Spridda tankar i natten

Kvällstid är fortfarande min prime time, så än en gång sitter jag uppe och ser klockan ticka mot midnatt. Tyvärr har min inspiration valt att vara som mest aktiv på morgonen, vilket leder till att jag sunkar bort timmarna på en hel del rätt så meningslösa aktiviteter. I bästa fall redigerar jag foton men i värsta fall kollar jag på "Paradise Hotel" samtidigt som jag hets-refreshar Facebook, Instagram och Twitter på jakt efter något att läsa eller kolla upp. Nu när man är löntagare borde man väl få unna sig att chilla utan att alltid göra nåt "riktigt", men det ligger bara inte för mig. Jag vet att jag egentligen mår bäst när jag lyckas beta av punkter på min att göra-lista men det går bara inte att komma igång.

Helst av allt skulle jag ju vilja göra musik. Efter ett tre år långt uppehåll kom jag igång riktigt bra i vintras, men sedan tappade jag bollen i våras och nu har jag inte gjort ett skit på hela sommaren. Jag har inte ens lyssnat på det jag sket ur mig tidigare i år, vilket är ganska olikt mig. Jag brukar gilla att lyssna på ofärdiga idéer och drömma om hur jag ska slutföra dem en vacker dag. Det finns något så kravlöst i att lyssna på råmixar och snabbskisser. Allt är förlåtet och tillåtet. Det som ligger fel i mixen eller låter illa är helt okej eftersom det ju "bara är en råmix". Jag har kommit till den hyfsat plågsamma insikten att jag kanske till och med medvetet håller idéer på idéstadiet, allt för att slippa ställas inför den plågsamma sanningen att mina visioner inte blivit så som jag tänkt mig. Det gäller inte bara musikidéer utan även andra, större saker, i livet. Jag kan ibland känna att det räcker att bara umgås med en tanke för att känna mig nöjd. Själva utförandet är inte alltid nödvändigt. Makes sense?

No carbs-dieten fortsätter sin gilla gång... Brödet som jag bakade blev helt okej och frukosten är inte längre så annorlunda mot förut. Vi har även gått över till LCHF-matkasse och det kommer säkerligen att hjälpa en del hel med uppslag på rätter utan kolhydrater. Får se hur länge jag/vi orkar med att hålla uppe det här nya racet, men det är betydligt lättare nu när Alexandra också är med på projektet. Idag blev det köttgryta som vi lagat i vår crock pot. Det var högrev som kokat i många, många timmar men ändå kändes det inte så mört som jag hade förväntat mig. Det verkade dock inte någon annan tycka, då både Alexandra och min mamma Helene tyckte att det var finfint. Barnen åt givetvis inte ett skit, men det gör de sällan nuförtiden så de räknas inte.

Nu är "Paradise Hotel" slut och snart även "Idol". Det kanske kvällen också är. Det här inlägget får iallafall vara slut.

Hej då, carbs!

Fyrtioårskrisen närmar sig med stormsteg. Jag tänkte att jag en gång för alla skulle se om jag kunde komma till botten med varför min kroppsform alltmer liknar ett mjölkpaket. Jag har aldrig varit en träningsnarkoman men på senare år har jag fan skött mig bra mycket bättre än många andra i min umgängeskrets. Trots detta har vetebullen på magen vuxit stadigt. Jag känner ju Fight Club-rutorna där under, men vad hjälper det när man ändå har angst varje gång man ska stoppa ner skjortan? Förutom detta lilla smolk i bägaren har jag även blivit hjärtligt trött på att inte kunna knyta skorna utan att känna det som om jag ska smälla ett ledband eller nåt. Jag är stelare än en 90-åring, helt enkelt. Och om jag inte gör något åt saken lär det inte bli bättre med tiden.

Efter en hel del sökande på nätet och bland bekanta, landade jag slutligen hos en tränare/hälsoexpert/dietist (?) som heter Jonas. Hans uppdrag är nu att styra upp det här vraket och få mig på rätt spår. Detta innefattar träning, stretchning och kost vilket har visat sig innebära en hel del rejäla förändringar i min livsstil. Nu har det bara gått 1,5 vecka, så vi ska inte ropa hej än så klart men jag är grymt peppad och Alexandra är också med på resan. Min första och sannolikt största utmaning är att mer eller mindre utesluta kolhydrater. Hej då, älskade pasta, ris och inte minst bröd! Hur i h-e ska jag känna någon livsglädje nu? Jag som alltid stoltserat med att kunna stoppa i mig tre-fyra mackor efter middagen. Saken är att min jojo-liknande aptit har varit ett riktigt gissel, och ofta är jag själv förundrad över hur jag kan vara utsvulten en halvtimme efter middagen. Svaren kom under mötet med Jonas. Jag måste äta mer kött och fett och mindre kolhydrater. LCHF, tänker ni? Ja, det är det väl, typ. Jag tänker på det som en LCHF-diet även om Jonas anser att det inte riktigt är samma sak. Så nu äts det en jävla massa kött i Casa Borg. Och blomkål. Och broccoli. Och mandlar (!) Ja, mandlar har visat sig vara ett snacks som jag faktiskt kan klara mig på när jag sitter uppe på nätterna. Vi får väl se hur länge det håller. Det stora problemet har varit att hitta ett substitut för bröd. Idag har jag bakat ett LCHF-bröd som faktiskt kändes lovande, men jag får återkomma om detta efter frukosten imorgon.

Utöver detta har vi införskaffat en slow cooker, en s k crock pot. Kort och gott går det ut på att man lagar sin man under lång tid men på svag värme. Fördelarna är många, men framför allt innebär det att vi kan låta den stå under dagen medan vi är iväg och så komma hem till en färdiglagad middag (mer eller mindre)

Jag slutade ju med socker 2007. Det vore väl fan om jag inte ska kunna sluta med kolhydrater också. Jag har bestämt mig för att ge det året ut, och se hur det hela känns (och ser ut) så.

Facebook killed the blogger star

Tänkte alltså blåsa liv i den här gamla bloggen efter en lååång paus. Jag har nu insett vad det var som fick mig att sluta skriva; Facebook. När jag slutligen gav efter och joined the dark side kändes behovet av att skriva och posta bilder på bloggen mer och mer onödigt. Varför hålla på och anstränga sig för tre-fyra läsare när man når hela sin bekantskapskrets på Facebook, liksom? Fejjan blev som en blogg med den stora skillnaden att jag visste att folk faktiskt läste vad jag skrev. Men nu har nyhetens behag lagt sig och jag använder Facebook mer som en nöjesnyhetskanal än något annat. Jag har sedan länge stängt av i princip samtliga "vänners" flöden, och slipper således vada igenom folks middagar, soffinköp och privata SMS och får istället härligt oviktiga nyheter om mina favoritartisters skivsläpp, konsertplaner och annat genom NME, Rolling Stone och Uncut med mera. Någon lust att skriva längre statusuppdateringar har aldrig lockat mig, och i takt med att jag irriterade mig mer och mer på vad andra människor skrev, desto svårare blev det för mig att avgöra vad som var okej att tvinga på folk. Så av en slump halkade jag in på min egen blogg och jag började läsa lite slumpmässigt valda inlägg. Jag insåg att faktiskt hade skrivit en hel del och flera gånger skrattade jag högt åt mina egna ord och formuleringar. Jag började reta mig på att jag bommat två år och ganska snart var beslutet fattat att jag skulle börja skriva igen.

En annan anledning till varför bloggen började kännas mer och mer betungande var mina orimligt höga krav på fotona jag postade. Nu är jag betydligt mer relaxed vad gäller mina bilder. Jag har förlikat mig med att alla bilder inte behöver vara mästerverk eller del av min portfolio för att kvalificera sig till bloggen. Snapshot är snapshots, liksom. Bilderna som representerar mig som fotograf får jag posta på min dedikerade foto-Facebooksida. Fast jag misstänker att en del guldkorn lär smyga sig in här också allteftersom. Idag blir det dock inga bilder och inte ett särskilt genomtänkt inlägg heller. Jag var på väg att inte skriva alls ikväll men så kände jag att det bästa är att bara kasta mig in i det igen. Jag orkar inte knyta ihop dåtid med nutid utan jag kör på där jag är nu. Hoppas någon känner för att hänga med.

I'm back!

Men eftersom det tog en sådan jäkla tid att fixa med layouten på bloggen orkar jag inte skriva nåt nu.

Men snart så...