Max

Alla våra barn har sina egenheter - på gott och ont. Jag tänkte ägna det här inlägget åt Max.

Han har lämnat trotsåldern från i somras bakom sig och känns nu betydligt jämnare i humöret. Det har säkert en hel del att göra med att han pratar mer och mer och således kan göra sig förstådd (och förstår även oss bättre) På sätt och vis har Emil tagit över hans roll som den mer krävande o lynnige och vi kan bara vara tacksamma över att de inte har sina trotsperioder samtidigt

Max blir så klart fortfarande ledsen och frustrerad då och då, och det är inte utan anledning som han kallas för "tutan". Hans röstresurser är enorma, och när han väl kommit igång är det svårt att få stopp på det. Men till skillnad från med Emil kan man faktiskt få fram var skon klämmer om man ger det lite tid. Det kräver dock tålamod och att de andra barnen inte gapar i kör samtidigt.

Generellt är Max pappig och Emil mammig, men det går upp och ner. Han kan ofta få för sig att en del saker ska göras av mamma eller av pappa och annars får man en omgång av "tutan". Han har även en smått fantastisk förmåga att märka om jag lämnar rummet ett par sekunder. Det är en smula tröttsamt när man bara ska hämta en grej och han prompt ska följa med, eftersom det i regel förlänger tiden för ärendet med ett par minuter.

För det mesta går allt bra om man bara kommunicerar med honom och gör honom delaktig. I synnerhet vid matlagningen vill han vara med på alla moment. Likt en fluga som dras till en sockerbit kommer han så fort han hör en kastrull skramla i köket och han älskar att röra runt bland köttbullarna eller vad vi nu steker. Han har stor respekt för spisen och påtalar så gott som varje gång att "den är varm". Max älskar faktiskt allt med mat; att laga mat, duka fram samt att äta och bajsa ut maten. Han är en expert på samtliga dessa saker. Något som förklarar att Emil numera får ärva Max gamla kläder.

Det är faktiskt bara när han äter som han är någorlunda stilla och tyst. All övrig vaken tid hör man Max röst mer eller mindre konstant. Han bara kan inte låta bli att kommentera allt han ser och han vill även gärna att man bekräftar varje sådan kommentar. "Titta, Pippi!", "Titta, Lilla Gubben", "Titta, bil!" osv osv. Om man tröttnar och svarar en smula irriterat kan man få en omgång av "tutan".
   Medan Emil och Leah ofta kollar på TV i långa perioder har Max en koncentrationstid på cirka tre minuter. Sedan måste han t ex klättra över alla i soffan för att byta plats, ställa sig framför TVn och kommentera allt han ser, springa till köket för att se om någon lagar mat eller leka med någon leksak. Det lär dröja innan vi går på bio med honom, om man säger så.

Max älskar att lyssna på sagor, men även då ska han kommentera i princip allt man säger. Något som är tröttsamt både för mig och för stackars Emil. I synnerhet då han har ett ganska högt röstläge. Vi har till och med undrat om han har en hörselskada vilket skulle vara en anledning till att han alltid halvskriker. Jag tror nog att det beror mer på den allmänna ljudvolymen hemma hos oss. Man måste skrika för att höras, helt enkelt.

En annan sak som Max är bra på är att sova. Han behöver dock alltid lite mer kärlek vid läggningen än Emil, men sedan sover han som en stock (till skillnad från syskonen). Han vaknar ofta först och ropar så på mig (kommer mamma av någon anledning får man ibland en dos av tutan). Detta sker i regel vid klockan 07 eller senare, så det är väl okej.

Max har ett hjärta av guld och är absolut det av våra barn med mest empati. Han ger gärna bort en leksak till någon som är ledsen även om han hade den först och om någon saknar något är han alltid snabb på att hämta det. Det enda han vägrar att kompromissa om är hans plats i cykelstolen. Av någon anledning har han fått dille på att sitta där och inte i cykelkärran. Nu har vi ett rullande schema som de övriga syskonen har accepterat, men med Max får man gå varsamt fram och förbereda honom i god tid på att det faktiskt inte är hans tur. Om han får för sig att det är hans tur får man en omgång av "tutan".

Max har nyligen visat ett intresse för kläder. Han väljer då helst Leahs strumpbyxor i kombination med en tunika eller en klänning. Det är väl bara att låta honom hållas och hoppas att han växer ifrån det (alternativt gör en karriär av det) Leah är tack och lov glad för att låna ut sina kläder och kan ägna långa stunder åt att behandla Emil och Max som sina dockor. Om man låter dem röja runt i garderoben själva kan få flera minuter egentid där barnen leker fint ihop. Priset är dock högt, eftersom i princip alla kläder hamnar på golvet. Man får även hålla koll så att de inte försöker ta sig nerför trappan i Leahs högklackade skor.

Det känns avlägset nu att Max var den som var så tystlåten de första månaderna att vi började befara autism eller något. Vi brukar ju i och för sig vara snabba på våra egna diagnoser (Vi var säkra på att Leah hade progeria den första tiden). Nej, den tiden är nog förbi för alltid och vi har fått inse att Max tar en del plats. Plats han gärna får lov att ta eftersom han är så sjukt go.

 

Max övar på sitt favoritord.

Max klädd för en tv-kväll.

Max - the one and only.

To be continued med något av de andra barnen inom kort.

svartvitt

Jag har varit utan internet nere på kontoret i ett par veckor. Jag hade tankar på ett långt inlägg om detta och om min avsky för kundtjänsten på både Glocalnet och Skanova (som äger trådarna) men nu när det är löst har ilskan runnit ur mig. Dessutom tror jag inte att det skulle vara så kul för någon annan att läsa. Kontentan är att jag har inte haft samma möjlighet till att blogga, surfa, maila och annat som tar tid från det jag egentligen borde göra på arbetstid. Således har jag fått gjort en hel del. Det finns alltid en positiv sida på allt. Bland annat har jag färdigställt bröllopet som jag fotade i början på december. Jag tänkte lägga upp lite foton här så småningom, men vill avvakta lite feedback från brudparet först.

Mitt nattsuddande har tagits till en ny nivå. Nu måste jag försöka tvinga mig i sängs. Imorrn ska jag med största sannolikhet vara hemma med Emil som haft feber hela dagen. Han har varit hemma med Alexandra och mer eller mindre sovit hela dagen. Antagligen är han kärnfrisk imorgon och jag får en överaktiv kille som ska underhållas. Oavsett, det är alltid kul att vara ensam med ett av barnen. Det är inte ofta man får de stunderna. Synd bara att jag har en hel del jobb som stressar mig lite.

Det har säkert hänt en massa saker som jag glömmer att skriva om nu, men det får bli ordning på det senare. Fler blogginlägg, helt enkelt.

Foton, då? I januari har jag inte gjort många knop med kameran. Jag jobbar lite mer med svartvitt och försöker hitta en stajl jag gillar. Här kommer lite bilder på familjen iaf...

Elbow

Jag är inte mycket för länkar i min blogg, men här kommer en jag inte kunde motstå.



Nästan så att man blir sugen på att göra musik igen.

En lång och en kort

Alltså det här med att redigera foton. Ibland går det fort och ibland mindre fort. Grejen är att hitta ett flow som gör att man kan hantera 3-400 foton från ett bröllop utan att sitta i en månad. Jag är mer eller mindre klar med fotona från bröllopet jag fotade i början på december, men den här gången har jag medvetet undvikit att ta några foton i taget och istället satsade jag på att göra en stor stöt. På en sittning kom jag igenom 75 % av fotona och det kändes väldigt skönt. Det handlar om att vara konsekvent vid fototillfället, så att de flesta bilder kan behandlas likadant.

Jag grävde i den aldrig sinande juli-mappen och fastnade för två foton som jag lekt med nu ikväll. Det ena gick fort (en minut) och det andra tog cirka två timmar, vilket kan ha berott på att jag såg en långfilm samtidigt.

Här är det första, enkla, bilden:

Som sagt, det gick fort att redigera den här bilden.

Och så den andra, lite mer avancerade, fotoredigeringen. Det är en bild från stranden på Öland i somras. Det var en disig dag som ni ser på originalbilden (för musen över fotot för att se det helt obearbetade originalfotot)



Jag gillar båda, men är glad att jag ibland kan vara så pass snabb som jag var i den första bilden.

Redigerat inlägg

Ice, Ice, Baby.

Inte mycket tid att skriva här nuförtiden. Första jobbveckan är avklarad, men med tanke på att det var en röd dag mitt i veckan och att barnen fick vara hemma på klämdagen igår har det liksom inte känts som om det har kickat in riktigt ännu. Tyvärr har Leah visat sig trivas alltför bra här hemma och har blivit riktigt kinkig med dagis igen. Det är sjukt segt, men det går väl över. Dessutom frågar hon ideligen när det ska bli sommar igen och har ganska svårt att förstå varför vi inte flyttar till en plats som är varmare. Jag kan bara hålla med. Vad fan håller man på med här uppe i norden? Barnen avskyr att vara ute så vi är inomhus mer eller mindre hela tiden. Efter X antal dagar i vårt vardagsrum är irritationsnivån relativt hög. Idag flydde vi till IKEA för att rasta ungarna och äta lite mat. Det låter kanske tragiskt, men det var rörande att se hur, i synnerhet killarna, blev glada som spelemän av att få leka av sig på IKEA:s lekavdelning. I morgon ska vi till något lekland. Jippi... ;-)

Efter att jag lagt upp fotot nedan i går fick jag ett ryck. Nedan kan ni se frågeställningarna som jag står inför när ni sover. Multiplicera dessa beslut med ett par hundra, så får ni en hum om min "arbetsbörda".

Så här såg bilden när jag la upp den i går.

Sedan beskar jag den. Och redigerade färgmättnaden en smula.

Men som vanligt blir det svartvitt när förutsättningarna inte är på ens sida.