Igår kväll städade jag på kontoret. Jag gillar att städa, det vet de flesta, men igår var lite för mycket även för mig. Efter ett par veckor av totalt kaos på grund av en elrenovering som påverkat mitt förrådsutrymme, fick jag äntligen ställa tillbaka grejerna. Allt var i en enda röra och dessutom ganska dammigt. Jag såg en dokumentär om Stanley Kubrick för en tid sedan och han hade ett mindre hus fullt med lådor med lappar, noteringar, foton, brev etc etc från hela sitt liv. En stackars reporter fick lov att gå igenom lådorna och efter fem år hade han bara skrapat på ytan. Han får gärna komma hit när han är klar. Jag har så mycket arkiverat att det är löjligt. Varför har man sju lådor fulla med Nöjesguiden från 1997 och framåt? Eller Slitz (!)? Varför har jag kvar kalendrar - klädda med bilder på Smashing Pumpkins - från 1991? Varför har jag kvar ett håligt pass från 1996? Varför har jag fem smockfulla pärmar med printade e-mails från 1999 och framåt?
Varför?
Vem ska gå igenom det, hade jag tänkt? Lider jag av storhetsvansinne? Jag inbillar mig själv att det faktiskt är jag själv som ska ha behållning av allt detta när jag blir gammal, och jag tror faktiskt att det kan bli så. Jag kommer att kunna återskapa en bit vardag från år 2001 utan problem. Om jag nu vill det, dvs. Annars får Leah och killarna slänga det en vacker dag när jag ligger nere hos maskarna. Hoppas att de tar sig lite tid att kolla igenom det, dock. Där finns en del fantastiska storys.
Och glöm aldrig att jag har både ett och annat komprometterande foto på just dig!
Jag är inte så glad för foton på himlar,
men i förrgår kunde jag inte motstå.
Jag är inte så glad för foton på himlar,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar