Usel karaktär

Dagen innan julafton. Jag har mått småpyton hela dagen och lovade mig själv att gå och lägga mig i tid. Men så fort solen gått ner och barnen slocknat försvinner alla goda föresatser och jag kan bara inte ge mig. Jag visste egentligen redan när jag somnade med Leah att det var kört. En minitupplur vid niosnåret räcker långt för mig.

Nu ska jag släcka ner och kommer förhoppningsvis inte sitta här imorgon kväll. Då SKA jag lägga mig med min kära fru. Det ska hon få som julklapp.

Vad jag har gjort ikväll? Njae... Läst en massa fotobloggar och redigerat det här fotot:

En hektisk dag

Igår kan ha varit den mest hektiska dagen jag upplevt. Det var inte så att jag stressade, men jag for runt med en målmedvetenhet och ett flyt som jag sällan fått till. Dessutom höll jag igång detta rasande tempo i stort hela dagen, från lämning på dagis tills att jag slocknade i soffan före tolv (!)

Varför då, undrar ni? Jo, jag lyckades planera mitt liv så bra att jag mer eller mindre fick klämma in samtliga julklappsinköp plus matinköp på en dag. Detta i kombination med att köpa ved, gå på Bolaget, hämta extrasäng hos farmor, hämta kalibreringsverktyg hos god fotovän och städa huset - allt medan jag betade av en del telefonsamtal som legat på att-göra-listan alldeles för länge.

Tyvärr betalar jag priset nu ag har en smärre huvudvärk och känner att kroppen slåss mot någon form av illasinnad bakterie. Rösten har sjunkit tre oktaver och gubbasnoret i duschen på morgonen har en konsistens som påminner om cement. Dessutom ömmar min nacke lite, vilket jag i och för sig tror beror på att jag halkade rejält när jag skulle skutta graciöst över Regementsgatan igår. Jag var som Bambi på hal is och under ett par sekunder trodde jag att det var kört. Jag skulle bryta minst tre ben och sedan bli överkörd av hjorden av bilar som var på väg emot mig. Men jag lyckades liksom snubbla mig framåt, mot snövallen som separerar vägriktningarna. Jag fick svälja min stolthet och göra det bästa av situationen, dvs störta huvudstupa ner i snön och på vis undvika både bilar och benbrott. Jag skulle vilja höra hur snacket gick i bilarna som såg detta spektakel. De måste skratta fortfarande och kommer säkerligen att berätta detta som en rolig anekdot under många år som följer.

Men nu är vi alltså redo för julefrid. Så mycket frid det nu kan bli tal om med sex barn och åtta vuxna som ska samlas på vår nedervåning. Det känns dock hoppfullt eftersom tidigare erfarenheter har visat att kusinerna verkligen gillar varandra. Dessutom är killarna mer och mer självgående och de har till och med hittat lekar som de kan leka med Leah. Främst handlar det om att Leah klär ut dem i sina kläder. Så vi har ett regelrätt After Dark här allt som oftast.

Emilia och Maxilina.

Emil i sängen under våra legendariska "bingebus"!

En nyduschad fru.

Jag har för övrigt printat lite förstoringar på barnen som ska sitta på väggen. Det har varit en lång process där i princip varenda detalj har tagit veckor, för att inte säga månader, att reda ut. Välja ut foton, välja mellan färg eller svartvitt, välja storlek, välja ram, välja monteringsalternativ etc etc. Men nu har de anlänt och det var med hjärtat i halsgropen jag öppnade paketet. Jag blev riktigt skitnöjd, vilket på sätt och vis räddade julen för min del. Nu ska jag försöka få upp dem idag.

Så här ser de ut - omonterade givetvis.

Jag lämnar en med en bild på Leah som jag blev nöjd med. Hon gör sig bäst med en ledsen min, tyvärr.

God jul!

Tack, det räcker nu.

Idag fick vi åka kälke till bilen. Eftersom jag var ensam med alla tre barnen, varav minst en är hyperallergisk mot all form av kyla, var det enda lösningen. Jag insåg snabbt att det hade varit lättare att köra in bilen i trädgården, för att det tog inte lång stund innan jag kände svetten rinna på ryggen. Att bära Emil samtidigt som jag drog Max och Leah genom snön och över plogbilens vallar var bland det segaste jag gjort på länge.

Jag längtar till på torsdag då jullovet börjar. Ingen ska lämna husets fyra väggar på tio dagar! Bara att bunkra upp med Prozac och slå dövörat till när de hysteriska barnen klättrar på väggarna, höga på pepparkakor och frustrerad över leksaker som gått sönder efter fem minuter.

Skämt åsido, imorgon ska jag ut och handla inför den kommande högtiden. Mat, julklappar, ved med mera med mera. Jag ska bunkra upp som om vi skulle gå i ide. Inget skall fattas oss denna helg. Det ska bakas bröd, ätas lamm racks, drickas öl och vin och gud vet allt.

Konsumera mera!

En mycket skeptisk Leah.

Surdeg? Javisst!

Go jul!

Kul

Jag har ju inte gjort så mycket musik det här året. Typ ingen alls förutom att avrunda ett par låtar som var mer eller mindre klara redan. Därför är det extra kul när man läser sånt här, snart sex år efter sin release.

För övrigt?

Är på jobbet. Jobbar inte.

Snökaos

Man kan ju inte klaga på att det inte blir en vit jul, i alla fall. Våra innebarn är som bekant inte så glada i kylan, så vi har inte varit ute och tultat runt med kälken än. Men igår var det dags. Alxnra hittade en dubbelkälke på ICA Maxi och efter en fantastiskt gnällig morgon klädde vi på oss enligt konstens alla regler och begav oss ut på utflykt. Vi valde att promenera (läs: släpa barnen på kälken) till Mellanhedsparken där det finns en lite backe som Leah besökt med dagis. Om man jämför med förra årets utflykt till Limhamnsfältet gick det över förväntan - till en början. Emil blev ledsen efter cirka femton sekunder och grät sedan i gott och väl en timme innan vi kom hem igen. Vi var övertygade om att han var svårt sjuk, men nej. Det var bara inte hans grej att vara utomhus. Så han får väl gå i ide till i april. Max var inte heller överförtjust, men bet ihop (en egenskap våra barn generellt inte besitter) medan Leah var superglad och rullade runt som om snön vore sand.

På väg mot de stora backarna.

Säkert 0,5 km/h!

Som sagt, Leah är inte så rädd för snön längre.

Snögubbe

En vante - no more, no less

Tänkte anmäla Emil till utedagis på måndag!

Gren