Tillbaka på ruta ett

I dag blir det något så motsägelsefullt som ett känsloladdat inlägg fullt av teknisk mumbo jumbo.

Som ni märkt har jag lagt en del krut på min foton i år. Musiken har fått stiga åt sidan för Photoshop, helt enkelt. Nitisk som jag är bestämde jag mig för att söka igenom min efter schysta foton som kunde vara värda en stunds editering och redigering. Det visade sig bli en hel del foton, och jag har betat av denna gigantiska mapp successivt under vintern och våren. Jag blev i princip klar häromdagen, sånär som på några små eftersläntrare och ett ganska rörigt mappsystem. Jag såg verkligen fram emot att städa upp och sedan köra en definitiv backup på denna jättemapp. Denna process påbörjade jag med i går morse genom att bereda plats på mina backup-hårddiskar så att mapphelvetet skulle få plats. Den vägde runt 25 GB (!) Jag hade redan några gamla backuper på mitt arbete, så klart, men nu hade jag tappat kollen på vilka filer som var nya och vilka som var gamla etc etc. Det kändes enklast att börja om från början genom att radera den befintliga backup-mappen och lägga över den nya, korrekta versionen. Sagt och gjort, ut med backup-mapparna. Men innan jag la över den nya, organiserade mappen ville jag bara fixa några småsaker. Detta gjorde jag i går kväll o i samband med det lyckades jag radera mappen med allt mitt arbete under året som gått.

Ridå.

Hur då? Det orkar jag inte förklara och jag tror inte att ni bryr er egentligen. Det var i alla fel mitt eget fel o faktum kvarstod: Mappen var borta och jag hade ingen backup sedan tolv timmar tillbaka. "Men det är ju bara att kolla i papperskorgen", sa min kloka fru i morse. Ja, det stämmer. Om man inte jobbar från ett USB-minne, varpå filerna inte hamnar där utan hamnar... Ja, jag vet faktiskt inte var de hamnar.

"Vad gör jag nu, då?" Med en annalkande panikkänsla började jag ladda ner Recoveryprogram av olika slag som sade sig kunna återställa raderade filer. Det kunde de visserligen göra, men långt ifrån allt. Nu hör det till saken att en del av materialet fanns uppbackat på annat sätt, och gissa vilka filer som jag kunde återskapa. Just det, de jag redan hade. Det gjorde ju inte saken bättre att Recoveryprogrammet först lät mig tro att mer eller mindre samtliga filer var återställda för att fem minuter senare rycka undan mattan för mig igen. Jag fattar inte hur, men plötsligt var de flesta filerna korrupta och oläsbara av Photoshop. Jag försökte reparera dem med olika reparationsprogram, men det var kört.

"Vad har jag blivit av med, då?" Det är inte helt lätt att förklaram men kortfattat funkar det så här: När man öppnar ett foto i Photoshop skapar programmet en egen fil med filändelsen .psd. Denna fil innehåller - förutom själva grundfotot - all redigering, bearbetning och processering (nu sa jag samma sak med tre lika ord) Det är dessa filer som är borta, inte själva grundfotot. Det hade faktiskt varit värre, så klart. Men det är en klen tröst nu.
Jag har givetvis skapat vanliga fotofiler av mina psd-filer under arbetes gång, thank god (bland annat för att lägga upp här) och den mappen är intakt. Så jag har inte blivit av med slutresultatet av mitt arbete utan snarare själva arbetet i sig och framför allt möjligheten att jobba vidare med fotot. Jag kan till exempel inte öppna upp ett foto och ta bort ramen. Eller göra fotot i andra format och storlekar. Det jag har nu är vad jag har. Take it or leave it. Tur att jag skapat relativt högupplöst fotofiler.

Detta var vad jag slutligen fick inse klockan 03.50 i går. Jag stängde så ner datorn, la mig ner där jag satt och somnade med gråten i halsen. Ok, kanske lite i ögat också. Och nej, jag borstade inte tänderna.

Nu har jag följande val: Gilla läget eller försöka göra om arbetet med de förlorade filerna. Jag har ju grundmaterialet kvar. I vissa fall kommer det att vara mer eller mindre omöjligt och ganska tidsödande. Det känns lite som om Michelangelo skulle komma till Sixtinska Kapellet morgonen efter att han blivit klar, bara för att se att färgen trillar ner. "Du har ju färgburkarna där, Michelangelo. Kör igång igen bara!" Jag ska givetvis försöka med några av de viktigaste fotona, men jag får nog lägga ner det.

Jag kom på i morse att jag ju slagit på funktionen "History Log" i Photoshop och till och med satt den på "Detailed". Detta gör att programmet skriver en textfil med allt du gör i Photoshop. Som en slags Svarta Lådan för Photoshop. Jag har kikat på denna fil en gång innan av ren nyfikenhet, och kände att den var enormt detaljerad och svårläst. Nu kanske den kunde ge mig lite svar på vad jag gjorde den 4 april klockan 14.54 och så vidare. Döm om min förvåning när jag såg att denna funktion nu var avstängd. Inte var det av mig. Det måste vara något av barnen som gått in i Photoshops preferenser och gjort lite ändringar. De kanske var oroliga över att pappas hårddisk skulle bli full av denna ständigt växande textfil? Tack för den, Televerket.

Det finns givetvis fler Recoveryprogram att testa, men jag tror att det är kört. I alla fall vad gäller mitt USB-minne. När man väl har börjat jobba på enheten igen försvinner chansen att återskapa raderade filer drastiskt. Men, jag har ju visserligen mina backup-hårddiskar där hemma. De innehöll ju mappar med mer eller mindre allt material och de hårddiskarna har jag inte jobbat med. Kanske man kan köra lite Recoveryprogram på dem? Jag återkommer om det.

Det här är andra gången jag blir av med data under mina år som datanörd. Båda gångerna har det varit på grund av min egen klumpighet och båda gångerna har jag lyckats radera det enda som inte haft en backup. Vad är oddsen för det? Det känns lagom kul att jag har två hårddiskar fulla med skit men inte mina viktigaste filer. Pannkaksrecept? Absolut. Att-göra-lista från 1996? Visst! I två exemplar, för säkerhets skull. Alla mina .psd-filer? Nej, för fan. Strunt i dem. Faktum är att förra gången detta hände var 2005, eller så, och jag får fortfarande en klump magen när jag tänker på de ljudfiler som försvann den gången. Jag brukar säga att allt blir en rolig anekdot för eller senare (en slags variant på "komedi är lika med tragedi plus tid"), men jag tvivlar på att jag någonsin kommer se det lustiga i det som har hänt.