Julpynt

Måndag igen och då passar det väl bra att sammanfatta helgen. Det har varit en härlig helg på alla vis, faktiskt. Det började med IDOL på Malmö Arena. Ja, du läste rätt. Vi var där med 12 000 andra och såg hela spektaklet på första parkett. Eller kanske inte första parkett, utan snarare rad 44, dvs nästan längst bak. Man såg alltså inte så himla bra, och ljudet var inte heller särskilt bra, men visst, det var kul att se hela produktionen. Nästa fredag kommer jag dock inte gråta blod över att se programmet i tv-soffan. Kvällen var förhållandevis händelselös, inser jag nu när jag tänker på saken. Idolerna sjöng, vi klappade och småtjejerna skrek sig hesa över Erik. Personligen håller jag på Tove, om nu någon bryr sig.


Inte den skarpaste bilden, men fotobevis likväl.



Den stora planen i helgen var annars att julpynta - en för mig obegriplig tradition. Man tar fram en massa jox och placerar ut på väl valda ställen så att de kan samla damm och bli nedrivna av klåfingriga barn. Tack och lov går inte alxnra loss på det så vi slipper kompletta julkrubbor i fönsterkarmen. Jag kan i och för sig erkänna att jag är en sucker för belysning och levande ljus, så lite taggad var jag allt. Leah var däremot sjukt peppad, och hennes fascination för det levande ljuset kan stå oss dyrt en dag.


Först pyntade Leah sig själv.


Sedan förklarade alxnra det här med advent...


... och visade Leah hur man tänder fyr på mossan.

Hittills har vi haft två incidenter, en gång började hushållspappersrullen brinna och nu i helgen var det duken på bordet som strök med. Inget har i och för sig varit Leahs fel. Jag brände mig rejält när jag reflexmässigt fattade tag i ett ljus som blivit glödhett. Jag fick gå med handen i en bunke full med is hela morgonen.


Bränd pappa luktar illa.


Emil hjälpte också till med pyntandet.

Emil har för övrigt tagit sina första steg! Det kom från ingenstans, som det ju brukar göra. Plötsligt ställde han sig upp och stapplade iväg. Han har hajat grejen, men har inte bemästrat konceptet helt. Det viktigaste är att han verkar gilla det. En kvart därefter lyckades även Max ställa sig upp för egen maskin, men han tog inga steg. Otroligt så synkade de är.


I brist på fotobevis får ni hålla tillgodo
med en bild på Emil i gungstolen.

Igår kväll var det Allsång med Leah som ackompanjerade sig själv på guran. Efter att ha sett Idol i fredags kände vi att hon nog har en chans.


"Ville du höra 'Bä Bä Vita Lamm'?"


"Eh... Hur går den nu igen?"


"Just det! Nu kör vi så det ryker!"


"Det är nog bäst att jag läser innantill!"


Efter vårt besök på RUSTA
hittade vi en uteliggare i soffan.

Portad

Idag skulle alxnra iväg tidigt till jobbet så jag fick äran att lämna barnen själv på dagis. Eftersom jag satt och höll på med min musik tills typ kl. 02 var jag inte superpigg imorse och hela familjen var redan uppe när jag masade mig in i duschen kl. 07 med dimmern på lägsta möjliga styrka.

Allt gick dock som smort och alla barnen var hyfsat samarbetsvilliga. Leah hjälpte Max på med skorna, vilket värmde mitt hjärta. Hon är verkligen så lätt att ha att göra med nuförtiden. Funderar starkt på att ge henne anti-tillväxthormon.

Men morgonen var alltför stressig för att jag skulle hinna få i mig någon frukost. Således har nu ätit upp resten av ostbågarna från igår kväll. Ostbågar till frukost. Jag befinner mig officiellt på botten av ostbågeträsket nu. Man kan ju porta sig själv från Casinot, har jag läst. Jag skulle vilja föreslå något liknande för mig på Malmborgs.

"Tyvärr, men ditt kort är spärrat för inköp av cheez doodles."

Äsch, jag vet att det inte hade löst något. Jag hade helt enkelt ätit upp skiten inne i butiken.

Actionhelg

Ännu en actionpackad helg till ända. Man kan verkligen inte klandra oss för att inte ägna oss åt våra barn. I lördags var vi på morgongympa hela familjen. Leah är ju veteran vid det här laget, men killarna har bara varit med två gånger. De gillar det, men liksom sin pappa har de inte riktigt hajat grejen med motion utan vill gärna bli burna 95 % tiden. Nästa vecka blir det nog en mammagrej igen, skulle jag tro. Nu har vi testat iaf.

Efter lite lunch och allmän kaos stack Leah och alxnra iväg på en fika med några av alxnras väninnor. Tyvärr slutade fikan abrupt när Leah kaskadkräkte på bordet, mamma och sig själv. Så kan det gå när fröken Borg inte äter som hon ska utan går loss på varm choklad, muffins och allmän skitmat. Efter lite vila i TV-soffan var hon som ny och supertaggad inför nästa aktivitet på listan: bio!


"Ska vi gå på bio nu?"

Den här gången var det farmor som fick den äran, och än en gång var det "Lilla Spöket Laban" som gällde. Eftersom alxnra skulle göra ett inhopp på Eon ett par timmar, fick jag eftermiddagen för mig själv med killarna. Det slår sällan fel; när jag är ensam med dem gnäller de obetydligt. Tyvärr verkar deras ihärdiga gnällande vara sammanlänkat med mamma. Synd...

Killarna är annars inne i en bra period där de är hyfsat glada, men framför allt friska. Dagis är världens bästa påfund efter FN, skulle jag vilja säga. Varje gång de inte får gå pga någon åkomma märker man hur viktigt det är med denna avlastning. Man behöver ju kunna koppla av på jobbet med sin blogg, t ex :-)
De är fortfarande marodörer som river ner allt av värde i sin väg, men i takt med att man lärt sig deras stil, har man blivit allt bättre på att minimera skadegörelsen. Det är främst Max som inte ger sig. Han bara ska paja min dator. Likt en Terminator försöker han gång på gång, tills jag till slut fäller ner locket och ställer undan den - med hysteriskt raserianfall som följd. Mysigt...


De gillar även att vakta utanför toan när någon är där inne.


Emil har böjar leka titt-ut...


... vilket man ju aldrig tröttnar på.

Förutom att Leah numera slutat äta har hon även visat sig vara okänslig för kyla. Hon sa i och för sig häromdagen att hon "inte tyckte om vintern" och undrade när det var sommar igen, men det hindrar inte henne från att gå utan strumpor så fort vi vänder ryggen till - inomhus som utomhus - och att dra av sig tröja och byxor så fort hon bara hinner.


"Ska vi gå till lekplatsen?"

Igår var vi på Lomma Badhus med dagiskompisen Hubert och hans familj. Det var alltså ett stort gäng som mobiliserade sig till det väl dolda badhuset i Lomma. De har en varm barnpool som är superbra för alla barnen (själv gillar jag iskallt vatten ;-)
Leah har blivit en riktig badtjej och är självgående (självflytande?) vilket var tur för vi hade fullt upp med killarna. Max var jättetaggad, men Emil tog en stund innan han släppte mammas famn.

Efter badet var vi ganska trötta när vi styrde kosan mot familjen Jungmark. Det som skulle bli en fika blev en supertrevlig söndagseftermiddag med tidig middag. Leah och Selma lekte bättre än vanligt - minus lite bråk mot slutet - och killarna var glada att få lite nya leksaker att banka i det nyslipade golvet. Tre minuter efter att vi kommit hem sov de. Leah en halvtimme därefter.

När man dessutom fått njuta av både Idol och säsongspremiär av Robinson känns det som en ganska bra helg.


Leah höll Max sällskap när han drack välling imorse...

Handikappad

Vilken pärs. Kön in till sprutrummet var lång och till större delen utomhus. Min nervositet gjorde att jag skakade som ett asplöv, men tack och lov tog nog de flesta det som en biverkan av kylan. Jag studerade de stackare som kom ut från sprutrummet, och jag tyckte mig se smärtan i deras tårfyllda ögon, men alxnra hävdade att det var nonsens.

Det var länge sedan jag tog en spruta, även om jag i och för sig anser att blodprov är en slags spruta. Senast var nog en allergispruta för några år sedan, men då är man så igenkloggad av pollen att de hade kunnat sätta sprutan i ögat (man får den i rumpan). Jag gillar att berätta för sprutgivaren att jag är skiträdd och få dem att särbehandla mig en smula. Gärna lägga fram kudde i förebyggande syfte, ifall jag skulle svimma. Jag vill liksom få dem att vakna upp från sin sprutnonchalans och inse att om de bara ska sätta en enda spruta rätt idag, så är det nu. Den här killen skojar man inte med; han är viktigare än alla andra.
Något sådant fanns det inte utrymme för den här gången, det blev jag snabbt varse när jag såg rummet med uppradade sprutstationer. Det värsta var nog avsaknaden av avskildhet. Jag skulle få min spruta inför halva Djupadal. Hjärtat rusade som när ett flygplan ska lyfta och man förlikar sig med sin egen dödlighet, tackar för den här tiden och hoppas att det ska ske fort - vad som än ska ske.

Jag och alxnra tog varsin sprutstation, och jag tror nog att jag valde rätt när jag satsade på en hyfsat ung kille med snällt ansikte. Han skulle kunna jobba på dagis, medan alxnras tant såg ut som dr Mengeles högra hand (hon var en vän till svärmor och är supersnäll, men i mitt skräckförvirrade tillstånd kände jag inte igen henne). Jag hann haspla ur mig att jag inte gillar sprutor (årets understatement) och sedan minns jag knappt vad som hände. Jag vet att jag på allvar funderade på att skita i hela grejen, men benen lydde mig inte. Jag hade mitt kortetui i handen, eftersom legitimation var nödvändigt, och i detta etui hade jag ett foto på Leah som jag tittade intensivt på tills mannen sa att det var klart. Det kändes inte ett dugg.

Vad fan är det för fel på mig?

Så nu är jag sprutad och klar. Staten nöjd och resten av familjen likaså. Jag är mindre nöjd. Armen gör ont. Riktigt skitont. I övrigt känner jag inte av några biverkningar alls. Men som sagt, det här med armen är inte kul. Jag kan t ex inte tvätta mig under vänster arm. Däremot går det bra att applicera deo eftersom det gör man med motsatt hand. Det är värre med deon under höger armhåla. Resultat: Inte så väldoftande varken här eller där. Jag kan inte heller klä på mig utan grimaser av smärta. Jackan är det största bekymret, eftersom den åker av och på så ofta under en dag men tröjan är egentligen det svåraste plagget. Jag skulle kunna döda för att få någon att dra den rätt över ryggen, men riktigt så bra känner jag inte mina kollegor än. Dessutom är jag ensam på kontoret...

Alxnra däremot fick hela biverkningsmenyn med frossa, ledont, huvudvärk och illamående. Samt extremt ont i armen. Hon var så illa däran att hon var sjukskriven igår. Idag är hon på benen, tack och lov.

Nu pratas det om två doser för vuxna. För helvete... Det går jag inte med på.


Jag är inte mig riktigt lik, men det är jag på bilden...

Bokmal

Leah har ganska länge varit intresserad av alfabetet. Sådan värmer ju ens hjärta och det uppmuntras till tusen. Det senaste är hon vill läsa sagor för sina dockor. Gärna för mig, jag har läst min beskärda del sagor redan känns det som, och då har vi inte ens börjat med killarna. Har vi tur kanske hon kan läsa för dem. Fast med tanke på klippet nedan kanske vi inte ska hoppas alltför mycket på det...



Över huvud taget har Leah vuxit två-tre år sedan ni såg henne sist. Hon är så lillgammal med långa utdragna förklaringar om det mesta. Lite jobbigt att hennes normala röstläge är snäppet under att skrika bara. Men annars är det supergulligt, så klart.
Igår krävde hon en förklaring på vad som finns inuti täcket. Inte själva täcket eller påslakanet utan i täcket! Hon pekade frustrerat på sina ben och sa: "Här inne är mitt ben, det vet jag, men vad är i där?!" Till slut nöjde hon sig efter att alxnra gett en utförlig förklaring om bomull och olika textilier.

Hon sjunger också mer och mer, vilket är extra kul nu när hon äntligen kan lära sig texterna. Det brukar annars haka upp sig efter "Bä, bä vita lamm...". Nu kan hon nästan hela låtar medan jag känner mig helt lost vid andra versen av "Mors Lilla Olle".

Annars rullar det på ganska bra. Killarna leker mer och mer själva och ibland även med varandra. Tyvärr kan vi skönja en viss bråktendens, men så är det väl med killar.




Det slutade med att Emil blev Glad iaf:

Trots den bistra höstkylan är vi ute en del på vår kära lekplats. Det är ju inte jättelätt att klä på tre barn för en halvtimme i en blöt sandlåda, men vi gör vårt bästa.


Max har äntligen upptäckt gåvagnen!


Emil älskar att hänga vid rutschkanan...


... liksom Max. Då får det bli så här.




Leah fikar i det fria.

Om en timme ska vi vaccinera oss, och jag är definitivt mer nervös än Leah var för några veckor sedan. Hon försäkrade mig att allt skulle gå bra och att jag skulle få en sköldpadda om jag satt still. Det får jag verkligen hoppas.

En dag med tre småbarn

Tåget rullar på, och efter förra veckan, då hela familjen var hemma pga misstänkt magsjuka, är nu alla på dagis respektive på jobbet. De tre timmarna mellan kl. 16 och 19 då barnen läggs är enormt intensiva. Det är ingen picnic att hämta tre barn själv, varav ett inte vill gå hem och två inte kan gå över huvud taget. Allt måste ske i exakt rätt ordning, annars faller allt som en pannkaka. Så fort killarna får syn på mig kan man glömma att göra något annat än att klä på dem eller bära på dem. Har man tur har Max dessutom bajsat, vilket gör att Emil får sitta på golvet och vänta. Det brukar han i och för sig göra snällt om han får sin förbenade snuttefilt.

Jag har en teknik där jag cyklar med vagnen, vilket brukar förvåna folk som ser mig. Det ser nog svårare (och farligare) ut än det är. Det är faktiskt inte svårt alls, särskilt inte nu med en vagn som har så kallade kundvagsnhjul. Med Leah var det värre, eftersom hennes vagns hjul var fixerade. Om man bara tar det lugnt är det faktiskt rätt skönt att ha stödet från ytterligare fyra hjul. Man kan cykla mycket långsammare än man kan annars, t ex. Vi har ju en cykelkärra, men jag föredrar faktiskt den här varianten, eftersom jag inte kan köra in cykelkärran på dagis och lasta på killarna. När de väl kan gå kommer jag kanske övergå till kärran - innan någon polisanmäler mig.

Väl hemma brukar vi ha en halvtimme innan Alexandra kommer, och då roar sig barnen med dra-ut-alla-leksaker-vi-kan-leken. Jag brukar ge upp och fly in i köket där jag förtvivlat försöker förbereda lite middag utan att Max eller Emil får vittring av mat. Märker de att något steks eller kokas är det kört. Då är de som utsvultna hyenor som drar och skriker kring ens ben, och de ger sig inte förrän man slängt åt dem en frusen köttbulle eller lite okokt pasta. På sistone har vi kört med salta pinnar som distraktion. Nyttigt? Vem bryr sig...?

Här kommer ett axplock av vad killarna brukar roa sig med för att driva sina föräldrar till vansinne:


Stänga av och på TV:n...



...stoppa ner saker i brödrosten
(ja, sladden är utdragen)...


...som till exempel plastpåsar
(ja, vi vet att han inte borde lära sig sånt)...


...leka med allt som är svart och har knappar
(telefonen är okej eftersom den har knapplås)...


...riva ut allt i garderoben och byta om
en kvart innan det är dag för pyjamas...


...och gå på "promenad" med två vagnar och full packning.


OK, att bjuda på ravioli var kanske inte deras fel...


...men det är de som prompt insisterar på att äta själva.


Leah kan faktiskt äta fint - när hon vill.
På sistone äter hon inte alls.

Emil trillade ur vagnen häromveckan (inte när jag cyklade med den!) Felet var givetvis mitt, och jag är mest glad att farten var låg och att han landade på rygg på en grusgång. Tyvärr hade han en spade i handen, och den rev honom i pannan så det ser värre ut än det är.


Lite stryk har ingen mått dåligt av.


Emil försöker visa hur han landade.

Nu får det räcka för idag.

"Var är brudarna?"