Som sista personen på jorden har jag alltså gått med i Facebook. Det enda coola med mig var att jag inte var med i Fejjan och nu är även detta alltså borta. Till skillnad från var många tror har jag aldrig varit anti Facebook. Snarare tvärtom. Min ovilja att gå med har berott på självinsikt. Jag visste att jag inte skulle kunna hålla det på en hälsosam nivå, helt enkelt, och så rätt jag fick. På min korta tid på Fejjan har jag gjort mitt bästa för att ta igen förlorad tid och jag har frossat i alla finesser och möjligheter som erbjuds. Man kan nog lugnt utgå ifrån att mina vänner fått stå ut med en hel del på sistone i form av statusuppdateringar, länkar, kommentarer, incheckningar och "Gilla"-knappar. Gudarna vet hur många som redan har blockat min stream :-)
Vad är det då som är så kul? Det är inte en lätt fråga att svara på. Vad driver en människa att skriva att han/hon handlar mjölk? Eller sitter på 4:ans buss? Eller är i tvättstugan? Varför tackar man för en trevlig middag på en persons "vägg" och inte genom ett SMS? Varför ska jag behöva läsa att X hade "... så trevligt hemma hos Y igår"? På Midsommarafton läste jag hur en person bad en annan att inte köpa jordgubbar eftersom detta redan var fixat. Sällan har ett meddelande varit mer internt och bättre lämpat för ett SMS. Eller? Det är som om folk - inklusive jag - har någon form av behov att hålla omgivningen informerad om vad man gör. Jag tror att i mitt fall handlar det om att jag på detta vis kan hålla kontakten med folk som jag annars inte har kontakt med. Jag ger dem en inblick i min vardag och på så vis har vi ändå kontakt fast vi inte ses. Faktum är att jag har fått kontakt med folk jag inte har tänkt på eller sett på åratal, och om jag hade träffat dem på stan hade jag säkert duckat och hoppats slippa snacka med dem. Nu läser jag med stor förtjusning om deras barns sjukdomar, deras resor och deras tankar om väder och vind. En del av dem har jag till och med "chattat" med via kommentarsfältet. Man får en distans som gör att man kan bortse helt från utseende, kläder, dialekt och annat som kan påverka hur ett samtal avlöper.
Men en del störigheter finns, så klart. Till exempel självhävdelsen. Av alla företeelser på Fejjan är detta den värsta. "Jag är lycklig. Jag
är lycklig. Jag är lyckligt, för fan!
Det måste jag skriva om." Hellre det än att gå in till min man/fru och säga det rakt ut. Nu får han/hon istället läsa det i rummet intill samtidigt som alla våra trehundra närmaste.
En annan företeelse som man ser en del av är självpromotion, och det är väl egentligen därför jag själv slutligen gick med. Jag såg det helt enkelt som en chans att nå ut med min fotosida och att få kunna visa upp lite sköna foton som folk skulle kunna kommentera samt trycka på "Gilla"-knappen. Det har inte blivit så många foton och jag vet inte varför, faktiskt. Lite på grund av att jag har haft en självförtroendedipp på den fronten på sistone, men även för att jag helt enkelt inte haft tid med alla kommentarer och inlägg jag ju bara måste läsa - och eventuellt kommentera.
Jag har fått en hel del vänner i min vänlista, och jag är inte överdrivet selektiv när jag väljer att tacka ja till förfrågningar. Jag har dock ett par requests som ligger där och väntar på svar. Folk från förr som jag inte hade kontakt med ens när vi faktiskt rörde oss i samma kretsar, så varför nu? Ska de få se bilder på mig och mina barn och kunna fnissa åt min kulmage? På nåt sätt tror jag inte att de ligger sömnlösa över att killen från Åhus -98 inte svarat på deras vänförfrågan...
Jag har hört att det finns föräldrar som registrerat Facebooksidor åt sina barn. Hittills har jag inte fått några requests av vänners barn, men jag bävar för dessa framtida beslut. Jag kanske ska börja förbereda Leah redan nu i konsten att fimpa vänner på distans. På sätt och vis har vi reda börjat genom att uppdatera hennes fototavla på väggen. Det var två år sedan sist, så en del nya ansikten har tillkommit och en del har helt enkelt fått stryka på foten. Så kan det gå i vårt hårda klimat :-)
