ändan ur vagnen.

Jag ska göra en lång historia kort och bara konstatera följande:

1. Man måste vara väldigt intresserad av datorer för att ominstallera ett operativsystem. 
2. Man måste ha minst en dag på sig. Gärna mer om man inte har någon support att luta sig mot.
3. Man måste vara ensam. 
4. Man ska inte radera ett administratörskonto när man är klar med rubbet. Framför allt inte kl 03.40 och man skulle precis gå och lägga sig.

Nästa dator blir en Mac.

I brist på tid för fotoredigering får ni se ett mindre lyckat exempel på bröllopsfoto som jag såg i tidningen häromveckan.

Back in business

Efter en helg utan telefon kan jag konstatera att det faktiskt inte är hela världen. I alla fall inte för mig. Det skulle jag aldrig ha trott om någon hade sagt det. Det kanske är värre för andra i min omgivning som inte kan nå mig. Visst, jag känner fortfarande efter den i fickan då och då, som en slags fantomsmärta, men stunderna då jag verkligen saknat den är få. Nu har jag hur som helst återvänt till den moderna världen i och med att jag återupplivade min förförra telefon som låg och skräpade i bokhyllan. De senaste åren har den varit en leksak åt barnen, så jag var ganska säker på att den var stendöd. Jag till och med fick låna svärmors Ericsson, men eftersom jag är en inbiten Nokia-kille kändes det för svårt. Döm om min förvåning när min gamla Nokia lyste upp efter en stunds uppladdning. Ingen mp3-spelare och sånt, men jag kan i alla fall ringa och SMS:a tills jag har bestämt mig för hur jag ska göra. Iphone eller inte iPhone? Det är frågan...

Förutom detta lilla bryderi har vi (läs: alxnra) ägnat extremt mycket tid åt att leta efter en solsemester. Vi har haft så många olika förslag på bordet att jag är helt yr i bollen och får ibland googla var Lanzarote ligger (är det en stad på Cypern?) Vi velar fram och tillbaka mellan att resa senare framemot våren (solsäkrare och billigare) eller nu när det är som jävligast (osäkrare och dyrare) Det lutar åt en resa i slutet av mars (alltså mittemellan) och då till Kanarieholmarna (jag är barnsligt förtjust i att säga just "Kanarieholmarna". Så töntig är jag) Den som läser får se...

Helgen som varit var riktigt trevlig. I lördags skulle vi ju bada med familjen Jungmarks (på badhus, alltså), men i vanlig ordning grusades våra planer (den här gången på grund av simskola) så vi styrde om skutan till ett lekland. Efteråt blev det lek, stoj och tacos hemma hos Jens o Camilla innan vi åkte hem - utan Leah. Hon sov alltså över hos en kompis för andra gången i sitt lilla liv och det gick helt okej. Jens fick ta ett par nattvandringar, men inga tårar, i alla fall.

Söndagen avlöpte med stök och bök hemma. Emil är i sitt esse nuförtiden. Glad och pigg. Max, däremot, har gjort en kovändning och är nu en mycket arg ung man. Minsta lilla sak kan trigga igång ett vulkanutbrott av ilska och tårar. Det är som om de avlöser varandra. När ska de vara på topp samtidigt? Till studenten?

Här kommer lite foton. Så klart.

"Titt-ut!" För musen över fotot och håll kvar den där en stund.

Som sagt... Ibland vill hon. Ibland vill hon inte. För musen över fotot och håll kvar den där en stund.

Det blir oftast bäst när hon inte är medveten om kameran.

Leah får lite hårvård medan hon spelar.

Max vill också fotografera, men har lite svårt för tekniken.

Han är desto bättre på att skruva.

Emil ville gömma sig i skåpet, men bestämde sig för att äta upp det istället.

Vad fan hände?

Vi måste resa bort från det här helvetet på jorden!

Såja. Nu har jag jävligt mycket att göra, tack vare det här blogginlägget. Hoppas det ska smaka.