Emil

I går hade jag en VAB-dag med Emil, och då känns det på sin plats att ägna dagens inlägg åt just honom.

Emil är på många sätt en kopia av Leah. Han är inte bara lik henne till utseendet, utan påminner även om henne till sättet. På gott och ont, kan man väl säga. Leah var ju inte världens mest okomplicerade bebis och på många sätt sög hon musten ur oss. Vi hade liksom inte ork för en Leah till.

Så när vi fick killarna var vi inställda på en normal resa med "normala" barn som kan leka med en nyckelknippa medan man fikar, som kan sitta i vagnen medan man pratar med någon på gatan, som kan åka bil i en kvart utan att skrika sig hesa och som somnar när man lägger dem och så vidare. Så som alla andra har haft det med sina barn. Så blev det ju inte, som ni vet.
    Emil behövde opereras och hade en svår tid med magsmärtor och gud vet vad innan han till slut landade och blev en skön och soft kille. För är det en grej Emil är bra på så är det just att softa - eller gosa, som det kallas hos oss. Hans behov av närhet är markant större än för något av de andra barnen, och ibland undrar jag om det beror på hans första tid i kuvösen där människokontakten var minimal. Han kan ligga i långa stunder och bara chilla framför tv:n - förutsatt att han får ligga på pappa, eller helst mamma. Om någon annan kommer före till "hans" plats blir det fight.

Hans känsla för empati är inte lika utvecklad som hos Max, men den är på gång. Han vill ju ingen illa, så klart, men han vägrar ofta att inse att andra blir ledsna när han tar deras grejer eller puttar undan dem (från mammas knä, t ex). Skillnaden blir desto mer uppenbar när man ser på Max. Det är nästan så att man får pusha Max att vara lite stöddigare, annars kör Emil över honom. Rent fysiskt har Emil ju inget att sätta emot någon i hemmet, men hans röstresurser är inte att leka med. Han har, liksom Leah, förfinat ett sätt att skrika sig till det han vill ha. Det funkar inte så bra med mig, men t o m jag får ge mig ibland för att bevara husfriden. Han är dessutom totalt orädd för vår ilska, vilket inte är fallet med de andra barnen. När vi blir riktigt förbannade stannar de upp, men Emil bara väntar ut det och fortsätter. Som ni förstår kan det gå hett till ibland när Emil är på bushumör. Hans förkärlek för att kasta saker kan driva oss till vanvett. På sommaren är det ju lättare, då vi kan tillgodose detta behov utomhus.

Emil har alltid haft en otrolig bollkänsla, även om det har försvunnit nu under vintermånaderna. Vi får väl se om han kan spela ihop några miljoner till oss när han blir större.

Man skulle ju kunna tro att tv-tittande inte kan ställa till med något, men så är det tyvärr inte. Tre barn som ska samsas om en tv är inte lätt. De vill ofta se tre olika saker och den som inte får sin vilja igenom bryter ihop. Jag har funderat på att ställa ner TV:n i källaren, men hur ska jag då kunna se på alla viktiga tv-program kl 02.30? Det är inte bara filmerna det tjafsas om, utan även vilka delar i filmerna som ska visas. Emil har helt snöat in på elefanterna som passerar revy i "Djungelboken". Det är alltså en sekvens på trettio sekunder som han vill se om och om igen. Behöver jag säga att Leah inte tolererar detta?

Emils sömn har ju varit en historia för sig. Nu är det mycket bättre, men han sover inte bra. Man kan ibland höra honom hålla på i flera timmar och även om han aldrig skriker eller är ledsen, får han inte det antal timmar han behöver. Tack och lov verkar han klara sig på mindre sömn än Max, och är allt som oftast på gott humör ändå. Man får väl hoppas att det löser sig med tiden.

Emil har varit lite märklig med maten, men numera går det som smort. Vi misstänker att han är inne i en tillväxtfas eftersom han äter som en häst. Tidigare kom han aldrig till bordet när man ropade, utan hade för vana att komma när alla var klara (!) Försökte man övertala honom blev det total katastrof och han åt inget alls. Nuförtiden är det inte så, thank god. Han är dessutom en fena på att äta själv, vilket Max gärna slipper. Jag tror i och för sig att Max bara insett att han får i sig maten snabbare om någon hjälper honom:-) Hans smaklökar är en smula oförutsägbara. Han älskar t ex sallad med dressing och läsk.

Emils tal är inte lika tydligt som brorsans, men han övar inte lika mycket heller. Vi kämpar med att han ska sluta skrika tills han får som han vill och istället försöka förklara, men det går sådär. Man märker dock en otrolig skillnad när man är ensam med honom. Då babblar han oavbrutet. Med tanke på vilka pratkvarnar han har till syskon är det kanske inte så svårt att förstå logiken i det.

På det hela taget är Emil mammas gosse. Hon var den som stod ut när han var som mest ledsen de första månaderna, och de har lättare för att förstå varandra. Sånt där går ju i perioder. Jag och Emil har vår egen relation som är ganska olika den jag har till de andra barnen. Något jag tror beror på att han just är så lik Leah, faktiskt. Jag både gillar det och blir utmattad av det.

Emil är en liten kille, och det blir desto mer markant när man jämför med Max. Han är tuffare i sociala sammanhang och drar sig inte för att bege sig ut på upptäcktsfärd när vi ute på vift. Max blir stressad så fort han inte ser oss. Han är mycket tåligare för vilt bus än brorsan. Man kan i princip inte kört hårt nog med honom, vilket har blivit lite av vår grej när vi har bingebus (=brottas i sängen). Han är så lätt och medgörlig att man kan kasta rint honom hur som helst. Man får ju passa på innan han gör detsamma med mig om några år.

Emil orkade inte riktigt hela vägen i går.

Grabbarna Bus

Filmtips

Sedan jag köpte en separat skärm till kontoret har jag plötsligt börjat se film samtidigt som jag jobbar med mina foton. Jag kanske inte har total uppmärksamhet men jag får i alla fall sett mer än på länge. Eftersom min och alxnras filmsmak skiljer sig en hel del från varandra får jag liksom previewa filmerna innan jag vågar låta henne se dem. Tack och lov ser jag gärna om bra filmer, i synnerhet då jag som sagt inte har total koncentration alltid.

Jag är ju ingen filmrecensent, men här kommer en lista på de jag har betat av hittills:

• Black Swan - Inget som stannade kvar hos mig. Visst, Natalie Portman har ju blivit en kvinna nu och kan absolut spela, men balett? Jag är inte särskilt macho av mig, men jag gick inte igång på det. Den kändes lite för enkel och för komplicerad på samma gång.
• The Lovely Bones - Den här gillade jag verkligen. Antagligen är boken bättre, men så är det ju alltid. Jag hatar allt som har med "Sagan om Ringen" att göra, så det var kul att samma regissör kunde prestera något så här skönt. Bra musik och bra skådisar, men kanske lite väl mycket fantasydelar emellanåt.
• Joshua - Den här gillade jag också och ska se om med alxrna när tillfälle ges. Jag gillade verkligen att den inte var övernaturlig, vilket jag var rädd för ett tag.
• The Fountain - Visuellt helt enastående. Storyn kanske inte helt solklar, men det var nästan sekundärt. Man bara njöt av bilderna och den sorgsna tonen. Hugh Jackman växte en hel del i mina ögon. Hmm... Ser nu att det är samma regissör som till Black Swan. Vilken slump då den här filmen är ifrån 2006.
• Rabbit Hole - Nicole Kidman har jag alltid gillat. Ända sedan Dead Calm, faktiskt. Den här filmen är ganska långsam, men man får igen det om man "håller ut". Superbra manus och Nicole är bättre än på länge. Filmer där barn omkommer är lite av en favorit, hur vidrigt det än må låta. Man får sig en sådan tankeställare.
• Wall Street II - Varför? Ingen aning. Bra? Nej.
• 127 Hours - Den här ska jag också se om med alxnra. Hon älskar sanna historier och den här historien är helt otrolig. Jag berättade om händelsen för alxnra vid matbordet och givetvis snappade Leah upp det och är nu helt besatt av hela grejen. Jag försöker desperat få det hela att framstå som en rolig grej, men jag vet inte om jag lyckats.
• Eden Lake - Skräckisar med överdrivet våld är en aning genre som jag dras till av någon märklig anledning. Den här är ganska välgjord, men inget speciellt.
• Das Experiment - Tysk film som också är baserad på en sann historia om ett experiment i ett fängelse (Stanford Prison Experiment). Den finns även i en amerikansk version, men jag tror jag passar på den.Helt okej, men inget som fastnade.
• Winter's Bone - Vitsopor i USA lever i misär och fattigdom. Realistiskt så det förslår och ytterst välspelat och välgjort, men trots det inget som fastnade.
• Antichrist - Redan när den kom blev jag osugen på att se den. Von Trier känns lite ofräsch, rent allmänt, och den här filmen kändes mer ofräsch än vanligt. Jag hade inte fel. Jag vet inte vad jag ska säga om den, men jag kan verkligen inte rekommendera den.
• Greenberg - En ganska anonym rulle som jag lär glömma ganska fort, trots att den var helt okej. Ben Stiller är nedtonad och riktigt bra.

Nu ser jag sista minuterna av Boy A som är ganska bra, faktiskt. Handlar om en kille som mördade en flicka som barn och som kommer ut som vuxen - hatad av samhället, så klart.

Och så ett litet foto....

Självporträtt taget på nyår medan Leah kissade.

Max

Alla våra barn har sina egenheter - på gott och ont. Jag tänkte ägna det här inlägget åt Max.

Han har lämnat trotsåldern från i somras bakom sig och känns nu betydligt jämnare i humöret. Det har säkert en hel del att göra med att han pratar mer och mer och således kan göra sig förstådd (och förstår även oss bättre) På sätt och vis har Emil tagit över hans roll som den mer krävande o lynnige och vi kan bara vara tacksamma över att de inte har sina trotsperioder samtidigt

Max blir så klart fortfarande ledsen och frustrerad då och då, och det är inte utan anledning som han kallas för "tutan". Hans röstresurser är enorma, och när han väl kommit igång är det svårt att få stopp på det. Men till skillnad från med Emil kan man faktiskt få fram var skon klämmer om man ger det lite tid. Det kräver dock tålamod och att de andra barnen inte gapar i kör samtidigt.

Generellt är Max pappig och Emil mammig, men det går upp och ner. Han kan ofta få för sig att en del saker ska göras av mamma eller av pappa och annars får man en omgång av "tutan". Han har även en smått fantastisk förmåga att märka om jag lämnar rummet ett par sekunder. Det är en smula tröttsamt när man bara ska hämta en grej och han prompt ska följa med, eftersom det i regel förlänger tiden för ärendet med ett par minuter.

För det mesta går allt bra om man bara kommunicerar med honom och gör honom delaktig. I synnerhet vid matlagningen vill han vara med på alla moment. Likt en fluga som dras till en sockerbit kommer han så fort han hör en kastrull skramla i köket och han älskar att röra runt bland köttbullarna eller vad vi nu steker. Han har stor respekt för spisen och påtalar så gott som varje gång att "den är varm". Max älskar faktiskt allt med mat; att laga mat, duka fram samt att äta och bajsa ut maten. Han är en expert på samtliga dessa saker. Något som förklarar att Emil numera får ärva Max gamla kläder.

Det är faktiskt bara när han äter som han är någorlunda stilla och tyst. All övrig vaken tid hör man Max röst mer eller mindre konstant. Han bara kan inte låta bli att kommentera allt han ser och han vill även gärna att man bekräftar varje sådan kommentar. "Titta, Pippi!", "Titta, Lilla Gubben", "Titta, bil!" osv osv. Om man tröttnar och svarar en smula irriterat kan man få en omgång av "tutan".
   Medan Emil och Leah ofta kollar på TV i långa perioder har Max en koncentrationstid på cirka tre minuter. Sedan måste han t ex klättra över alla i soffan för att byta plats, ställa sig framför TVn och kommentera allt han ser, springa till köket för att se om någon lagar mat eller leka med någon leksak. Det lär dröja innan vi går på bio med honom, om man säger så.

Max älskar att lyssna på sagor, men även då ska han kommentera i princip allt man säger. Något som är tröttsamt både för mig och för stackars Emil. I synnerhet då han har ett ganska högt röstläge. Vi har till och med undrat om han har en hörselskada vilket skulle vara en anledning till att han alltid halvskriker. Jag tror nog att det beror mer på den allmänna ljudvolymen hemma hos oss. Man måste skrika för att höras, helt enkelt.

En annan sak som Max är bra på är att sova. Han behöver dock alltid lite mer kärlek vid läggningen än Emil, men sedan sover han som en stock (till skillnad från syskonen). Han vaknar ofta först och ropar så på mig (kommer mamma av någon anledning får man ibland en dos av tutan). Detta sker i regel vid klockan 07 eller senare, så det är väl okej.

Max har ett hjärta av guld och är absolut det av våra barn med mest empati. Han ger gärna bort en leksak till någon som är ledsen även om han hade den först och om någon saknar något är han alltid snabb på att hämta det. Det enda han vägrar att kompromissa om är hans plats i cykelstolen. Av någon anledning har han fått dille på att sitta där och inte i cykelkärran. Nu har vi ett rullande schema som de övriga syskonen har accepterat, men med Max får man gå varsamt fram och förbereda honom i god tid på att det faktiskt inte är hans tur. Om han får för sig att det är hans tur får man en omgång av "tutan".

Max har nyligen visat ett intresse för kläder. Han väljer då helst Leahs strumpbyxor i kombination med en tunika eller en klänning. Det är väl bara att låta honom hållas och hoppas att han växer ifrån det (alternativt gör en karriär av det) Leah är tack och lov glad för att låna ut sina kläder och kan ägna långa stunder åt att behandla Emil och Max som sina dockor. Om man låter dem röja runt i garderoben själva kan få flera minuter egentid där barnen leker fint ihop. Priset är dock högt, eftersom i princip alla kläder hamnar på golvet. Man får även hålla koll så att de inte försöker ta sig nerför trappan i Leahs högklackade skor.

Det känns avlägset nu att Max var den som var så tystlåten de första månaderna att vi började befara autism eller något. Vi brukar ju i och för sig vara snabba på våra egna diagnoser (Vi var säkra på att Leah hade progeria den första tiden). Nej, den tiden är nog förbi för alltid och vi har fått inse att Max tar en del plats. Plats han gärna får lov att ta eftersom han är så sjukt go.

 

Max övar på sitt favoritord.

Max klädd för en tv-kväll.

Max - the one and only.

To be continued med något av de andra barnen inom kort.

svartvitt

Jag har varit utan internet nere på kontoret i ett par veckor. Jag hade tankar på ett långt inlägg om detta och om min avsky för kundtjänsten på både Glocalnet och Skanova (som äger trådarna) men nu när det är löst har ilskan runnit ur mig. Dessutom tror jag inte att det skulle vara så kul för någon annan att läsa. Kontentan är att jag har inte haft samma möjlighet till att blogga, surfa, maila och annat som tar tid från det jag egentligen borde göra på arbetstid. Således har jag fått gjort en hel del. Det finns alltid en positiv sida på allt. Bland annat har jag färdigställt bröllopet som jag fotade i början på december. Jag tänkte lägga upp lite foton här så småningom, men vill avvakta lite feedback från brudparet först.

Mitt nattsuddande har tagits till en ny nivå. Nu måste jag försöka tvinga mig i sängs. Imorrn ska jag med största sannolikhet vara hemma med Emil som haft feber hela dagen. Han har varit hemma med Alexandra och mer eller mindre sovit hela dagen. Antagligen är han kärnfrisk imorgon och jag får en överaktiv kille som ska underhållas. Oavsett, det är alltid kul att vara ensam med ett av barnen. Det är inte ofta man får de stunderna. Synd bara att jag har en hel del jobb som stressar mig lite.

Det har säkert hänt en massa saker som jag glömmer att skriva om nu, men det får bli ordning på det senare. Fler blogginlägg, helt enkelt.

Foton, då? I januari har jag inte gjort många knop med kameran. Jag jobbar lite mer med svartvitt och försöker hitta en stajl jag gillar. Här kommer lite bilder på familjen iaf...

Elbow

Jag är inte mycket för länkar i min blogg, men här kommer en jag inte kunde motstå.



Nästan så att man blir sugen på att göra musik igen.