Harmoni

Torsdag kväll och här sitter man på kontoret efter ett litet gästspel hemma med familjen. Det ska erkännas att det är ganska hett om öronen för tillfället. Jag skriver mina listor och försöker hålla koll på allt jag vill göra, men en del listor är så gamla och tragiska att jag börjat på en ny. Således har jag numera olika listor i olika färger. Och då har jag ändå glömt en hel del som jag kommer på i duschen eller på cykeln (som är de ställen mina snilleblixtar oftast slår till på)

Det mesta handlar såklart om foto i olika former, dels för egen del och dels en kamp för att göra klart de uppdrag jag har tagit på mig. Nu ligger fokus på bröllopet jag fotograferade i juli. Det tar alltid längre tid än man tror att gå igenom och redigera så pass många foton (cirka 250) Den här gången är materialet lättjobbat, som tur är, men det skapar nästan bara ännu mer stress. Man kan göra på så många olika sätt. Jag önskar nästan att man fotade film. Då slipper man alla valmöjligheter i efterhand. Å andra sidan krävs det då superkoll i fotoögonblicket och så iskall är jag inte - än.

Jag kan även meddela att mina stackars musikprogram har kickats igång igen. Det är inga långa stunder, men en kvart här och en kvart där. Och jag gillar det. Jag ska försöka bibehålla denna spontanitet och inte falla tillbaka i gamla hjulspår när jag vänder och vrider på varenda ljudfil.

Familjelivet är inne i en mycket harmonisk tid. Killarna är blöjfria och det är nog det jag längtat mest efter det här året. Tyvärr innebär det att vi får gå på toa med dem två-tre gånger i timmen eftersom de tycker att det är så skojigt att skvätta så fort de har minsta lilla i snorren. Nattblöjan är såklart kvar, men den kan jag leva med.

Max och Emil leker väldigt fint, men tyvärr funkar det inte lika bra med alla tre. Man får väl hoppas att det går över med tiden. På det hela taget känns det i alla fall som att vi på allvar har lämnat det värsta bakom oss och kan börja skörda frukterna av att ha fått tre barn på två år.

I helgen ska vi dock lämna dem och åka till Stockholm för att gå på stor fest hos brorsan. Tyvärr ska det spöregna, men med tanke på att väderlekstjänsten hittills i sommar har haft en felratio på 95 % är jag inte särskilt orolig. Det känns hur som helst riktigt bra att få komma iväg en helg och veta att barnen har det super hemma med Lovisa och mormor.

Förra helgen var vi på kalas hos killarna dagiskompis Telma (som är syster till Leahs fästman, Hubert) Här kommer lite foton:

"Ja, må hon leva!"

Sockerfri ;-)

Telma var mest intresserad av att styra upp ljusen.

"OK, jag blåser väl!"

Telma x 4.

Telma fick en Rapuntzeldocka.

"Ett äpple om dagen..."

För Max var det här väääldigt högt upp.

Så mycket grus som måste skyfflas undan.

Emil testar lungorna. Och omgivningens tålamod.

Kompisar!

Max - the one and only.

Någon annans blixt gick av samtidigt som jag tryckte av en bild.

Fiskedamm: Alla kalas höjdpunkt.

Alla var glada...

.... men Max var gladast.

Som sagt, riktigt glad.

Det tog aldrig slut.

Emil kollar vad som pågår.

Telma äter upp "fångsten"!

Max placerade sina bitar lite lustigt.

Telma kollar hur mycket nattlinnet orkar med.

Kidsen mumsar under bordet.

"Strike a pose!"

Morgnar

Alla har vi våra morgonrutiner som gör att dagen kommer igång på ett bra sätt. Jag vet faktiskt ganska lite om våra vänners olika rutiner, men jag vet att det finns de som lämnar sina barn när vi fortfarande ligger och trycker på snooze-knappen för tredje gången. Man får vara glad för det lilla. Men i vår familj är problemet snarare avsaknaden av rutiner. Otaliga gånger lovar vi varandra att fixa med allt kvällen innan, men det blir liksom aldrig av. Istället haltar dagen igång med att vi yrar runt som höns och försöker göra allt samtidigt.

Det hela beror på vem som vaknar först - och framför allt när de vaknar. Vanligtvis vaknar killarna först och de är i regel på gott humör. Det gäller bara att få ner dem - och deras trehundra gosedjur och dinosaurier - utan att någon får frispel. Ett tag bar jag ner dem båda två samtidigt, men de dagarna är över. I synnerhet med tanke på alla dessa saker de envisas med att ta med sig. Nu går de själva, i alla fall Max, men gud nåde dig om du går före honom :-(

Väl nere är det rakt ner i soffan och på med tv:n som gäller. Även där har vi hittat en form av konsesus och det får bli Bolibompa för hela slanten. Ett tag ville de välja själv och det kunde ta tio minuter innan de enats om vad de skulle se alternativt att jag valde åt dem och de började gallskrika. För det är det man vill undvika: skriket. Man vill ju inte väcka Leah - och kanske mamma om det är tidigt. För om Leah vaknar för tidigt får man en mycket sur liten prinsessa som tar evigheter på sig att komma igång. Tänk Kalle Anka i husvagnen på Julafton...

Det nya nu är att killarna får äta frukost framför tv:n i soffan. De är ju ändå tre år. Således serveras rullmackor (läs; tunnbröd) eller fil och flingor som de mumsar i sig medan jag gör kaffe och röjer undan i köket (det som borde ha gjorts kvällen innan, dvs)

Sedan trippar mamma ner med dagens outfits. Det är så jävla typiskt att just vi skulle få universums enda klädintresserade treåringar. Emil vägrar i stort sett ha något annat än shorts, oavsett väder. Max är inte lika kinkig.

Efter ett tag ropar lillprinsessan på en av oss och då är det bara att släppa allt man håller på med och bära ner henne till soffan där hon i princip inte säger mycket den första halvtimmen. Men hon är ytterst medgörlig och äter och klär på sig utan att knorra - förutsatt att kläderna faller henne på läppen. Ungefär nu brukar jag smyga upp (man vill inte att Max ska se en) för att duscha och bädda alla sängar etc etc. Detta tar alltid lite för lång tid för Alexandras smak, men sånt är livet. Max brukar bli otålig och kommer gärna upp för att se vad jag gör. En kvart utan pappa går ju inte för sig,

När jag kommer ner går Alexandra upp och gör sig iordning. Strax därefter sticker hon och det är då kaoset börjar. Det ska pussas hej då, letas efter cykelnycklar, glömmas matlådor, torkas cykelsadlar och letas efter mobiltelefoner. Samtidigt fyller jag diskmaskinen med frukosten och försöker borsta tänderna på kidsen. Leah är i princip alltid djupt inne i en film när jag ropar att det är dags att gå, men som tur är för henne brukar den sista biten alltid ta längst tid för mig, så hon hinner oftast se klart vad de nu än är.

Jag ska nu städa undan diverse leksaker som strötts över huset, packa ner min dator, ta undan mer disk som jag missat i fönsterkarmar och i soffan, försöka borsta Leahs hår och sätta upp det, kissa med Max, hämta strumpor till killarna, ta fram eventuell matlåda, bajsa med Max (nej, det gör man inte på samma sittning), låsa upp cykelkärran och förbereda den för avfärd, leta upp lämpliga hjälmar till de som ska ha hjälm, ta mina hörlurar (ja, det ÄR viktigt), stänga alla fönster och tjata på barnen tills de kommer ut i hallen där vi ska försöka reda ut vilka skor som gäller samt huruvida det är väder för jacka eller inte (igår hade Leah mössa!)

När alla är utanför huset kommer nästa utmaning i form av att killarna ska placeras i kärran. De brukar gilla att kratta, klippa buskar och banka med sina hammare istället för att sätta sig. När de väl har satt sig försöker jag få med alla ombyten och matlådor innan vi ska bege oss. I 99 % av fallen har jag glömt något där inne och märker inte detta förrän jag sitter på cykeln.

Leah cyklar oftast själv och det är en fröjd - både för ögat och för mina benmuskler. Framme på dagis skall kärran ställas på plats, tömmas på diverse saker och sedan ska killarna tjafsa om vem som ska öppna dörren. Oftast löser jag detta genom att låta dem öppna var sin gång, vilket leder till att det tar ungefär fem minuter att göra något som tar femton sekunder.

Inne på dagis lämnar jag i regel killarna först, och det brukar faktiskt gå bra. Man får en massa pussar och "jag älskar dig" och det kan man ju inte klaga på. Leah är likaså ganska lätt att lämna nuförtiden, men hon ska oftast kissa precis när man ska gå. När jag låser kärran för dagen brukar jag hitta något som skall in på något barns plats och då är det bara att gå in igen och försöka att undvika att bli sedd.

Sedan kan jag cykla till jobbet!

"Jag VILL ha shorts!"

"Vänta, jag ska bara rensa naglarna först!"

"När ska vi gå?"

Tre små grisar...

Fotopolisen

I våras sökte jag jobb som skolfotograf. För att helgardera mig sökte jag faktiskt två likadana tjänster på två olika företag. Jag fick det ena jobbet, men av olika anledningar fick jag tacka nej och satte istället allt hopp till det andra jobbet. Som jag givetvis inte fick. Så kan det gå. Jag gråter inte blod för detta, även om jag säkert hade lärt mig en hel del.

Således var det lite lustigt när Leahs dagis nu innan sommaren meddelade att det var dags för skolfotografering. Förr om åren har de inte haft någon fotografering på grund av dåligt intresse och för att det är ganska dyrt. Det är ju inte riktigt som när man själv var liten då skolfotograferingen var årets höjdpunkt - tillika stora skräck! Man visste ju att man säkert skulle få en finne på näsan dagen innan eller att ens frilla skulle vara i ofas just den veckan. Eller att man skulle vara sjuk och istället bli infälld i ett hörn i en liten ruta. Nä, nuförtiden blir barnen inte lika exalterade när kameran åker fram. Det kan ju bero på att de är i strålkastarljuset mer eller mindre från att de föds, antingen med mobilkameror eller dyra systemkameror som papporna svettigt försöker hantera medan de serverar glass och låtsas som att de har koll medan de egentligen kör på Autoläget.
   I år skulle man i alla fall ta ett gruppfoto. Men det var inte en etablerad skolfotofirma utan en förälder med fotoambitioner som skulle "hjälpa till". Jag hade faktiskt tänkt att erbjuda mina tjänster, men som med så många av mina tankar blev det inget mer än just en tanke. Det var faktiskt lite skönt att någon annan hann före.

Så innan dagis skingrades för "sommaren" (ja, citattecken är på sin plats i det här fallet!) fick vi se resultatet av "fotografens" (även här är citattecknet tillämpbart) vedermödor. Jag fattar att det inte kan ha varit lätt med så många barn och så lite rutin, men jag kan ändå inte låta bli att undra hur hon (ja, det var en hon) tänkte när hon satte halva klassen i direkt solljus och andra hälften i mörk skugga. Dessutom utan stativ vilket gör det nästintill omöjligt att sammanfoga flera olika bilder i efterhand - något som ändå inte hade gått då flera av barnen verkar ha gått in och ut ur bild under fotograferingen.

Jag vet inte vad som är sämst... Att ens barn hamnar i skugga och blir mer eller mindre omöjligt att urskilja eller att ens barn får blunda/kisa/titta bort (Leah gjorde samtliga dessa saker på de flesta av bilderna) Efter lite tjat fick jag till slut tillgång till själva fotofilerna, som givetvis inte var i RAW-format utan vanliga JPEGs. Sällan har det var mer befogat att fota i RAW vilket hade underlättat massor när man ska försöka rädda skiten från papperskorgen. Nåväl, jag trixade lite och fick till det någorlunda - minus det faktum att Leah, kisar som om hon satt i ett förhörsrum på Guantanamo med en lampa uppkörd i nyllet.

Jag skriver dessa lite sura rader för att jag vet att "fotografen" inte kommer att läsa det. För egentligen har hon ju bara velat hjälpa till och göra alla glada. Inte kunde hon ana att en fotopolis hade barn på samma dagis.

Nedan ser ni min version av den bästa bilden i högen. Om ni för musen över - och håller kvar den lite - får ni se originalbilden.

På tal om fotojobb så har ett annat jobb jag sökte nu burit frukt. Det är inte lika glamoröst som skolfotograf, men nästan. Jag ska fotografera bostäder åt ett företag här i omnejden. Man får dåligt med tid på sig och dåligt betalt, men vad gör man inte för att slippa en anställning? Nästa vecka ska jag ut på första uppdragen. En del av mig är rädd för att mislyckas men en annan del av mig känner att jag nog borde bli glad om jag inte får till det. Vem vill vara duktig på att fotografera lägenheter?

Haveri i Falsterbo

Helgen har ju varit helt okej väderleksmässig, vilket passade oss utmärkt då brorsan med familj var nere en vecka i Falsterbo. Efter ett par dagar nere på Falsterbostranden insåg jag två saker: Alla pratade stockholmska och ingen verkade ha ätit sedan nyår. Som en halvfet skåning kände man sig således en smula utanför gemenskapen :-)

Våra barn har visat sig vara riktiga vattenälskare, vilket vi är glada för. Själv badar jag endast av en anledning: för att bli sval och det är faktiskt ganska sällan som Sverige genererat temperaturer som får en att vilja kasta sig i 16-gradigt vatten. Men till och med jag hoppade i plurret, trots att det gjorde ont upp i vaderna så fort jag bara doppade tårna.

Konceptet strandag är annars inte riktigt min grej. Det är helt okej om man är två vuxna som ligger och läser en bok under ett parasoll, men det är ju inte riktigt så med barn. Den mängd prylar och kläder som ska bäras fram och tillbaka för dessa soltimmar är smått otrolig. För att inte tala om mängden sand som sedan tas hem igen :-(

Kusin Boella fyllde sex år i lördags och det firades så klart. Det var ett stillsamt kalas med endast kusiner och farmor, men det kändes som om det verkligen lossnade i år ock kussarna lekte i trädgården hur fint som helst. Jag hade lovat att fotografera en väns konsert i intilliggande Falsterbokyrkan på kvällen, men då barnen inte orkade hela vägen fick jag skicka hem familjen. Innan själva konserten skulle jag och brorsan bara ta några bilder på honom när han gled fram på sin hoj. Sagtt och gjort, jag fick köra deras nya fina Land Rover Defender och han hoppade på sin chopper. Bodil, lillkusinen somnade i bilen, men det var ju ingen fara eftersom det här bara skulle ta några minuter. Yeah, right...

Efter avslutad fotografering lyckades jag klanta mig och tryckte ner bromsen istället för kopplingen på bilden. När jag vred om och skulle starta blev det något helknas och bilen stendog. Där stod vi klockan sju en lördagskväll vid heden och undrade vad vi skulle göra. Efter en mycket lång felsökning fick vi ge upp och lånade några vänners bil för att köra hem Bodil. Dagen efter blev det bärgning och hyrbil :-(

Nu är det måndag och vi vet fortfarande inte vad som är fel på bilen. Jag fattar att jag inte får priset för bästa insats bakom ratten, men samtidigt kan det ju inte vara så att man totalkvaddar en motor för att man trcyker ner fel pedal. Nåja, vi får väl se...

"The best 4 x 4 by far"...

"It's my party and I'll cry if I want to..."

"Bordsskick? Vad é det?"

Se där! Brorsan har ett barn inom sig.

Killarnas nya cykelhjälm. Man kan aldrig vara för noggrann.

Leah och henne myggbett... Detta förtjänar ett helt eget inlägg.

Jag lekte en del med brorsans objektiv... Vill HA!

Emil tar den famn som finns - som vanligt.

Brorsan.

Frugan.

Helgrapport

Sommaren är kort, det visste vi ju. Men det här är ju löjligt. Idag tog vi upp filtarna från källaren. Och juli är inte ens slut! Suck...

Helgen har varit skön, men händelselös. Eller i och för sig, jag var hos tandläkaren i fredags vilket ju alltid skapar lite vardagsdramatik.Tiden var bokad för att jag har känt en spricka i en kindtand ett tag, men efter mitt lilla missöde på lekplatsen i veckan kändes det ganska bra att få gå dit och kolla läget. Sprickan var en plomb som lossnat och givetvis hade jag fått karies där. Tandläkaren bedövade mig efter konstens alla regler så det hela avlöpte smärtfritt. Och min framtand satt där den skulle :-) Som tur är har jag precis tecknat en tandvårdsförsäkring som täcker i princip allt som har med gaddarna att göra. Det kändes riktigt skönt att bara stega ut efteråt utan att pynta ett öre. Value for money....

I söndags var jag för en gångs skull i Gula Studion och jobbade. Det var mitt lilla evighetsprojekt med bandet Phileas som äntligen skulle få lite efterlängtade stråkar av stråkkvartetten Vindla. Det var drygt 1,5 år sedan vi spelade in de här låtarna, men det är synd att säga att vi har jobbat ihjäl oss på dem sedan dess. Att spela in stråkar är bland det roligaste man kan göra i en studio, så det var en skön dag med goda resultat. Nu ska vi bara lägga lite ny sång och andra saker innan någon (jag?) ska mixa eländet. I bästa fall får ni höra något innan året är slut.

Här får ni lite foton från denna historiska begivelse.

Ett cellofordral. Inte det smidigaste instrumentet att kånka på.

Vy från kontrollrummet.

Många mickar...

Tomas arrangerade stråkarna och var med som guide.

Cello - ett underbart instrument.

"Hmmm, vad fan står det?"

"Åh, vad fint det låter!"

2/4 av Vindla.

Tomas hökar över sitt arrangemang.

Ingen vidare bild, så det blir ingen vidare bildtext.

Det var inte helt lätt för de stackars tjejerna.