Stor tjej

Att tiden går fort påminns man om allt för ofta nu när man är medelålders. Det är inte alltid så illa, till exempel drar jag ofta en lättnadens suck när jag hör ett spädbarns panikskrik i en vagn. Få saker är värre än det ljudet. Nu när killarna börjar klättra mot åldern som Leah var i när de föddes blir allting alltmer surrealistiskt - och roligare. De busar mer och mer med varandra och man kan ana två jäkligt goda kompisar i framtiden.

Leah svävar som en vakande ängel över dem och även om hon stör sig på dem titt som tätt får vi ofta bevis på hennes stora kärlek till dem. Numera kan vi till exempel inte lägga Emil utan att Leah ska in och klappa honom vid minsta knyst. Han blir i och för sig ganska lugn av henne, så vi låter henne hållas. Hon har ganska svårt att förstå femminutersmetoden, om man säger så.

I veckan har vi besök av kusinerna Elliot och Noel från Stockholm. Leah idoliserar dem (i synnerhet Elliot) och jag tror nog att hon till och med är lite kär. Elliot är å andra sidan mest intresserad av att busa med killarna, så triangeldramat är ett faktum. Det är med ett sting i hjärtat jag ser hur Leah så förtvivlat vill visa vad hon kan, vad hon har och att killarna är hennes småsyskon.

En del andra tecken på att Leah blivit stor känns mindre kul. Hennes intresse för smink, till exempel.




Nu ska jag iväg och hämta kidsen med cykelkärra. Ett vårtecken, om något.