I dag är det alltså sju år sedan jag och Alexandra gifte oss. Det har hänt en hel del sedan dess, så klart, och det känns väldigt avlägset när man tittar tillbaka på foton från när det begav sig. Vi var ju cirka åttio personer som firade i dagarna tre där nere på Mallis och det är ganska kul att inventera bland gästerna. Vilka har man kontakt med? Vilka är ihop? Vem
var en del (!)? Det känns som om vi lyckades få ihop denna stora skara i sista minuten, innan folk skaffade barn, villa och tusen anledningar till varför det inte passar in med ett Medelhavsbröllop. Nästa gång man får se en lika stor uppslutning är väl när man begravs.
Vi har varit hyfsat duktiga på att uppmärksamma denna dag genom åren, och även om vi inte lyckats leva upp till vårt löfte att försöka resa bort alla gånger så har vi varit ganska duktiga. Förra året var vi i Barcelona, t ex. Det här året blir det en smula mindre extravagant. Alexandra är genomförkyld och vi har varit borta en hel del redan från barnen känns det som. Dessutom ska vi på 60-årskalas imorrn. Nä, det blir en middag och krashlandning i tv-soffan i afton -antagligen med Leah som karatesparkar i sömnen bredvid oss. Det får bli skärpning till nästa år. Rom, here we come.
På tal om bröllop så har brorsan äntligen kommit till skott och fått en ring på fingret. Likt en trotsig treåring envisades han med att inte ha "bröllop" utan det hette fest. En fest där de skulle gifta sig. Ergo, ett bröllop. Men ändå inte. Suck... Total förvirring bland släkt och vänner följde. Hur gör man med present? Kan man komma undan med en blomsterkvast från Statoil? Ska man hålla tal? Hur då? När då? Ska man ordna svensexa? Vet folk om att de ska gifta sig? Man kanske sabbar the surprise, liksom. Bäst att låta bli. Vad ska man ha på sig? Summa summarum är att det hela blev en hejdundrande fest uppe i Andreas och Annikas hus i skärgården. Gästerna fick åka båt dit från Strandvägen så alla satt sedan fast i taxihelvetet, vilket ledde till en hyfsat blöt fest som inte slutade förrän efter kl 03. Ja, inte för Alexandra, då, som kroknade vid halv tolv. Jag ger henne ändå tummen upp för att hon kör sitt race. Själv örlade jag runt med Kerim och de andra gamla kompisarna till Andreas som fortfarande minns mig som lillebrorsan som Andreas retade gallfeber på.
Presentidén från Patricia räddade dagen. Vad ska man ge ett par med ytterst specifik smak som är lika dyr som svårtolkad? Jo, två porträtt från en konstnär på Sergels Torg, så klart. Efter lite meck med logistiken att få upp fotona fick vi med oss två hyfsat komiska tuschmålningar.
 |
| The Beauty and the Beast |
Vi fick bröllopsparet att öppna dem innan vi hoppade in i taxin och jag vet inte hur man ska tolka deras gapflabb. Jag tror att de var en hit! Hoppas få se dem på deras vägg inom kort.
Här kommer lite fler foto:
 |
| Föga överraskande kom Patricia sist på båten :-) |
 |
| Vädret var ruskigt så det blev lite trångt under kapellet. |
 |
| Jag hade en konkurrent som bröllopsfotograf. |
 |
| Andreas hade glömt borsta tänderna, verkar det som. |
 |
| Dr Karl Hagman - en av de få som sett vår Emils tarmar. |
 |
| Blivande fru Beronius höll god min i snålblåsten. |
 |
| När vi hade kommit i land dök solen upp! |
 |
| De sista minuterna som ungkarl. |
 |
| Nästan ett leende. |
 |
| Såja, där kom det! |
 |
| Bodil verkade tro att det var hon som skulle gifta sig. |
 |
| Boella var tärna... |
 |
| ... och Bodil ringbärare. |
 |
| "Lukta, pappa!" |
 |
| "Då ska vi se..." |
 |
| "Vem ska bära mig nu, då?" |
 |
| "Kom här, lilla gubben!" |
 |
| "Så skäggig du är." |
 |
| Familjen Beronius. |
 |
| Giss vilken som är hans favoritring. |
 |
| Då bär det iväg till party... |
 |
| Här är ett hopp i tiden på kanske sex timmar. Stina gillar inte papparazzis (vilket man kanske kan förstå!) |
 |
| "Taxi Stockholm, var god dröj!" |
 |
| En "bromance" in the making. |
