Borta bra, men hemma bäst

Som ni kanske anat störtade vi inte. En del av mig känner att mitt förra inlägg var av det melodramatiska slaget, men det är faktiskt så jag känner varje gång jag ska flyga. Folk pratar om statistik och logiska anledningar till varför man inte borde oroa sig, men jag vet inte hur jag ska kunna förklara det för någon som inte upplever det så. Man kan inte rationalisera bort en irrationell rädsla. Flygningarna gick i alla fall mycket bra. Det är alltid lättare utan barn. Man kan liksom sjunka in i sig själv på ett annat sätt.

Nog om det.

Barcelona var kort och gott grymt. Vi hade fått besked om att det skulle hällregna under vår vistelse där, men tack och lov hade meteorologerna återigen fel. Solen gassade på rejält, och vi stånkade oss fram genom Barcelonas gränder hela dagarna. Jag var mån om att vi inte bara skulle sightseea hela dagarna utan även ha tid för det där man aldrig annars hinner med; läsa en bok på att café, slappa lite extra på morgonen, strosa runt i en affär lite extra länge och framför allt, få tid för att prata med varandra utan att någon avbryter var tionde sekund. Vi fick således en resa som inkorporerade allt. Vi såg i princip allt man måste se (Gaudís hus och park, La Sagrada Familia etc etc), åt det man bör (tapas, paella och boccadillos) samt shoppade loss (Zara, Zara och åter Zara)

Sällan har jag gått loss så i butikerna. Jag har i princip fördubblat min garderob. Man kan säga att det var hög tid. Alexandra har klagat en hel del på min högst begränsade garderob med vita t-shirts, jeans och rutiga skjortor. Nu köpte jag iofs en hel del rutiga skjortor, men allt har välsignats av min kära hustru. Hoppas således på lite uppmuntrande blickar vid frukostbordet från och med nu. Billigt var det också...

Fyra dagar hemifrån är ungefär vad man pallar med. Man saknar barnen ganska rejält sista dagen och i en storstad behöver man sällan mer. Vi visste att affärerna var stängda på söndagar i Spanien, men så öde som det var hade vi inte riktigt räknat med. Tack och lov har Barcelona en shyst strand så man fick bättra på brännan lite.

Hemma hade allt gått som smort med alla våra barnvakter. Vi trodde nog inget annat, men det är alltid skönt när man kommer hem och alla verkar ha varit glada. På det hela taget har veckan varit otroligt skön. Killarna verkar ha gått igenom någon slags metamorfos och är så harmoniska och glada att man knappt vågar tro att det är sant. Dagis flaggade för att de hade fått svinkoppor i tisdags, så de får vara hemma resten av veckan. Inte optimalt, kanske, men det är faktiskt helt okej. Några koppor har vi inte sett röken av, men dagis vet ju alltid bäst (not!)

Till råga på allt har vi dessutom hittat ett hus som vi vill ha (!) Ska kika igen ikväll och sedan blir det nog lite budgivningsdramatik innan helgen. Med tanke på att det redan är sex stycken som slåss om huset känns oddsen emot oss. Men man vet aldrig...

Barcelona i all sin prakt

Väntar på väskan


Typisk gränd i barra Gothica

Ett av Gaudís hus

En balkong alá Gaudí

Gaudís park var något i hätsväg

Mer av Gaudís park...

Och ännu mer...

En varm och trött kille.

La Sagrada Familia

Utan Alexandras kartläsarskicklighet hade vi gått vilse flera gånger

Lite stela tjejer i Spanien, tycker jag.

Mer kartläsning.

Ibland är det inte lätt att vara 167,5 cm.

"Ska jag ta den eller den? Eller kanske båda?"

En typisk frukost.

Färskpressad juice fick upp orken igen.

Och så lite juice till pappa.

De har lite andra storlekar på fiskarna än på ICA.

Something's a bit fishy here...

Det är inte lätt att vara fisk.

Så här glad blir man när man får lite påfyllning till sitt Pandoraarmband.

Alexandra fick en överdos paella sista kvällen.

Hmm, vad ska jag skriva här? En fin bild på en fin tjej.

Han skulle rita av Alexandra, men det blev ganska likt Shakira :-)

De har koll på det där med fontäner i Spanien.

Flyglarmet gick av någon anledning.

Alexandra kollar in fontänspektaklet.

Äntligen hem.

Barcelona, here we come!

Väskan är packad, passet ligger framme, pengarna är växlade och instruktionerna på åtta sidor till barnvakterna är printade och klara. Imorgon bär det av till Barcelona i fyra dagar - utan barn. Med fru, i och för sig, men det ska nog bli kul ändå :-) Det är ju dessutom vår bröllopsdag idag (torsdag!) Sex år har gått jäkligt snabbt. Det måste vara ett gott tecken.

Det är vår första resa på tu man hand sedan 2006, och det är vår första utlandstripp sedan 2008. Detta av ett par som tidigare var utomlands ett par gånger per år. Jag kan ju skylla på barnen, men om sanningen ska fram har det nog inte bara med dem att göra. Min flygrädsla har antagit gigantiska mått, och den här resan har gjort mig nästintill förlamad av ångest i ett par veckor nu. För "ångest" är ett mer passande ord än "skräck" eller "rädsla". Tanken på att mina timmar på planeten är räknade fyller mig med ömsom tomhet, ömsom total ångest. Inte minst å mina potentiellt föräldralösa barns vägnar. Vem ska ta hand om dem? Vem ska berätta det för dem? Hela mitt liv ställs på sin spets och jag får en sådan otrolig lust att göra bokslut och göra klart...allt. Jag blir varse hur lite jag egentligen gör vad jag vill göra och samtidigt inser jag hur lite det jag faktiskt har åstadkommit spelar någon roll. Som ateist och cyniker är det lätt att ta livet med en klackspark, men när det eventuella slutet närmar sig är man inte så tuff längre. Fan, det kanske inte är så dumt med ett himmelrike, trots allt?

Men, nej... Inget kommer att hända. Eller hur? Folk flyger ju hela tiden. Vi har flera vänner som jobbar som flygvärdinnor och de har ju också barn. Antingen har de insett något jag har missat eller så är det tvärtom. Människa hör inte hemma bland molnen. I alla fall inte i ett stålrör.

Nej, nu rinner tiden - och tankarna - iväg. Vi ska upp i ottan. En del av mig hoppas att barnen är vakna, men samtidigt vet jag att det bara kommer att bli oerhört uppslitande för oss alla.

De säger hej då. Jag tar farväl. Hur gamla kommer de att vara när de inser skillnaden?

Ven

Då har turen kommit till vår lilla utflykt till Ven. Vi hade först tänk bo över, men vi valde till slut att göra det till en heldag. Personligen hade jag inte besökt ön sedan lågstadiet - om ens då. Tanken var att cykla runt på ön och äta en god lunch. Vi hade sällskap av familjen Munther, så det var ett ganska stort gäng som skulle utrustas med cyklar, cykelhjälmar och cykelsadlar och cykelkärror. Vi hade lärt oss av våra misstag från Vallåsen och förbokat cyklar. Det var en mycket tillfredsställande känsla att strosa förbi den långa kön och hämta ut våra grejer.

Det blev en mycket lyckad dag, med lite mojnigt väder till en början men sedan strålande sol. Att cykla i ganska kuperat landskap med två barn i kärran var ganska slitsamt, så det var grymt skönt att hoppa i plurret efter lunch. På det hela taget var det en av sommarens höjdpunkter, faktiskt.

Jonas och Annika

"Born to be wild"!

Ingen rast ingen ro.

Full fart framåt!


Max busade med Emil en hel del.

Emil kan se fram emot ett besök hos kiropraktikern.

Calle hade på sig en ansiktsmask - av glass.


Så här glad var Max när vi slapp köa till cyklarna.

Bustjejerna diskuterar mer bus med varandra.

"Varm korv med lök, tack."

Plasket är från Jonas som jag missade med en halv sekund.

Varför har Max Leahs bikinitrosor på huvudet? Ingen som vet.


Årets sommarbild.

Max spanar in brudarna.

Emil och Havet.


Another one bites the dust...

BFF.

Jonas passade på att träna armmusklerna.

Killarna var sugna på ett dopp.


Såja, nu ska jag sova. Snart kommer mer sommarbilder!

Släktträff

Jag fortsätter min resa i sommarmappen... Nu har turen kommit till ett av våra besök hos farmor på Österlen. Det känns som om bilderna därifrån börjar likna varandra. Det är underbar trädgård, gunga och åkrar. Inget fel med det.

Den här gången var vi på släktträff. Farmors man, Thomas, hade bjudit in alla sina barn och barnbarn. Vi hade knappt träffat hälften av dem så det kändes som läge nu när de varit gifta i typ femton år. Det blev en mycket trevlig dag trots lite regnskurar.

Som sagt... En obligatorisk bild på åkern.


Leah rymde undan alla människor en stund.


Sedan försökte hon simma hem (!)


Emil var också ute på vift.

Max tog en liten paus.


Emil övar på sin magdans.


Lite sköna foton på killarna.


Ett till...

Och så ett sista!


Killarna busade rejält i trädgården medan vi åt.


Äntligen fick Max upp Thomas fina fackla.


Leah lyssnar noga på... någon. Thomas, tror jag.

"Vart tog alla barnen vägen?"


Emil blev helt betuttad i Thomas dotter, Eva.
Vi snackar första kärleken...

Leah föredrog farmors famn.


Ett av Thomas barnbarn, Filip, får sig en åktur.


Leah var givetvis uppklädd inför kalaset!

Det får bli så här nu. Lite mindre text och desto mer bilder.

Återkommer inom kort med ett inlägg om vår lilla utflykt till Ven.