PC e CP

För cirka ett år sedan säckade våra datorer ihop här hemma. Först alxnras dator och sedan min. Jag installerade då operativsystemet Linux (Ubuntu) på alxnras dator (jag fick givetvis Windows!) eftersom det skulle vara så smidigt, gratis och alternativt. Det hade sina fördelar, men jag tror inte att alxnra riktigt har omfamnat konceptet. Så jag har lovat henne otaliga gånger att fixa tillbaka Windows XP till henne, och igår fick jag ändan ur vagnen.

Jag ska göra en lång historia kort och bara konstatera följande:

1. Man måste vara väldigt intresserad av datorer för att ominstallera ett operativsystem. 
2. Man måste ha minst en dag på sig. Gärna mer om man inte har någon support att luta sig mot.
3. Man måste vara ensam. 
4. Man ska inte radera ett administratörskonto när man är klar med rubbet. Framför allt inte kl 03.40 och man skulle precis gå och lägga sig.

Nästa dator blir en Mac.

I brist på tid för fotoredigering får ni se ett mindre lyckat exempel på bröllopsfoto som jag såg i tidningen häromveckan.

Back in business

Efter en helg utan telefon kan jag konstatera att det faktiskt inte är hela världen. I alla fall inte för mig. Det skulle jag aldrig ha trott om någon hade sagt det. Det kanske är värre för andra i min omgivning som inte kan nå mig. Visst, jag känner fortfarande efter den i fickan då och då, som en slags fantomsmärta, men stunderna då jag verkligen saknat den är få. Nu har jag hur som helst återvänt till den moderna världen i och med att jag återupplivade min förförra telefon som låg och skräpade i bokhyllan. De senaste åren har den varit en leksak åt barnen, så jag var ganska säker på att den var stendöd. Jag till och med fick låna svärmors Ericsson, men eftersom jag är en inbiten Nokia-kille kändes det för svårt. Döm om min förvåning när min gamla Nokia lyste upp efter en stunds uppladdning. Ingen mp3-spelare och sånt, men jag kan i alla fall ringa och SMS:a tills jag har bestämt mig för hur jag ska göra. Iphone eller inte iPhone? Det är frågan...

Förutom detta lilla bryderi har vi (läs: alxnra) ägnat extremt mycket tid åt att leta efter en solsemester. Vi har haft så många olika förslag på bordet att jag är helt yr i bollen och får ibland googla var Lanzarote ligger (är det en stad på Cypern?) Vi velar fram och tillbaka mellan att resa senare framemot våren (solsäkrare och billigare) eller nu när det är som jävligast (osäkrare och dyrare) Det lutar åt en resa i slutet av mars (alltså mittemellan) och då till Kanarieholmarna (jag är barnsligt förtjust i att säga just "Kanarieholmarna". Så töntig är jag) Den som läser får se...

Helgen som varit var riktigt trevlig. I lördags skulle vi ju bada med familjen Jungmarks (på badhus, alltså), men i vanlig ordning grusades våra planer (den här gången på grund av simskola) så vi styrde om skutan till ett lekland. Efteråt blev det lek, stoj och tacos hemma hos Jens o Camilla innan vi åkte hem - utan Leah. Hon sov alltså över hos en kompis för andra gången i sitt lilla liv och det gick helt okej. Jens fick ta ett par nattvandringar, men inga tårar, i alla fall.

Söndagen avlöpte med stök och bök hemma. Emil är i sitt esse nuförtiden. Glad och pigg. Max, däremot, har gjort en kovändning och är nu en mycket arg ung man. Minsta lilla sak kan trigga igång ett vulkanutbrott av ilska och tårar. Det är som om de avlöser varandra. När ska de vara på topp samtidigt? Till studenten?

Här kommer lite foton. Så klart.

"Titt-ut!" För musen över fotot och håll kvar den där en stund.

Som sagt... Ibland vill hon. Ibland vill hon inte. För musen över fotot och håll kvar den där en stund.

Det blir oftast bäst när hon inte är medveten om kameran.

Leah får lite hårvård medan hon spelar.

Max vill också fotografera, men har lite svårt för tekniken.

Han är desto bättre på att skruva.

Emil ville gömma sig i skåpet, men bestämde sig för att äta upp det istället.

Vad fan hände?

Vi måste resa bort från det här helvetet på jorden!

Såja. Nu har jag jävligt mycket att göra, tack vare det här blogginlägget. Hoppas det ska smaka.

En telefonlös dag

Livet rullar på, även utan telefon. Jag blev en smula besviken av att upptäcka att ingen hade ringt på min telefon och eftersom inte hört av sig får jag nog acceptera att den är borta för evigt. Jag velar fortfarande mellan att köpa en likadan på Blocket eller go all-in och köpa en j-a iPhone. Det lustiga är att det är inte min telefon i egenskap av telefon som jag saknar. Det är en massa andra saker som gör livet en smula mer besvärligt. T ex:

• att lysa upp min väg förbi alla leksaker på golvet när jag ska lägga mig i mörkret
• att skriva in saker i min kalender, som t ex min frus namnsdag igår
• att sätta timer när jag ska ta min power naps på jobbet. I dag blev den 35 minuter istället för de vanliga 5.
• Att klocka mig när jag ska ut och jogga i helgen
• Att få veta vad klockan är X antal gånger per dag

Men det värsta är nog att jag använder min telefon som min huvudsakliga mp3-spelare och i dag hade jag verkligen behövt den. Radiohead släppte nämligen sitt åttonde album, "King of Limbs", i dag. De meddelade i måndags att skivan skulle komma på lördag, men av någon anledning bestämde de sig för att släppa den redan i dag. De är oberäkneliga, de där radiohuvudena.

Första singeln är "Lotus Flower" och säga vad man vill, men man kan bara älska en kille som absolut inte kan dansa, men ändå släpper loss.



De flesta av er känner säkert till min smått barnsliga förtjusning för det här bandet och när man har väntat i 3,5 år är det extra störigt att inte ha en mp3-spelare att kunna lyssna ordentligt på. Jag fick till slut låna alxnras telefon för att kunna ta min traditionsenliga biltur som jag alltid gör när jag ska lyssna in mig på ett nytt Radioheadalbum. Vad jag tyckte? Alltid svårt att säga efter en genomlyssning, men jag är inte besviken.

I morgon ska vi bada med familjen Jungmark. Tanken är att vi ska hänga med dem efteråt och så ska Leah sova över. Det kommer säkert inte bli så i slutändan, men man vet aldrig. Fortsättning följer...

Leah x 4

Okontaktbar

Jag hade tänkt skriva ett upplyftande och positivt inlägg i dag. När jag cyklade från dagis till jobbet var humöret på topp, trots en ganska seg lämning med en mycket ledsen Leah. Ja, efter över tre år är dagislämningen fortfarande traumatisk för henne i perioder. Den iskalla blåsten (motvind) kunde dock inte knäcka mitt goda humör. Jag satt uppe sent i går och redigerade foton och det kändes riktigt bra. Dagens  översättningsuppdrag kändes dessutom både enkla och skojiga - en inte alltför vanlig kombination.

Men så vände det.

Jag skulle precis slå mig ner på jobbet när jag upptäckte att min mobil inte låg i jackfickan. Jag hade SMS:at på cykeln på väg från dagis och således inte lagt telefonen i jeansfickan som jag annars gör. Det faktum att jag har en hyfsat ny jacka - med för mig okända fickor - borde ha gjort att jag var på min vakt, men jag resonerade väl som så att man märker ju om ens telefon dimper i gatan. Det kanske man gör om man inte har dragit huvan över huvudet och vinden blåser orkan runt öronen på en.
   Jag fick hoppa på cykeln igen och ge mig ut för att backtracka hela vägen tillbaka till dagis. Det goda humöret var nu som bortblåst, men den riktiga frustrationen infann sig inte förrän det gick upp för mig att telefonen faktiskt var borta. Att jag hade passerat både parker och skolområden på vägen till jobbet får mig att misstänka att det just nu sitter någon snorunge och söker igenom min telefon i jakt på nakenfotonn eller kontokortsuppgifter. Han lär bli besviken när han (hon?) istället finner undermåliga mobilbilder på barn samt extremt brusiga ljudinspelningar när jag gör minnesanteckningar (inte sällan med en gitarr och sång!) Hade jag hetat Bono kanske det hade varit något.

Jag ringde upp telefonen ett par gånger och konstaterade att den faktiskt var påslagen, vilket styrker min teori om att den inte ligger på marken någonstans. Batteriluckan bara måste ha gått upp och batteriet trillat ur så någon måste ha hittat delarna och satt på telefonen igen (jag har aldrig hajat det där med PIN-kod). Grattis, nu är du stolt ägare till en Nokia 5310 Music Express, inklusive kasst batteri, sprucken display och fastlimmade knappar.

Om du mot all förmodan läser det här kan du höra av dig och få en hittelön som säkerligen är högre än värdet på telefonen. Det skrämmande är att jag inte ens är lite glad åt att behöva köpa en ny lur. Jag inser ju att jag måste gå loss på en smartphone, men jag känner ingen glädje. Jag vet inte vad som känns segast: Att behöva bestämma mig för vilken modell, att de är svindyra eller att jag måste ägna ett par kvällar (minst) åt att lära mig hur den fungerar (touchscreen, nej tack!) Typiskt att det här inte hände innan jul och födelsedag! Om någon har en skräptelefon liggande får de gärna höra av sig.

I morgon kan jag kolla på Glocalnets sida om någon har ringt med den. Det ska bli mycket intressant.
 
Snart ska jag på massage. Jag undrar hur jag ska kunna ligga på mage efter den gigantiska portion wok och ris som jag åt till lunch. Byxorna går inte att knäppa.

Här kommer lite orelaterade foton:

Leah apar sig.

Leah apar sig inte.

När killarna äter brukar jag fara runt som ett spöke. Ser ni?

Finfina foton vid vår dörr. The Golden Spot.

Nej, Max leker inte Imse, Vimse Spindel. Vet ej vad han gör.

Mina nya favoritbilder på Max. Särskilt den högra.

 Nej, man kan inte ringa eller SMS:a mig tills vidare. Kanske för alltid (!)

Tidsmaskin - sista delen

Här kommer de sista diabilderna jag har redigerat:

Alxnra åker skidor... Eller nåt.

Mamma, dotter och ett par glasögon.

"Hjälp!"

Tripp, trall, trull...

Pat fyller ett.

Vad kan man säga...?

Högsta mode.

Pat på väg till nåt derby får man förmoda.

Kan det bli mer sjuttiotal?

En spansk viking.

Systrar

På väg till Malmöfestivalen?

Rödluvorna.

Inte lika mycket snö som nuförtiden.

Pat med pippilottor.

"Omelett!"

Pat varit i slagsmål?

Pappa e bäst.

Party hos alxnra. Den som kan spotta mig vinner ett dragspel.

Det var det.