Ordningspolis

Tänkte prova ett nytt grepp och skriva om en företeelse, istället för vad barnen har på sig och hur de har sovit etc etc. Det är ju så alla riktiga bloggare gör.

Jag jobbar i en kontorslokal som är inhyst i ett vanligt hyreshus. Varje dag (nästan) cyklar jag dit och gör vad jag ska. Jag ställer min cykel utanför huset, men jag har hittills aldrig bemödat mig med att ställa den i cykelstället, utan jag ställer den strax bredvid eftersom det är enklare och närmare för mig. Jag är långt ifrån den enda som gör så.
Då och då, när jag ska cykla hem, är min cykel borta. Första gången det hände drabbades jag av småpanik, men nu vet jag bättre; den står bara i cykelstället där någon vänlig (?) själ placerat den. Jag hajar ju grejen. Någon har retat sig på att det står felparkerade cyklar i vägen för cykelstället. De har kanske fått svårt att komma fram till sin egen cykel och pustat och svurit ett antal kalla oktoberdagar innan de till slut bestämt sig för att nu får det vara nog.

Jag är smått fascinerad av beteendet. Det förekommer i olika former överallt i samhället: den självutnämnde ordningspolisen. Utan henne/honom hade vi aldrig rest på oss i bussen för äldre. Utan henne/honom hade vårt älskade kösystem för länge sedan fallit i bitar. Utan henne/honom hade vår stad varit full av oupplockat hundbajs. Ja, ni hajar vem jag menar.

Jag är absolut inte oförstående inför företeelsen. Jag kan själv fundera på om man skulle skriva en lapp och sätta på vindrutan till bilen som tagit upp en och en halv parkeringsficka eller påpeka för den väljer att börja fiska efter småpengar i kassan precis när det är dags att betala att det är precis sånt man kan sysselsätta sig med när man köar eller upplysa personen som måste ordna upp sin plånbok framför bankomaten efter utfört uttag att det går lika bra att göra det två meter till vänster. Men jag gör det inte. Det är skillnaden. Jag tutar inte ens i bilen fastän jag ibland har all rätt. Det är väl en blandning av feghet och brist på äkta engagemang, antar jag.

Men åter till min cykel... Nu undrar jag vem det är som tar sig tid att flytta på min (och andras) cykel. Personen ifråga har gjort det flera gånger. Hade det varit jag hade jag nog blivit lite småsur och kanske ställt den onödigt långt bort eller till och med vält den. Men min cykel står prydligt uppställd i cykelstället. Oftast träffar jag ingen i huset när jag går eller kommer, men det händer ibland. Då blir jag alltid lite spänd. "Är det kanske den här personen som är min cykelvakt? Kommer han säga till mig nu?" Jag kommer på mig själv med att dröja lite och liksom sega processen så pass att personen hinner avlägsna sig och jag kan ställa min cykel hur regelvidrigt jag vill. Jag känner mig inte särskilt cool när jag gör det, i synnerhet inte eftersom det är 90 % pensionärer som bor i huset. Jag är ganska övertygad om att det är en senior som ligger bakom, men man vet aldrig - ordningsvakterna kommer i alla åldrar. Idag, däremot, sammanföll min ankomst med att en relativt ung kille skulle ge sig av till jobbet. Hur jag än segade var han ännu segare. Det blev nästan som en duell; vem kan sega mest. Till slut fick jag bita i det sura äpplet och ställa cykeln fastän personen var kvar. Döm om min förvåning när jag ställde den i stället! Jag minns knappt att jag fattade beslutet, det bara hände. Jag tror till och med att om personen hade påpekat hur jobbigt det är med alla felparkerade cyklar, hade jag hållit med.

Saknar jag ryggrad helt och hållet?

Det känns ju jättebra det här :-(

40 % av UMA personal tackade nej till vaccinering.

Måtte du förlåta oss en vacker dag, Leah. Vi bara gjorde som Aftonbladet sa.

Innehelg

Helgen är över och man kan äntligen vila ut på jobbet igen. Det är inte lätt att få till roliga aktiviteter när vädret suger som det gör nu (och lär göra till april). I lördags var vi hos morfar i Lund och åt hans fantastiska paella.


Jag är fortfarande mätt.

Morfar och Janets lägenhet är kanske inte direkt överfull med leksaker och de vi hade med oss räckte inte riktigt hela vägen.


Leah lägger pusslet för tredje gången...

Leah fastnade dock för Disney Channel och i synnerhet "Dumbo" blev snabbt poppis.


Leah bänkade sig på Janet för att se TV.

Igår var vi och kollade på ett hus som var alldeles för dyrt med tanke på skicket. Huset i sig hade klar potential, men totalrenoveringen som skulle krävas är bara för mycket för oss. Letar vidare...

Igår gjorde Leah sin debut hemma hos Elsa utan föräldrar. Det gick superbra och hon gjorde halsband och åt pannkakor. Det var ingen jättelång stund, men vi hoppas på framtida besök hos henne och andra kompisar. Det går liksom inte att komma ifrån att när ett barn tas ut ur ekvationen blir hela balansen bättre hemma. Det behöver inte vara Leah, det kan vara en av killarna. Det är så tydligt att vi alltid är en förälder kort. Vi åkte i alla fall till IKEA med killarna för att kolla läget. Det var förvånansvärt lite folk, men på den tiden vi var där hann det fylla på en hel del. Det var som innan, fast större. Vi besökte iofs främst restaurangen.

Farmor Helene kom förbi på eftermiddagen med moster Marie och hennes dotter (min kusin) Isabella som hade med sig lille Julian på besök i Sverige. Han är lika gammal som killarna ungefär, och var en glad och enkel kille. Hörde inte honom gnälla en enda gång faktiskt. Han kan dessutom gå, vilket ju gör att man ser honom som äldre. Det kommer bli så skönt när killarna börjar gå. För tillfället är det nog deras största källa till frustration. Åtminstone hoppas vi det.

Alla sa att första året är jobbigast. Det känns som om de glömde säga att andra året är näst jobbigast.

Ett (nästan) helt svartvitt inlägg

Såja, då var lilltjejen vaccinerad. Känns det bra? Sådär... Skönt att beslut fattats och att man nu kan diskutera något annat på kvällarna.


Leah var väldigt stolt.

Efter en ganska gnällig period för Max del har saker nu lugnat ner sig, och det verkar än en gång ha varit tänder som varit i farten. Hans humör har nu överförts till brorsan, som idag blev hemringd från dagis efter att ha varit ledsen och hängig hela förmiddagen. Jag hade ett expressjobb med deadline kl. 16, men fick cykla iväg för att ta hem stackarn. Han slocknade dock i sin säng och sov som en stock i över två timmar, så jag fick gjort det jag skulle. Det kan nämnas att jag svensktextade ett avsnitt av "Lorry"! Ja, humorserien från slutet av 80-talet. Fråga mig inte varför, men det var nostalgiskt att se den igen och en smula nedslående att inse att det inte var så jävla bra faktiskt. En del saker gav mig rejäl sekundärskam.

Eftermiddagen och kvällen har varit full av det vanliga, dvs mat (på golvet), skratt och gråt och bad. Jag försökte ta lite bilder på de sköna badkillarna, men det gick sådär.


"Ta upp mig nu, annars bajsar jag i badet!"


Max lugnade sig när han fick
Leahs tandborste i munnen.


Nya kvällsnöjet att busa i mamma och pappas säng
är ett av Max favoritnöjen.


Leah hade svårt att välja halsband.
Lösning? Ta alla - samtidigt.


"Du får INTE låna mitt halsband!!"


Myspys-tjejen.

Spritze, bitte...

Efter otaliga timmar av diskussioner fram och tillbaka, har vi nu beslutat oss för att vaccinera Leah. Hon har tid mellan kl 17 och 19 i dag, så vi hoppas hon hinner innan pandemin kommer...

När vi väl vaccinerat familjen (de som får vaccineras) kan vi äntligen börja använda vår handsprit till något vettigt.

Tandläkarskräck...

I dag flöt morgonen på som smort. Alla barnen har sovit hela natten i sina sängar (Leah var iofs uppe och kissade med mamma). Vi fick till och med väcka Emil, vilket tyvärr nog är ett tecken på att han inte sovit så gott tidigare i natt. Med tanke på att jag gick och la mig runt kl 23 igår, mår jag således som en prins.

I eftermiddag ska vi till tandläkaren med Leah för en rutinkontroll. Vi har inte varit där sedan hon var typ ett, så det ska bli intressant att se hur det ser ut. Hon är så klart en smula skeptisk, men vi har lovat att tandläkaren bara ska titta och säkerligen berömma hennes finfina tänder. Nu slår det mig att det kanske inte alls blir så. Tänk om hon hittar hål! I så fall får vi söva henne...

Cocktail

I kväll skulle vi ha sett Milk", men istället sitter jag och slösurfar, äter ostbågar och kollar på "Cocktail". Så kan det gå. Det slår mig hur lik "Dirty Dancing" den är i sitt upplägg och känsla. Tunnare storyline får man leta efter...

Idag har jag och Leah varit på Lomma Bad med Fia, Klara och Loppan. Det var mycket lyckat. Efter en stunds skepsis vid poolkanten badade Leah järnet . Poolen var så varm, att till och med jag kunde ligga och plaska i över en timme. Rekommenderas varmt.

Eftermiddagen tillbringade vi med besök av 3/4 av familjen Munther som åt paj med oss. Mimmi och Leah har funnit varandra och kan leka fint utan bråk (nästan). När de båda drar sig undan till övervåningen för att leka "Mamma, Pappa, Barn" kan man nästan prata till punkt här nere.

Killarna har bytt roller nuförtiden. Gnällspiken Emil är numera en glad, självständig och cool kille...




Emil är mycket nära sina första steg.

Max, däremot, är inne i en ny fas. Han är glad för det mesta, men när det går fel, har man inte en chans. Han blir sjukt arg och ledsen - gärna i flera, flera minuter. Det är en smula påfrestande, minst sagt. Vi hoppas att det beror på tänder.

Det återstår en del innan vår nya vardag har fallit på plats. Inte minst morgnarna är en smula oslipade. Det känns minst sagt sådär att man numera träffar sina barn några få timmar per dygn. Det blir inte roligare av att det ofta är de mest stressade timmarna också. Killarnas aptit växer. Utan överdrift äter de lika mycket som jag. Så fort de anar att något tillagas i köket är de helt möjliga att hålla därifrån. Max vill helst sitta i stekpannan med köttbullarna alternativt äta dem frysta. Det spelar ingen roll att vi numera äter kl 17. De är alltid utsvultna som labradorer.


Leah gillar bröd...
(pappa på experimenthumör igen)

Idag för två år sedan...

... slutade jag helt att äta socker.

Grattis, batti! Fan, vad du är duktig.

jäkligt ointressant inlägg

Börjar undra om jag inte skrivit på ett tag för att det inte hänt något värt att skriva om eller om jag bara blivit lite lat. Sanningen är nog någonstans mittemellan - som den så ofta är. Jag har inte känt mig på topp och har haft lite småfeber, småont i halsen och varit småtrött. Typiskt mig att aldrig blir riktigt jäkla skitsjuk, så jag kan få klämma i mig alla avsnitt av nya säsongen av "So You Think You Can Dance" medan frugan masserar mina fötter. Hajar inte vad det är med mitt immunförsvar, men det är ganska jäkla bra i alla fall.

Här kommer senaste nytt i mitt liv i stolpform:

• vi lämnar numera alla barnen på dagis klockan 08. Det går helt okej, men morgnarna är inte vad det har varit
• jag hämtar killarna strax innan kl 15 för att de ska slippa gå långa dagar. Leah vägrar gå hem när man än kommer. Föreslog i dag att hon skulle få ta på sig pyjamas på dagis.
• min kontorslokal är i desperat behov av nya hyresgäster efter massflykt nu de senaste veckorna.
• batteriet i vår kära mediaspelare verkar ha kajkat ur, så nu måste jag köpa nytt och typ löda fast det med hjälp av en expert från Gula Studion. Leah kommer få tv-abstinens.
• vi har sagt upp Middagsfrid eftersom barnen inte åt maten. Har glömt att nämna Middagsfrid helt och hållet här, inser jag nu. Läs här om ni är intresserade. Det är bra.
• alxnra har börjat jobba igen, och efter mindre en en vecka känns det som om hon alltid gjort det.

Här kommer en bildserie på Max som ska ta sig ur en prekär situation.


"I'm sitting on top of the world!"


"Men hur ska jag komma ner och äta?"


"Hmm... Hur högt är det egentligen?"


"Jag kan. Jag kan. Jag kan."


"Se! Jag kunde!"