Snökaos

Man kan ju inte klaga på att det inte blir en vit jul, i alla fall. Våra innebarn är som bekant inte så glada i kylan, så vi har inte varit ute och tultat runt med kälken än. Men igår var det dags. Alxnra hittade en dubbelkälke på ICA Maxi och efter en fantastiskt gnällig morgon klädde vi på oss enligt konstens alla regler och begav oss ut på utflykt. Vi valde att promenera (läs: släpa barnen på kälken) till Mellanhedsparken där det finns en lite backe som Leah besökt med dagis. Om man jämför med förra årets utflykt till Limhamnsfältet gick det över förväntan - till en början. Emil blev ledsen efter cirka femton sekunder och grät sedan i gott och väl en timme innan vi kom hem igen. Vi var övertygade om att han var svårt sjuk, men nej. Det var bara inte hans grej att vara utomhus. Så han får väl gå i ide till i april. Max var inte heller överförtjust, men bet ihop (en egenskap våra barn generellt inte besitter) medan Leah var superglad och rullade runt som om snön vore sand.

På väg mot de stora backarna.

Säkert 0,5 km/h!

Som sagt, Leah är inte så rädd för snön längre.

Snögubbe

En vante - no more, no less

Tänkte anmäla Emil till utedagis på måndag!

Gren

Om jag fick välja...

... mellan att få veta meningen med livet och få veta varför barn väljer att gå upp på morgonen när de uppenbarligen inte är utvilade, då hade jag valt det senare.

Käre Emil...

Det här kanske du läser om flera år. Jag hoppas att du har glömt incidenten jag ska skriva om vid det laget. Du är nu 2,5 år gammal och du är för det mesta en lugn soffpotatis som gillar att gosa med vem som än ger dig en chans att gosa. Gärna framför tv:n som du är smått besatt av.

Men så har du en annan sida. En mer destruktiv sida. Oftast tar den sig uttryck i att du kastar saker, hårda som mjuka. Det är nog mest för att du gillar att kasta och jag tror inte att du har något ont uppsåt. Jag ser på dig när jag säger till dig att du vet att du inte får, men det är inte lätt att vara lydig när man är 2,5 år gammal. Det är okej. Jag bjuder på det. Liksom jag bjuder på att du är knepig med maten och gnäller så fort din lilla näsa kommer utanför dörren i vinterkylan.

Men...

Det är inte okej att pilla bort tangenterna på pappas laptop när han lämnat den obevakad i ett par minuter. Jag borde ha insett att du inte fattade hur dumt det var när du stolt kom med tangenterna i handen, men i stundens hetta hade jag bara en sak i huvudet. Att min garanti gick ut för cirka en månad sedan!

I kombination med att morgonen varit allmänt stökig och att jag kände mig stressad blev reaktionen smått explosiv. Jag hade istället önskat att jag kunde förklara för dig hur tråkigt det är att laga saker som du gör sönder. I synnerhet när det inte var en olyckshändelse. Det måste ju ha krävts en del målmedvetenhet för att få loss de där tangenterna. Trodde du verkligen att det var okej? Kanske det.... Du verkar ju tro att det är okej att rulla med leksaksbilar på TV:n.

Men nu glömmer vi det här, Emil. Jag är ledsen att jag röt åt dig så att håret fladdrade och jag tror nog att du innerst inne är ledsen för att du förstörde pappas dator. Om man försöker se det från den ljusa sidan var det i och för sig tangenten Z och Windowstangenten som du pillade loss, och de är kanske inte de tangenterna jag använder oftast. Ett nytt tangentbord är på väg och kostar 700:- (plus mecket att få det på plats) så jag drar det från julklappskontot. Ok?

Beskärning

Än en gång spelade slumpen mig ett spratt och Photoshop valde att beskära ett gäng bilder lite fel.
Eller rätt, hur man nu ser på saken.

Mer syskonkärlek

Det kändes som om Max inte riktigt fick plats i mitt förra inlägg om syskonkärleken.

Som sagt, Max och Leah har funnit varandra på sistone.