Helgrapport

Sommaren är kort, det visste vi ju. Men det här är ju löjligt. Idag tog vi upp filtarna från källaren. Och juli är inte ens slut! Suck...

Helgen har varit skön, men händelselös. Eller i och för sig, jag var hos tandläkaren i fredags vilket ju alltid skapar lite vardagsdramatik.Tiden var bokad för att jag har känt en spricka i en kindtand ett tag, men efter mitt lilla missöde på lekplatsen i veckan kändes det ganska bra att få gå dit och kolla läget. Sprickan var en plomb som lossnat och givetvis hade jag fått karies där. Tandläkaren bedövade mig efter konstens alla regler så det hela avlöpte smärtfritt. Och min framtand satt där den skulle :-) Som tur är har jag precis tecknat en tandvårdsförsäkring som täcker i princip allt som har med gaddarna att göra. Det kändes riktigt skönt att bara stega ut efteråt utan att pynta ett öre. Value for money....

I söndags var jag för en gångs skull i Gula Studion och jobbade. Det var mitt lilla evighetsprojekt med bandet Phileas som äntligen skulle få lite efterlängtade stråkar av stråkkvartetten Vindla. Det var drygt 1,5 år sedan vi spelade in de här låtarna, men det är synd att säga att vi har jobbat ihjäl oss på dem sedan dess. Att spela in stråkar är bland det roligaste man kan göra i en studio, så det var en skön dag med goda resultat. Nu ska vi bara lägga lite ny sång och andra saker innan någon (jag?) ska mixa eländet. I bästa fall får ni höra något innan året är slut.

Här får ni lite foton från denna historiska begivelse.

Ett cellofordral. Inte det smidigaste instrumentet att kånka på.

Vy från kontrollrummet.

Många mickar...

Tomas arrangerade stråkarna och var med som guide.

Cello - ett underbart instrument.

"Hmmm, vad fan står det?"

"Åh, vad fint det låter!"

2/4 av Vindla.

Tomas hökar över sitt arrangemang.

Ingen vidare bild, så det blir ingen vidare bildtext.

Det var inte helt lätt för de stackars tjejerna.

En dag på Tekniska Museet

Semesterns sista dag var regnig så vi besökte Tekniska Museet. Leah var inte särskilt peppad när vi presenterade idén, men sedan insåg vi att hon hade trott att vi skulle till BVC. Säg "tekniska museet" och "BVC" högt för er själv så hör ni att det inte är helt olikt. Nåja, efter 2,5 timmar där fick de kasta ut oss eftersom kidsen älskade det. Typiskt oss att inte komma i tid...

En förväntansfull Emil på väg in i museet.

Är man cirka en meter lång blir det här ganska imponerande.

Leah kollar antalet livbåtar.

Max vågade inte gå in i u-båten, men jag fick en bild iaf.

Leah kollar efter fiendeskepp.

Max kollar efter närmaste restaurang, antar jag.

Leah undrar när popcornen är klara.

En... Ja, du. Vad kallas det här?

Emil var fascinerad av den svävande bollen.

Max is hanging out.

Tv är ju tv - även om de visar en informationsfilm om bussar.

Leah har inte en aning om vad hon gör men är glad ändå.

Leah i hetluften.

Leah går på en blåsning.

"Vad då stänger? Jag tänker inte gå hem!"

Fotograf? Ja, kanske det.

Jag har dragit på det här länge nog nu. Pulat och filat och tvekat och ångrat så att det känns helt inaktuellt nu när jag skriver om det här på bloggen. Mitt fotograferande har tagit en hel del plats här på bloggen under åren, och det är ofta det som sinkar uppdateringshastigheten. Så jag har bestämt mig för att sänka ribban en smula vad gäller redigering och efterfix på alla tusentals vardagsbilder och istället lägga upp lite mer och lite oftare.

Jag har nu en mer renodlad fotosida där jag inte kommer att skriva något utan som kommer att fungera som en portfolio för potentiella kunder som vill anlita mig. Jag kommer lägga upp foton i form av bildspel när jag känner att det är läge. För tillfället är det en hel del bildspel redan i olika kategorier samt ett bildspel från en konsertfotografering med Lotta Wenglén.

Nästa bildspel lär bli från fredagens bröllop ute i Flädie. Det var mitt tredje bröllop och det första där jag faktiskt kände att jag hade koll på läget fullt ut. De andra bröllopen har gått bra, men känslan har inte alltid varit där förrän jag fått sätta tänderna i materialet. Nu har jag bara smygkikat på mina dryga femhundra bilder, men jag vet att det kommer att bli bra.

Nedan ser ni drygt femtio bilder i en snabb följd som togs under de minuter det tog för gästerna att sätta sig ner till bröllopsmiddagen. Mer från denna begivelse lär komma inom några veckor.

 

Så om någon har behov av en fotograf är det bara att höra av sig.

Hej då, semester!

Jaha, då var semestern över. Inte för att man känner sig särskilt utvilad precis. Det har faktiskt varit en fröjd att vara hemma med kidsen. Det känns som om vi äntligen kan skörda frukterna av att ha barn i så lika ålder. De leker stundtals helt fantastiskt och även Leah har en smula svårt att penetrera killarnas järnhårda gemenskap leker de alla tre då och då. Man märker dock hur vännerna från dagis blir allt viktigare för henne. Jag försöker krama ut varenda minut av mys innan man väl blir helt utestängd, men det är inte lätt med ett plåster som Max ständigt vid min sida. Hans pappighet tar sig ganska extrema former och ibland blir det lite väl mycket av det goda. Detta i kombination med ett hyfsat hetsigt humör och ett väldigt kort tålamod blir en smula tröttsamt. Emil däremot är mer chill out än någonsin. Han ligger i soffan som en katt på varm asfalt och kollar tv eller bara myser med Leah. Det är som om han doppats i sköljmedel.

Ja, faktum är att tiden har flugit fram och att man nu ska börja jobba samtidigt som de flesta andra påbörjar sin semester känns lite bakvänt och vemodigt. Som om sommaren är över. Det är den väl inte?

Leah kollar "Trassel" för 400:e gången.

Två utslagna barn.

Max i en sällsynt stund av chill out.

Syskonkärlek.

Vi var nere i hamnen för att se inspelningen av sommarens favoritprogram: Sommarlovsmorgon!

Stor kamera.

Leahs nya idol, Malin. "Lika söt som mamma!"

Leah -en smula star struck.

Killarna var inte lika fängslade, så vi gick en promenad och kollade in traktorer.

Emil - glad som en lärka.

Greta Garbo.

Igår var vi hemma hos Loppan och Gustavs föräldrar och grillade.

Leah skulle givetvis hoppa från det nedfallna trädet.

Liksom Emil, så klart.

Max sprang rundor istället.

Man måste ju dricka. "Hur får man upp skiten?"

Leah bondade med trädgårdsmästaren (ej i bild) och gav sig i kast med kvasten.

Nu följer en vecka av översättningar, fotoredigering av bröllop, bilbesiktning och lite födelsedagskalas. Det kallas visst vardag...

Kalas, kalas och åter kalas...

Efter gårdagens bildbomb kanske ni trodde att bildmappen var tom. Ack nej, jag har redan en sprängfylld julimapp som väntar på min kärleksfulla redigering. Främst är det kalasbilder som dominerar utbudet, eftersom våra kids behagade att komma till världen samma vecka. Det är både praktiskt och lite drygt att ha barnens födelsedagar samma vecka. Lite som en mini-julafton i halvlek, kan man säga. Huset är fullt av presentpapper, kartonger, plastbitar av okänt ursprung, kvitton och så klart en massa leksaker som barnen redan glömt att de fått. Vi skulle lätt kunna ta bort en tredjedel av sakerna och packa in dem igen för att ge dem till dem nästa år. De hade aldrig märkt något.

Traditionen bjuder ju att födelsedagsgrisen ska sova räv medan övriga familjen tisslar och tasslar med frukost och annat. Det är inte så lätt i vår familj, dock, så vi har en variant där vi går upp i vanlig ordning, dvs jag och killarna tätt följda av Leah. Sedan låtsas vi helt enkelt inte om att det är något speciellt med just den här dagen tills det är dags att väcka Törnrosa (dvs Alexandra) Då får födelsedagsgrisen krypa ner i sängen igen medan vi gör i ordning lite paket och sånt. Barnen köper konceptet. Varför klaga?

I år var det nya att vi knöt fast en present i ett snöre som hängde från balkongen. Det underlättade en del eftersom vissa saker är mer eller mindre omöjliga att slå in, som t ex dinosaurier och rockringar. Jag försökte även introducera ljus-i-negerbulle-konceptet (ja, de heter så. Lägg av!) men det visade sig att barnen inte gillar negerbullar. Mycket märkligt.

Nåväl, i år hade vi två separata kalas eftersom killarna nu är stora nog att ha lite egna kompisar. Här kommer lite foton...

Leah visar hur gamla killarna blivit

Emil i presentöppningsfrenzy.

Öppna, öppna, öppna!

Emils kärlek till Ior är mycket stor. Han fick en baby-Ior som han gillade.

Glädje och frustration är känslor som ligger väldigt nära varandra i Emils fall.

Så kom barnen på kalas. Här har vi Thelma...

Emil fortsätter att öppna ute i trädgården.

När Emil inte fixar något kan han gärna bita lite.

För att sedan falla tillbaka på den klassiska bönestunden.

Vi passade på att ha lite vuxenkalas också.

Emil tog det säkra före det osäkra. Man vll ju inte frysa!

Så var det Leahs tur... Ja, ett ljus hade slocknat.

"Oj, jag som sov så djupt!"

"Jag tror jag drar här lite."

Födelsedagståget. En tradition.

En blåsning.

150 bitars pussel. Suck...

Leah kalasfin.

Juline hade klistrat på godis på paketet. Mycket uppskattat!

Bästisarna från dagis följde öppningen med stort intresse!

Glädjen var total.

Och tacksamheten likaså.

Dags för korv och sånt.

Leah fick en fläck på servetten. Inte populärt.

Vårt ess i rockärmen var en trollkarl som gjorde trick i källaren.

Det gav barnen en välbehövlig paus. Och oss.

I morgon ska jag fotografera ett utomhusbröllop. Jag vet inte vem som är mest orolig för vädret - jag eller brudparet.