En telefonlös dag

Livet rullar på, även utan telefon. Jag blev en smula besviken av att upptäcka att ingen hade ringt på min telefon och eftersom inte hört av sig får jag nog acceptera att den är borta för evigt. Jag velar fortfarande mellan att köpa en likadan på Blocket eller go all-in och köpa en j-a iPhone. Det lustiga är att det är inte min telefon i egenskap av telefon som jag saknar. Det är en massa andra saker som gör livet en smula mer besvärligt. T ex:

• att lysa upp min väg förbi alla leksaker på golvet när jag ska lägga mig i mörkret
• att skriva in saker i min kalender, som t ex min frus namnsdag igår
• att sätta timer när jag ska ta min power naps på jobbet. I dag blev den 35 minuter istället för de vanliga 5.
• Att klocka mig när jag ska ut och jogga i helgen
• Att få veta vad klockan är X antal gånger per dag

Men det värsta är nog att jag använder min telefon som min huvudsakliga mp3-spelare och i dag hade jag verkligen behövt den. Radiohead släppte nämligen sitt åttonde album, "King of Limbs", i dag. De meddelade i måndags att skivan skulle komma på lördag, men av någon anledning bestämde de sig för att släppa den redan i dag. De är oberäkneliga, de där radiohuvudena.

Första singeln är "Lotus Flower" och säga vad man vill, men man kan bara älska en kille som absolut inte kan dansa, men ändå släpper loss.



De flesta av er känner säkert till min smått barnsliga förtjusning för det här bandet och när man har väntat i 3,5 år är det extra störigt att inte ha en mp3-spelare att kunna lyssna ordentligt på. Jag fick till slut låna alxnras telefon för att kunna ta min traditionsenliga biltur som jag alltid gör när jag ska lyssna in mig på ett nytt Radioheadalbum. Vad jag tyckte? Alltid svårt att säga efter en genomlyssning, men jag är inte besviken.

I morgon ska vi bada med familjen Jungmark. Tanken är att vi ska hänga med dem efteråt och så ska Leah sova över. Det kommer säkert inte bli så i slutändan, men man vet aldrig. Fortsättning följer...

Leah x 4

Okontaktbar

Jag hade tänkt skriva ett upplyftande och positivt inlägg i dag. När jag cyklade från dagis till jobbet var humöret på topp, trots en ganska seg lämning med en mycket ledsen Leah. Ja, efter över tre år är dagislämningen fortfarande traumatisk för henne i perioder. Den iskalla blåsten (motvind) kunde dock inte knäcka mitt goda humör. Jag satt uppe sent i går och redigerade foton och det kändes riktigt bra. Dagens  översättningsuppdrag kändes dessutom både enkla och skojiga - en inte alltför vanlig kombination.

Men så vände det.

Jag skulle precis slå mig ner på jobbet när jag upptäckte att min mobil inte låg i jackfickan. Jag hade SMS:at på cykeln på väg från dagis och således inte lagt telefonen i jeansfickan som jag annars gör. Det faktum att jag har en hyfsat ny jacka - med för mig okända fickor - borde ha gjort att jag var på min vakt, men jag resonerade väl som så att man märker ju om ens telefon dimper i gatan. Det kanske man gör om man inte har dragit huvan över huvudet och vinden blåser orkan runt öronen på en.
   Jag fick hoppa på cykeln igen och ge mig ut för att backtracka hela vägen tillbaka till dagis. Det goda humöret var nu som bortblåst, men den riktiga frustrationen infann sig inte förrän det gick upp för mig att telefonen faktiskt var borta. Att jag hade passerat både parker och skolområden på vägen till jobbet får mig att misstänka att det just nu sitter någon snorunge och söker igenom min telefon i jakt på nakenfotonn eller kontokortsuppgifter. Han lär bli besviken när han (hon?) istället finner undermåliga mobilbilder på barn samt extremt brusiga ljudinspelningar när jag gör minnesanteckningar (inte sällan med en gitarr och sång!) Hade jag hetat Bono kanske det hade varit något.

Jag ringde upp telefonen ett par gånger och konstaterade att den faktiskt var påslagen, vilket styrker min teori om att den inte ligger på marken någonstans. Batteriluckan bara måste ha gått upp och batteriet trillat ur så någon måste ha hittat delarna och satt på telefonen igen (jag har aldrig hajat det där med PIN-kod). Grattis, nu är du stolt ägare till en Nokia 5310 Music Express, inklusive kasst batteri, sprucken display och fastlimmade knappar.

Om du mot all förmodan läser det här kan du höra av dig och få en hittelön som säkerligen är högre än värdet på telefonen. Det skrämmande är att jag inte ens är lite glad åt att behöva köpa en ny lur. Jag inser ju att jag måste gå loss på en smartphone, men jag känner ingen glädje. Jag vet inte vad som känns segast: Att behöva bestämma mig för vilken modell, att de är svindyra eller att jag måste ägna ett par kvällar (minst) åt att lära mig hur den fungerar (touchscreen, nej tack!) Typiskt att det här inte hände innan jul och födelsedag! Om någon har en skräptelefon liggande får de gärna höra av sig.

I morgon kan jag kolla på Glocalnets sida om någon har ringt med den. Det ska bli mycket intressant.
 
Snart ska jag på massage. Jag undrar hur jag ska kunna ligga på mage efter den gigantiska portion wok och ris som jag åt till lunch. Byxorna går inte att knäppa.

Här kommer lite orelaterade foton:

Leah apar sig.

Leah apar sig inte.

När killarna äter brukar jag fara runt som ett spöke. Ser ni?

Finfina foton vid vår dörr. The Golden Spot.

Nej, Max leker inte Imse, Vimse Spindel. Vet ej vad han gör.

Mina nya favoritbilder på Max. Särskilt den högra.

 Nej, man kan inte ringa eller SMS:a mig tills vidare. Kanske för alltid (!)

Tidsmaskin - sista delen

Här kommer de sista diabilderna jag har redigerat:

Alxnra åker skidor... Eller nåt.

Mamma, dotter och ett par glasögon.

"Hjälp!"

Tripp, trall, trull...

Pat fyller ett.

Vad kan man säga...?

Högsta mode.

Pat på väg till nåt derby får man förmoda.

Kan det bli mer sjuttiotal?

En spansk viking.

Systrar

På väg till Malmöfestivalen?

Rödluvorna.

Inte lika mycket snö som nuförtiden.

Pat med pippilottor.

"Omelett!"

Pat varit i slagsmål?

Pappa e bäst.

Party hos alxnra. Den som kan spotta mig vinner ett dragspel.

Det var det.

Lek och stoj hos familjen Borg

Helgen har varit över förväntan, tack vare Emils tillfrisknande. Efter en vecka framför dumburken springer han nu omkring som en guttaperka igen. På gott och ont :-)

Vi inledde helgen med att klippa barnen och sedan fira det med middag på IKEA. Den här gången köpte vi inte endaste pryl (förutom köttbullar och sånt, så klart) vilket nog får anses vara en smula tragiskt. Men man kan inte komma undan att det är ett oslagbart koncept. Billigt, enkelt och ingen som bryr som om barnen springer runt och skriker. Och hyfsat gott. Nu vet ni var vi finns!

Jag fick en idé när jag var där och såg deras TV-i-taket. Uppfinningsrik som jag är blev det en improviserad madrassbio hos oss i helgen.

Jag drog isär vårt matbord som man gör när man ska sätta in mellanskivan. På så vis får man ett bord med en öppning.

Sedan fäller man upp sin dator i maximalt läge.

Sedan placerar man barnen under och kör igång en film.

Kom inte och säg att jag inte är en schyst farsa :-)

I går var vi hemma hos några grannar och fikan övergick i middag. En mycket trevlig eftermiddag, som det ofta blir när man inte planerar så mycket. Leah lekte med Ella på övervåningen och vi fick betala ett dyrt pris för en kvart utan tjatiga fyraåringar. Ellas smink visade sig vara väldigt intressant.

Här är ändå hälften borttvättat.

I lördags var Leah på kalas och då fick hon mamma att sätta på henne läppstift. En smula bättre resultat, även om jag får lite kalla kårar av att se en lill-gammal Leah så här.

Modell sökes

Jag vill ju gärna fördjupa mig inom porträttfotografering, men det är inte så lätt utan modeller. Jag har iofs tre barn som kan ställa upp, men de är inte särskilt tålmodiga eller lätta att boka tid med. Min kära hustru är kanske världens mest ovilliga modell. I snitt får man tre sekunder på sig. Å andra sidan ger det bra övning. Man får snabbt hitta rätt ljus, rätt vinkel, rätt inställningar och se till att det inte är alltför mycket skit i bakgrunden eller i ansiktet. När allt faller på plats kan det bli magiskt, men det går sällan beställa. Det blir när det blir.

Som här t ex:

En nyklippt Max!

Det största problemet är nog Leahs leende. Jag älskar henne av hela mitt hjärta, men det är något med hennes leende som bara inte blir bra på bild. Hon blir alltid som bäst när hon är nollställd i ansiktet eller t om lite ledsen. Det värsta är när hon försöker smila upp sig...

För musen över fotot för att se en mindre naturlig min :-) Håll alltså musen kvar över bilden.

Nu ska jag duscha och gå ut i det fina vädret med Max. Han älskar att räfsa löv. Något måste ha blivit fel på BB...