Sockerfri... Tjoho!

Det är en stor dag idag. Tre år utan socker - nästan. Jag fick ju ett toksläpp i somras och hetsåt två halva Cornetto som smälte i min hand när barnen tröttnat på dem. Migränen, då? Den är ju inte borta, tyvärr, men anfallen är så milda att det knappt kan räknas som migrän längre. Märkligt nog har frekvensen ökat på sistone och ligger nu på en gång i månaden, vilket är en dramatisk ökning. Kanske det ligger socker i något annat jag stoppar i mig? Ostbågar e väl salta?

Nåja, strunt samma. Jag mår bättre generellt utan en massa sött och saknaden är obefintlig. Omgivningens förståelse varierar, men det är ju med goda avsikter som de prackar på en tårtor, glass och annat ideligen. Men håll ni ert missbruk för er själva, så kommer jag och hälsar på er på fettsugningskliniken sen!

På tal om socker så var våra söta barn (!) bjudna på kalas hemma hos Hubert och Telma förra helgen. Det var Hubert som fyllde fyra, men eftersom lillasyster Telma är dagiskompis med killarna fick alla komma. Det var mycket uppskattat. Killarna sov inte ens middag vilket gick över förväntan. Kanske tack vare det ständiga utbudet av socker på kalaset :-)

Födelsedagsgrisen Hubert.

Tut-tut!

Emil var oförklarligt rädd för för Nalle Puh-dockan.

Emil stretchar lite.

Emil ska bli Sveriges nya Robert Wells, hade vi tänkt.

Det är bara att öva, öva och åter öva.

Max var också med på noterna!

Men godiset var roligare än pianot ändå.

Jag tog en massa foton på Telma, som visade sig vara en riktig linslus!

Till slut fick hon nog!

Då kan man behöva vila hos sin pappa.

Tjejmaffian konfererar under bordet.

En bild på Leah jag gillar, helt enkelt.

.

Alexandra i härligt höstljus.

Bilden nedan gillar jag men jag tvekar på vilken av de två varianterna jag har gjort som jag gillar mest. Ni kan se dem genom att föra musen över fotot och låta den vila där en sekund eller två. Meddela gärna vilken ni föredrar

Lekplatsens sista skälvande dagar

Jag utlovade ju ett inlägg med lite fler bilder på Emil. Här kommer några som inte hör hemma i inlägget i övrigt.

Emil chillar gärna på golvet.

Annars går veckorna på i sakta gemak. Vintern är ju snart här, men mitt hat mot kylan har inte kommit ännu. Visst fryser man både händer och öron av sig när man cyklar till jobbet nuförtiden, men det vägs ändå upp av det fina ljuset och färgerna. Men snart är löven borta och då återstår bara ett totalt jävla skitmörker - och kyla. Förbered er på bittra inlägg. 


Den enda bra saken med vintern är att vi kanske kan slippa vårt dagliga stopp på lekplatsen. Den är iofs en livräddare många gånger, men ack så trött jag är på att gräva i den där sandlådan och sparka bollen upp, upp, upp... Tack och lov har Leah taggat ner med sitt gungande nu. Än så länge trotsar barnen kylan och gillar att leka loss en stund innan maten.

Emil glad som en lärka. Det är han för det mesta nuförtiden!

I synnerhet om han får knapra på sin favoriträtt - rån. Obegripligt...

Vad ska man skriva här, då?

Killarnas nya favoritleksak: bilarna!

Leah gillar sin docka. Könsrollerna är cementerade.

Max, då? Jo, han är också en skön lirare. Djupt inne i sin "kan-själv-period", med varierat resultat.

Kniiip

Efter sommaruppehållet har vi nu inlett vår helgtradition med besök på barngympan nere på Ön. Leah är ju rutinerad och har varit där massor av gånger, men killarna hann bara doppa tån före sommaren innan säsongen tog slut. Nu har det hänt en hel del med dem, och det är nog först nu som de verkligen kan uppskatta det. Själva "passet" är bara en dryg halvtimme, och det är nog före och efter som barnen har som roligast. Då är det fri lek med bollar, rockringar och rep. Max och Emil fick glädjefnatt när de kunde kuta omkring i den stora lokalen.

Tyvärr inskränker detta på min joggingtradition, men det har jag löst genom att helt enkelt jogga hem. Så slutet gott, allting gott. Att ljuset inne i lokalen tidigt på morgonen är grymt gör ju inte saken sämre.

Leah tjuvkikar om några dagiskompisar är där inne.

Leah rockar fett.

Man kan rocka på många sätt.

Som sagt... Det var inget fel på ljuset.

Även om Leah tyckte att det var lite vääl ljust.

Man fick knäppa en bild när man fick en chans.

Tålamodet på väg att ta slut för modellen.

Då fick det bli Max tur.

Mörkret på väg att sluka Max.

Jodå, Emil var med också men han bara totalvägrade att dyka upp i den änden av lokalen där ljuset fanns. Han kommer däremot att vara med en hel del i nästa inlägg :-)

Tankar från joggingspåret...

Den här bloggen är ju ingen rafflande läsning nuförtiden. Jag vet inte vad det beror på, men så fort jag öppnar upp ett inlägg rinner inspirationen och idéerna ur mig. Jag skrev en resedagbok från Sydamerika en gång i tiden och då fick jag ideligen anteckna under dagen vad jag skulle skriva om för att inte sitta med samma problem. Nuförtiden kommer de flesta uppslagen till mig när jag joggar (ja, det gör jag fortfarande!) och då är det inte helt lätt att dra fram papper och penna. Att förlita sig på mitt minne har jag sedan länge slutat med.

En sak som slår mig varje gång jag springer är alla dessa medjoggare man stöter på. Oftast är de mer välutrustade än jag, med ändamålsenliga kläder från någon innebutik (gärna tajt och svart), noga utprövade joggingskor från Löplabbet (decenniets största bluff?) och säkert någon form av uppkopplad stegräknare/GPS på handleden. Jag hinner dock inte detaljstudera dem eftersom jag susar förbi dem så fort. Nej, jag är inte ironisk. Jag känner mig som den där Bolt när jag är ute eftersom folk av någon outgrundlig anledning väljer att promenera runt sin runda. Jag kan köpa att en pensionär väljer att ta det säkra före det osäkra, men vi snackar folk i min (unga) ålder som alltså väljer att lämna hus och hem (och säkert familj)och  klä på sig kläder för tusentals kronor bara för att gå en promenad (!) Vad är grejen med det? Gör de likadant när de ska handla en liter mjölk?

Om inget annat får det mig att känna mig lite rock 'n' roll när jag kommer i mina gympabrallor, skor från Stadium och utslitna T-shirt (gärna två stycken i lager).

Blodbad

Gänget bakom filmen "Sista Dagen" är igång igen. Den här gången heter filmen "Från Djupet av Mitt Hjärta" och utspelar sig ute i skogen på flod. En av scenerna skulle dock spelas in i Malmö och jag fick vara med och fota loss lite. Alltid kul att få en chans att ta bilder i en kontrollerad och ljussatt miljö. I synnerhet då det var en ganska blodig scen som skulle spelas in. Det blir lite märkligt när jag slår igång ett bildspel hemma och en del av de här fotona dyker upp (och då har jag ändå tagit bort de värsta!)

En demonregissör at work - Magnus Hedberg

En slarvigt diskad kniv.

Så skönt med ett avkopplande bad.

Truls - fotografen - fick jobba i en smula obekväma ställningar

Magnus övervakar arbetet

Anna har alltid kul på jobbet.

Alltid är det någon som ska på och kladda

Man måste ju kolla hur filmen ser ut i en Iphone.

"Jag fick lite blod i örat!"

Man måste ju vara snygg om man är skådis.

Det tar sin lilla tid att sminka fram skärsår.

En skådis hard at work

Jag meddelar givetvis när filmen är klar.