Busungar

Det här hittade jag i baslådan när jag städade.

Ich bin ein Berliner!

Berlin, Berlin! Vilken stad. Jag gillade den 2005 när vi var där på vår första bröllopsdag och det här besöket befäste min kärlek till denna stad. Jag kan inte erinra mig en annan stad som har den atmosfär som Berlin har. Det är så relaxed och enkelt. Man känner sig aldrig malplacerad eller vilse. Alla människor är jordnära, enkla och avslappnade. I alla fall de vi träffade. Jag är medveten om att det här går emot stereotypen av tysken, men under vår långhelg hade vi i princip inte enda dålig erfarenhet av vare sig tyskarna eller Berlin som stad. Ett besök om året får det bli, helt enkelt. Gärna med barn nästa gång.

Resan i övrigt var så grabbig som man kan förvänta sig när fem killar som känt varandra i femton-tjugo år ska iväg på galej. I vanliga fall är jag inte den som kör hårdast i det här gänget, men efter min hårdträning på Kanarieöarna var jag ovanligt rustad för öl nonstop i dagarna tre. Jag kände mig som en Duracellkanin som inte hade vett att ta en paus. Det var bara att tacka och ta emot att denna formtopp inföll sig just på vår grabbhelg. Vi gjorde i princip inget kulturellt över huvud taget utan gick runt i de olika stadsdelarna och kollade runt utan att gå in i enda affär :-) Fokus låg på luncher och middagar med diverse stopp för espresso och öl så fort någon kände sig manad (läs: ganska ofta)

Sedan hem till rummet för en liten spontan förfest innan vi begav oss ut igen för kontinentalt sen middag vid halv tio. Av någon anledning åt vi mer eller mindre uteslutande italienskt. Det var oftast gott men en del nerköp stötte vi tyvärr på. Jag ville i princip bara äta wienerschnitzel men bommade det enda tillfället som gavs för detta och fick inse att jag nog får äta det nästa gång. Man kan inte få allt här i världen.

I en stad där det dessutom är farligt billigt med både öl och sprit kunde det så klart bara gå på ett sätt och lördagens finalkväll fick ett smula snöpligt slut när Eder bloggare drabbades av hybris och trodde sig kunna förfesta på rummet med en livsfarlig vodka från Polen från affären runt hörnet. Billigast är inte alltid bäst. En karaaff vin och en och en halv drink senare (jag spillde tack och lov ut min andra White Russian) fick jag tacka för kaffet och "somnade" med jackan på i sängen.

Söndagen började således en smule segt och jag stålsatte mig för det värsta, dvs en dag i bakfyllans tecken där vi till råga på allt skulle ta oss hem. Döm om min förvåning när jag vaknade till liv efter en macka och en kaffe. Jag är mycket förbryllad över min kropps återhämtningförmåga och väljer att tacka gudarna att sista dagen inte blev ett totalt fiasko.

Det enda på hela resan som inte får högsta betyg är EasyJet. Lågprisflyg i all ära, men de här ockrarna tog priset. På Kastrup fick vi veta att våra incheckade väskor skulle kosta cirka 300:- per väska. Tack och lov hade samtliga i gänget väskor som gick att ta som handbagage, men då inföll sig nästa problem. Handbagage har en smula andra regler än incheckat bagage, så plötsligt skulle schampoflaskor och annat in i plastpåsar och saxar skulle slängas. Det tog sin tid i säkerhetskontrollen, om man säger så. Att vi dessutom reste med en skäggig man vid namn Kerim Arhan som envisades med att ha sina solglasögon på sig inomhus gjorde inte saken bättre.

Jag hade med mig min nya kamera mer eller mindre hela tiden, så bilder finns det gott om. Här kommer ett axplock:

Proffsen började redan på Kastrup.

Och sedan fortsatte det på den banan...

Jens - blivande trebarnspappa.

Kerim var glad över att man fick röka på barerna.

Nya kameran rockar i dåligt ljus.

Och när kameran inte orkar gör man bilden svartvit.

En DJ i sjömanskostym, så klart.

En mycket lång och rak gata.

Under the bridge :-)

Vår lille reseledare, Hult!

Han hade stenkoll på allt.

Kerim hade svårt för den starka solen i tunnelbanan.

Frukost i solen!

Öl i solen!

Gratis WiFi överallt gör batti glad.

Ankpaté till frukost för Kerim glad (internt skämt)

Jens tar en powernap (eller solar halsen)

Brothers in arms!

Powernap på tåget hem.

Hults favvomat - DÖNER!

Jag missade alltså en sådan här :-(

Hmm... Vad ska man skriva här. En bro i Berlin?

Hult fick vänta in sina förvirrade kamrater.

Jens intar en helt normal pose.

Vi träffade Brolle Jr.!

"Hej, hjärtattack!"

Som sagt, man kände sig som hemma i Berlin!

Hult på tåget.

Jens okände kusin skulle spela samma vecka.

Civil olydnad i tysk stil!

Lite förfest på rummet!

Jag visar min vördnad för vår reseledare!

Här började det gå snett för mig.

Och här är allt hopp ute.

Tack för den här gången, Berlin...

... vi ses snart.

Nu ska jag storstäda huset.

Varför?

Visning i morgon (!)

Fuerteventura!

Det har gått i ett sedan vi kom hem från Kanarieöarna och jag har inte haft tid att blogga så regelbundet. Om några timmar drar jag till Berlin med killkompisar. Med en ny kamera och en ny resa som står för dörren, inser jag att om jag inte bloggar om Kanarieöarna nu kommer det aldrig bli av. Således kommer här ett inlägg om vår resa med tillhörande bildbomb!

Jag har redan meddelat att vår resa lyckad över all förväntan. Vi visste att Fuerteventura var en blåsig ö (namnet betyder ju "starka vindar") men antingen hade vi tur eller så är ryktet överdrivet. Vi hade en vecka med nästintill perfekt väder. Jag har aldrig upplevt en temperatur som varit så lagom. Inte för varmt och inte för kallt. I Sverige är det i regel antingen det ena eller det andra och på Mallorca och dylikt är det ofta bara för varmt för mig.

Vidare så var hotellet riktigt bra. Stort som attan, men det var bara skönt. Vi kunde variera oss från dag till dag och utforska nya områden. Det låg i och för sig på en kulle, vilket gjorde att de tre enorma poolerna låg på olika nivåer, men vi upplevde inte det som ett problem. Vi hade med oss en sulky, men packade inte ens upp den (!) Hur de kunde hålla detta enorma komplex så rent och välskött är en gåta.

Jag var enormt skeptisk till all-inclusive-konceptet, men det här var en helt annan femma än på Cypern. Stora delar av maten tillagades inför ens ögon av de duktiga kockarna, och vi åt gott varje kväll. Barnen var inte särskilt intresserade av det enorma utbudet, så vi utfordrade dem på hotellets snackbar där de serverade korvar och mer barninriktad mat. Det medförde visserligen att middagarna blev en småstressig historia där vi försökte äta så snabbt vi kunde innan barnen tröttnade på sina ritblock och annat vi hade med oss. Vi fick ändå anpassa oss efter hotellets minidisco som gick av stapeln varje kväll klockan 20.00. Inte för att barnen var delaktiga, men de gillade att se på. Vi trodde att Leah skulle våga sig på att delta i dansen efter några kvällar, men ack nej. Blygare tjej får man leta efter. Det här med Leahs sociala fobi är faktiskt något av ett problem, men det får jag återkomma till i ett annat blogginlägg. Hotellets "fritidsledare", Gunda (från Lettland) var en naturbegåvning och samtliga barn på hotellet älskade henne. Det var mycket intressant att se hur hon tog sig an barn från olika länder utan att kunna språket.

Så vad gjorde vi hela dagarna? Kvällarna blev i regel sena (för barnen, alltså) vilket medförde att morgnarna också blev en smula förskjutna. Efter en gigantisk frukost med otaliga croissanter lullade vi runt på området och badade, lekte på lekplatsen och hade allmänt soft. Den fria tillgången till ölpumpar i varje hörn gjorde att man var lite småtoppad framemot eftermiddagen, och hade vi tur somnade barnen på en solstol i skuggan medan vi låg och betraktade de andra gästerna. Vi besökte stranden två gånger, men trots att den var superfin och mer eller mindre folktom, insåg vi att barnen föredrog poolområdet.

En dag lämnade vi hotellet och besökte en marknad i en närliggande by, men det blev en flopp. Vi insåg att vi helt enkelt inte skulle lämna området, och det var inte förrän sista dagen som vi vågade oss ut igen. Den här gången blev det en lyckad utflykt till en djurpark som låg fem minuters promenad bort. Vi fick se lite märkliga fåglar, lamadjur och annat, men det var nog alligatorerna som kommer att stanna kvar i minnet längst. Emil visade sig vara helt orädd och ville gärna sitta på den. Jag kan säga att jag inte vågade, och således fick frugan gå in med honom under förevändningen att jag ju måste fota. Inte min stoltaste stund :-)

Flygresorna, då? De gick som smort. Vi hade ju förberett oss med en arsenal av leksaker, godis, frukt, böcker och spel för att barnen inte skulle ha en tråkig stund. De sov cirka en tredjedel av resan och resten av tiden var de på strålande humör. Max visade sig ha anlag för flygrädsla, vilket jag tolkar som ett tecken på en slags intelligent instinkt att det helt enkelt inte är naturligt att sitta i ett stålrör uppe bland molnen. Trots att han var ängslig bet han ihop på ett sätt som han verkligen inte är känd för. Som tur var upplevde vi i princip ingen turbulens alls.

Vi kan alltså bara konstatera att det här får vi göra om - snart.

Kan ni se alxnra? (håll musen över fotot om ni inte ser henne)

Våra väskor kom först! Har aldrig hänt förut.

Max njuter av första solstrålarna.

Killarna kollar utsikten.

Inte illa.

En av poolerna.

En annan pool.

Och en annan pool.

Stranden.

Mitt objektiv kunde inte riktigt fånga pampigheten i foajén.

Första doppet!

Max solar.

Max gillar värme.

Leah satsade på 100 % solskyddsfaktor.

Killarna spanar efter bus.

Det var blåsigt, som sagt.

Emil hoppar nerför trapporna.

Mamma dricker "vuxensaft".

Sen måste man ju vila.

Havet!

Det åts en del glass.

Vi köpte ett antal bollar, så klart.

Mer glass....

Leah älskade karamellerna i receptionen

Max bakom glaset.

Leah spexade i amfiteatern.

Leah och Emil var lite tveksamma till minidiscot.

Gunda och Leah.

Tupplur på solstolarna.

Zzzz...

På väg till marknaden. Bussen kom inte.

Leah blev ganska otålig...

Vänta, vänta...

Emil på marknaden. Varmt och skitigt.

Max blev ängslig på bussresan hem. Tur att man kan hålla i storasysters ben!

Max på balkongen.

Lite DVD-film på eftermiddagen.

Min iPhone gick varm.

Max försökte spela Nintendo.

Mamma kollar brännan.

"Rumsservice? Kan jag få lite mat? Vad som helst går bra!"

Leah hänger på Kanarieöarna.

En labyrint som alxnra försvann i. (Håll musen över fotot!)

Djurparken.

Leah på hemresemorgonen.

Barnen väntade på incheckningen.

Sista stunderna på flygplatsen.

Max kollar in planen.

Vi ses igen, kanske!

Nu måste jag packa inför nästa resa. Jävlar i hoppet vad det här inlägget tog tid.