Arachnophobia

Jag har alltid haft en förkärlek för att dammsuga, men på sistone har vårt hus aldrig varit mer fritt från dammtussar. Bakgrunden är enkel. För en tid sedan hörde vi panikskrik från Leahs rum, några timmar efter läggning. Det händer då och då att Leah vaknar och har drömt något, men den här gången var det något utöver det vanliga. Skriken var högre och ihärdigare, liksom. Total panik. Under de tre sekunder det tog mig och alxnra att sprinta uppför trappan hann jag bli övertygad om att det bara kunde vara en sak: En man hade tagit sig in i hennes rum via balkongen. Allt annat var otänkbart. Sanningen skulle visa vara något betydligt mer ofarligt. En spindel hade krupit förbi på Leahs vägg intill hennes säng (gudarna vet hur hon kunde se den när hon sov. Kröp den över hennes ansikte?) Det ska erkännas att spindeln var en rejäl baddare och jag var mycket tacksam att jag stod för matlagningen denna kväll, då det gav mig en ypperlig ursäkt att skynda ner igen för att passa spisen medan alxnra fick äran att oskadliggöra den onda spindeln.

Den natten, och många nätter därefter, tvingades vi söka igenom minsta vrå i Leahs rum med en dammsugare innan hon kunde krypa ner i sängen. Över huvud taget betedde Leah sig en smula schizofrent så fort hon kom in i huset. Hon flackade med blicken mot hörnen i taket och varenda misstänkt dammtuss var tvungen att städas undan omedelbart. Med tiden utvecklade hon en knivskarp talang för att få syn på även den minsta lilla långben. Inget kryp gick säkert i vårt hem, som vid närmare undersökning visade sig husera en hel del småkryp som nu fick möta Leahs skoningslösa vrede. Alla skulle bort, stora som små.

En spindel på väg mot sin död.

Vi har försökt få henne att se spindlarna som gulliga, ofarliga, ointressanta, snälla... You name it. Det är först på sistone som det har lagt sig en smula, men jag ser fortfarande hur Leah, nästan reflexmässigt, skannar av rummet hon går in i. Hon kan göra det utan att avbryta det hon gör eller säger, så det har liksom blivit en del av hennes normala rörelsemönster. Ett slags tic. Nu smider jag planer på att hitta på en story om att spindlarna kommer eftersom de gillar att leka med hennes kläder som alltid ligger på golvet. Man måste ju kunna utnyttja situationen. Eller?

Julefrid

Nu är det grym julstämning i Casa Borg. För första året på ett bra tag ska vi fira jul hemma i Malmö och då måste man ju ha en gran. Så vi bestämde att vi skulle införskaffa denna redan idag för att slippa skitgranarna den 20:e som vi brukar köpa. Vi peppade barnen rejält så att de mer eller mindre hjulade ut ur dagis och in i bilen. Tyvärr varade entusiasmen i ungefär nittio sekunder. Sedan ville Leah gå in (hon frös trots sin overall), Emil ville bli buren och Max var allmänt ängslig och rädd för granarna och inte minst granförsäljaren. Vi fick således stressköpa vår gran, men hade riktig tur och fick hem en riktig Kalle Anka-gran.

Att pynta granen var däremot en betydligt intressantare uppgift och vi lyckades klä hela granen utan ett enda sammanbrott eller krossad kula. Det kan bero på att vi hade dopat barnen med enorma mängder spagetti o kättförssås innan.

"Ska den stå här inne?!"

Emil var nog den som tog det hela på störst allvar.

Inte lätt när man är en tvärhand hög.

Ser ni blicken? Total fokus.

Leah ägnade mest tid åt sin privata minigran.

Jag vill ha gran året runt.

 På sätt och vis kan jag inte komma ifrån att det måste kännas förnedrande för en stolt och fin gran att huggas ner och ställas inomhus med en massa skit hängande från grenarna.

Lussebak

Helgens fotouppdrag gick bra. Jag hade det ganska kämpigt med dåligt ljus och lite ont om tid, men det kändes betydligt bättre än bröllopet i somras. Jag hade ju förberett mig enormt mycket och satsat en hel del på att få till porträttbilderna och det var faktiskt de som var enklast att få till. Jag inser nu att det inte är så givande att läsa om foton som man inte kan se så jag får be att få återkomma när bilderna är genomgångna och fixade.

Här är en bild där jag experimenterade med slutartiden och en ficklampa.

Egentligen ska man göra det med en handhållen blixt - som här. Normal kille? 

Här är ett av de otaliga porträttfoton jag har tagit i veckan för att testa belysningen.

Efter bröllopet skyndade jag mig in till stan för en härlig grabbmiddag hemma hos Ola. Det slutade med att jag vaknade i Olas fåtölj klockan 02.17. Jag måste ha ätit för mycket :-) Söndagen gick således i bakfyllans tecken och vi tillbringade hela dagen inomhus. Vilket familjen hade gjort även dagen innan. Alltså fick våra inte komma utanför dörren mellan kl 17 på fredagen och kl 16 på söndagen när vi åkte till Mobilia utan anledning bara för att "göra nåt". Ett mer patetiskt och dödfött projekt får man leta efter. Vi avklarade iaf maten på Köttclownen och eftersom killarna inte sovit tupplur var de ur spel redan kl 19. Leah somnade inte långt därefter. Trots detta sov lillprinsessan till 08.15 imorse. Det kanske kan vara en anledning till att hon inte ville somna i kväll utan höll låda till kl 21.30 (!)

Efter maten bakade alxnra lussebullar med kidsen vilket man nog får kalla ett modigt projekt. Det gick över förväntan och ingen blev hysterisk.

Ju fler kockar, ju sämre soppa? Gäller det även lussebullar?

Leah fick "stirret" efter en omgång deg.

Max gör sig redo att äta lite deg.

Emils bakintresse var inte så stort.

Så här fint kan det bli med tre små medhjälpare.

Nu väntar en vecka med fotoredigering, översättning och kanske lite julklappsinhandling. Är redan trött på att behöva komma på saker man vill ha. Kan man önska sig att slippa få något?

Studio Borg

 Imorgon ska jag fota ett bröllop. Eftersom solen numera inte är en faktor att räkna med får man ta till andra metoder, något jag inte har så mycket erfarenhet av. Jag har således dedikerat den här veckan åt att lära mig hur man ljussätter med lampor, vilket inte har varit lätt. Det har inneburit en hel del bygge för att få  ihop det materiella såsom ljuspaneler och andra tillbehör. Var på Bauhaus alldeles för länge igår. Lampor har jag fått låna av en vän och även en betydligt vassare kamera än inlånad för ändamålet. Jag kan inte skylla på utrustningen om det inte blir bra. Jag kan inte heller skylla på brist på förberedelse för jag har fanimej lagt allt krut på det här. Självtvivlet kommer och går, men min erfarenhet säger mig att det kommer att gå bra eftersom det helt enkelt måste göra det.

Studio Borg in action. Vårt vardagsrum är alldeles för litet, dock.

Det kanske är Leah som är den kreativa i familjen, trots allt. Det här kom hon på själv häromdagen. Ser ni vad det är?

Experiment med lång slutartid (tio sekunder) och en manuell blixt.

En helt vanlig morgon.

Vaknar av att alxnra är på väg upp. Jag har fortfarande kvar smaken av tandkrämen från igår kväll vilket aldrig är ett tecken på en fullgod natts sömn. Jag hör att killarna vrålar, vilket inte hör till vanligheterna, och jag slänger en blick på klockan. Den är 06.14 (!) Samtidigt inser jag att alxnra inte alls är på väg upp utan på väg tillbaka ner i sängen. Uppenbarligen har hon gett upp att försöka trösta dem. Gudarna vet hur länge de har hållit igång. Jag bestämmer mig för att slå dövörat till och somnar om. Ja, det är fullt möjligt när man har tre barn.

Klockan 06.55 ringer klockan och jag smyger upp för att påbörja dagen. På vägen ut ur sovrummet väcker jag alxnra och tassar sedan ner för att hämta in posten från igår. I kalsonger och t-shirt. Varför? Jo, för att jag vill raka mig och jag noterade att mitt nya rak-kit kommit med posten igår, men jag tog aldrig in det. Så kan det gå. Inget slår nya rakblad.

Jag går in till killarna och ser att Max fortfarande sover, medan Emil är i full gång. Jag tar upp honom och blir en smula förbluffad när han viskar: "Leah sover?" Jag har aldrig hört honom viska. Vi tar oss ner och jag sätter på Pippi innan jag gör tre portioner välling samtidigt som jag tömmer diskmaskinen och kokar kaffe. "Simultan-Sebastian"?

Sedan vaknar tjejerna på övervåningen och de håller på med sina bestyr en stund innan de uppenbarar sig fullt påklädda och morgonrosiga. Max vill prompt att jag bär ner honom och det gör jag. Då märker jag att han kissat igenom sin blöja och byxor vilket gör min t-shirt en smula kissfuktig. Mysigt. Alla barnen sitter sedan i soffan och det sedvanliga bråket uppstår om vad man ska se. "Elefanten!" (dvs en kort passage ur "Djungelboken" som killarna fastnat för) eller "Pippi!" (som är Emils nya favorit). Ingen ger med sig och det slutar i regel med att någon får frispel - utöver någon av oss föräldrar, då. När vi väl har valt något brukar ingen titta ändå. Logiskt?

Sedan stressäter jag lite mackor och dricker kaffe innan jag tar mig upp för att duscha och klä på mig. I regel bäddar jag alla sängar och städar undan lite. På vägen ner tar jag med mig barnens tandborstar och försöker borsta på alla barnen som vid det här laget håller på med ungefär allt mellan himmel och jord förutom att klä på sig och vara tillmötesgående. Leah kan gärna föreslå att vi ska spela spel eller lägga ett 150-bitars pussel. Hon blir lika förvånad varje morgon när vi förklarar att det hinner vi inte med.

Sedan beger sig alxnra till jobbet och jag klär på barnen tretusen ytterplagg enligt ett schema och en hierarki som är så komplex att inte ens jag fattar hur alla till slut har fått på sig strumpor, skor, mössa, jacka, vantar och halsduk. Leah brukar avsluta processen med att vilja kissa vilket gör att man får klä på henne två gånger. Varken hon eller jag lär oss av våra tidigare misstag. Dagens citat av Leah när Max tog Emils vantar från golvet: "Ta inte dem! Emil får frispel!"

Nu är det ju snöoväder och Emils aversion mot kyla är betydligt värre än vi upplevt med våra andra barn. Han gnäller från den sekund dörren slår upp tills att han sitter i bilen. Idag gick det bättre. Tre barn ska in i bilen och spännas fast innan jag får äran att skrapa bilen ren från snö och is. Sedan brummar vi iväg till dagis medan fläkten febrilt försöker att hinna värma upp bilen på den tre minuter korta färden.

Dagis parkeringsplats är i regel ett slagfält av vilt springande småbarn, stressade trebarnmammor i fuck-me-boots och rejäla pappor i svarta mössor. För att inte tala om alla snedparkerade bilar som antagligen har gjort sitt bästa att se parkeringsfickorna under den djupa snön men sannolikt misslyckats kapitalt. Kan man få böter om man inte står rätt i rutan i det här vädret? Antagligen. Jag trycker alltid en biljett (tre kronor) eftersom jag vet att Satans Apostlar (även kända som P-vakter) alltid kan dyka upp när man minst anar det.

Vägen in till dagis är lika traumatisk för Emil som vägen ut till bilen. I regel bär jag honom för att slippa få frispel, men eftersom Max tvunget vill hålla handen - och gå i slow motion - får jag i gengäld en mjölksyra som gör att min arm domnar av. Leah hatar också kylan, men lider i tystnad med axlarna uppdragna till öronen.

Inne på dagis är det på med värdelösa skoskydd min del för att skona golvet från slask innan jag försöker få av barnen sina skor utan att de sedan ska sätta ner fötterna på något blött och på så vis få totalflipp. Idag gick det bra. Andra dagar går det mindre bra. Sedan är det på med inneskorna för killarna och av med ytterkläderna. Det går i regel supersnabbt och vips springer de in och ropar: "Hej då, pappa!" Annat var det med Leah som i princip bröt ihop varje gång man lämnade de första två åren.

Sedan går jag in till Leahs avdelning och försöker lämna henne utan dramatik. Det går i regel bra, även om hon ofta försöker med "Jag vill att du ska stanna här idag" alternativt "Jag vill följa med dig till jobbet". Inget av det har funkat hittills, men det är ju alltid värt ett försök.

Sedan är man klar och kan ta sig ut till bilen för att ta sig till jobbet och inte jobba :-)

Nu sitter jag här och försöker komma fram till vad som är värst: Kräksjukan eller att inse efter duschen att man inte har rena kalsonger. Inte lätt.