En blivande tradition

Ikväll är det delfinal för Idol på Malmö Arena och givetvis är vi där. Precis som förra året. I år har vi dock lite bättre förutsättningar att faktiskt se något, då vi ska få sitta i Sydsvenskans loge och frottera oss med middag och hela alltet. Så kan det gå!

Annars flyter det på bra. Vi har julpyntat lite och satt upp utebelysningen vilket nog är julens favoritmoment för min del. Jag hade stora planer i år, men insåg att åtta meter inte räcker långt när man ska sätta upp en slinga i ett träd. Det ser kanske lite fattigt ut, men det ä väl bättre än inget?

När jag klev ur duschen häromdagen hade någon kladdat på spegeln.

Jag har en hemlig beundrarinna!

Snö

Ibland har man flyt. Vi satte på vinterdäcken igår kväll och i natt kom det utlovade "snökaoset". Jag vet inte vem som sätter rubrikerna på Aftonbladet men ibland skulle man önska att de sparade lite på ord som "kaos", "chock" och "katastrof". 

Det snöar. Varken mer eller mindre. Folk kör lite långsammare och det blir lite olyckor. 

Valresultatet i USA år 2000 - det var kaos. 

När Anna Lindh mördades - det var en chock. 

Tsunamin - det var en katastrof.  

Jädrar, vad jag raljerar! Om jag inte passar mig kommer jag snart skriva en insändare. 

Jag frös häcken av mig när jag skulle ta den här bilden så ni får stå ut med att fokus hamnade lite snett.

I morse vaknade killarna först och det var kul att visa dem vad som hänt under natten. Emils kommentar var: "Mamma gjort det?"

Hon är visserligen bra på en hel del saker, men att skapa snö är inte en av dem.

"Ja, killar. Så här är det nu nu ett par månader."

De verkade genuint glada över att få tulta runt lite i trädgården innan vi tog oss till dagis, men annat är det med vår lilla prinsessa på ärten. Hon hade svår ångest varje morgon över att man måste ha overall på sig på dagis när man är ute. Hon vill inte gå dit, helt enkelt. Så traumatiskt är det för henne. Hur kunde hon bli så? Det kan ju inte ha med hennes föräldrar att göra.

Ärligt talat, jag begriper det faktiskt inte. Någon gång för länge sedan måste våra förfäder har gett sig ut på jakt efter nya jakt- och betesområden. Låt säga att de kom till Sverige i maj. Då kan jag absolut fatta att man slog sig ner och bosatte sig här.

Men hur tänkte de i november? "OK, killar och tjejer. Det går nog snart över"? Och i slutet av februari? "Det blir nog varmt vilken dag som helst!" Varför, varför, varför tog de inte sitt pick och pack och begav sig söderut? Det är ju inte som att de inte hade något val? Nej, en del knäppgökar valde istället att gå norrut (!) Det är dessa vi kallar Stockholmare i dag. I rest my case.

Bara att bita ihop

Nu är det inte mycket man ser av solen. Jag försöker att hålla fast vid de positiva aspekterna av den här årstiden, men det kräver ganska mycket vilja. Här kommer ett krampaktigt försök:

• Man ser inte hur skitigt det är i vrårna i mörkret.
• Man kan dölja sina bilringar bakom tjocka vintertröjor.
• Man kan dölja bad hair days med en mössa.
• Man slipper leka på lekplatser.
• Barnen vaknar inte av solen klockan 05.30.
• Man kan tända brasa.
• .....

Äh, det går inte mer. Det är för jävla kallt och trist och det går inte att komma runt.

Vem kunde ana att ljuset från en laptopskärm kunde vara så bra för stämningsfulla foton?

Vi ses till våren 2012

Då hoppas jag att Windows är klar med att föra över fem låtar till min telefon.

Out on a limb

Jag jobbar febrilt med att redigera igenom fotona från trädfällningen häromveckan. Det känns som i somras, med tanke på hur vädret har slagit om. Jävligare väder för att ta tre barn till dagis får man leta efter. Till slut tog vi bilen men det är knappt värt det med alla små moment som krävs innan man är framme. Visserligen torr, men med en puls på 180.

Men åter till det här förbaskade trädet. Jag har alltså dokumenterat fällningen av den här 150 år gamla boken åt en god väns familj. Den hade angripits av svamp och man var rädd att den inte skulle orka med en storm. På grund av platsbrist kunde man inte ta in en stor lastbil med kapningsarmar (?) så det fick bli manuell kapning på old school-vis. Det var den här firman som sedermera bad mig fotografera flytten av trädet som figurerade förra veckan. Jag har ju inga planer på att bli trädfotograf, men man vet aldrig vad ödet har i beredskap. Jag håller på med min fotohemsida och den kommer att bli klar inom kort. Det är inget avancerat, men man måste ju ha något att visa för folk om de funderar på att anlita en.

Jag drömmer om att få lite sådär lagom mycket fotouppdrag som komplement till översättarbiten. Dels för att det är kul och dels för att jag inte kan hålla på med undertexter hela livet. Det är sjukt svårt att byta karriär med tre barn och en låda full med räkningar. Jag har aldrig varit en våghalsig person och med åldern har väl inte det personlighetsdraget minskat direkt. Samtidigt vet jag att man inte kommer någon vart om man inte satsar. Det är en svår avvägning. Jag brukar få till det i slutändan och jag hoppas att det blir så även denna gång.  Ett av mina delmål det här s k fotoåret har varit att se om jag kan få ett betaljobb av en för mig okänd person, alltså inte en vän eller bekant. Det här träduppdraget kommer visserligen att generera en viss ersättning, men jag är ju ändå ganska bra vän med familjen ifråga. Men på söndag ska jag eventuellt fotografera en familj jag aldrig har träffat och det känns ju ganska pirrigt. Det är svårt att ta betalt för något man inte vet om man kan leverera. Men övning ger färdighet...

Tills dess får ni hålla tillgodo med en symbolisk bild på en kille som inte bangar för att klättra ut på grenen (ursäkta direktöversättningen!)