Tankar från joggingspåret...

Den här bloggen är ju ingen rafflande läsning nuförtiden. Jag vet inte vad det beror på, men så fort jag öppnar upp ett inlägg rinner inspirationen och idéerna ur mig. Jag skrev en resedagbok från Sydamerika en gång i tiden och då fick jag ideligen anteckna under dagen vad jag skulle skriva om för att inte sitta med samma problem. Nuförtiden kommer de flesta uppslagen till mig när jag joggar (ja, det gör jag fortfarande!) och då är det inte helt lätt att dra fram papper och penna. Att förlita sig på mitt minne har jag sedan länge slutat med.

En sak som slår mig varje gång jag springer är alla dessa medjoggare man stöter på. Oftast är de mer välutrustade än jag, med ändamålsenliga kläder från någon innebutik (gärna tajt och svart), noga utprövade joggingskor från Löplabbet (decenniets största bluff?) och säkert någon form av uppkopplad stegräknare/GPS på handleden. Jag hinner dock inte detaljstudera dem eftersom jag susar förbi dem så fort. Nej, jag är inte ironisk. Jag känner mig som den där Bolt när jag är ute eftersom folk av någon outgrundlig anledning väljer att promenera runt sin runda. Jag kan köpa att en pensionär väljer att ta det säkra före det osäkra, men vi snackar folk i min (unga) ålder som alltså väljer att lämna hus och hem (och säkert familj)och  klä på sig kläder för tusentals kronor bara för att gå en promenad (!) Vad är grejen med det? Gör de likadant när de ska handla en liter mjölk?

Om inget annat får det mig att känna mig lite rock 'n' roll när jag kommer i mina gympabrallor, skor från Stadium och utslitna T-shirt (gärna två stycken i lager).

Blodbad

Gänget bakom filmen "Sista Dagen" är igång igen. Den här gången heter filmen "Från Djupet av Mitt Hjärta" och utspelar sig ute i skogen på flod. En av scenerna skulle dock spelas in i Malmö och jag fick vara med och fota loss lite. Alltid kul att få en chans att ta bilder i en kontrollerad och ljussatt miljö. I synnerhet då det var en ganska blodig scen som skulle spelas in. Det blir lite märkligt när jag slår igång ett bildspel hemma och en del av de här fotona dyker upp (och då har jag ändå tagit bort de värsta!)

En demonregissör at work - Magnus Hedberg

En slarvigt diskad kniv.

Så skönt med ett avkopplande bad.

Truls - fotografen - fick jobba i en smula obekväma ställningar

Magnus övervakar arbetet

Anna har alltid kul på jobbet.

Alltid är det någon som ska på och kladda

Man måste ju kolla hur filmen ser ut i en Iphone.

"Jag fick lite blod i örat!"

Man måste ju vara snygg om man är skådis.

Det tar sin lilla tid att sminka fram skärsår.

En skådis hard at work

Jag meddelar givetvis när filmen är klar.

Domino

Jaha, då var ännu en helg till ända. Vädret har varit på topp och barnen likaså. Nästan hela tiden, i alla fall.
Leah har blivit som förbytt på sistone och uppvisar numera en trots som stundtals får Linda Blair i "Exorcisten" att framstå som Lotta på Bråkmakargatan. Det kallas visst fyraårstrots och är helt normalt bla bla bla.
Det är skitjobbigt, det är det enda jag vet. Alexandra har redan lånat en bok på bibblan för att försöka förstå sig på vårt nya "mood monster", men jag är rädd att det enda man kan göra är att hålla i hatten och vänta tills det går över. Det funkade ju under blitzen, så varför inte nu? Det som gör det extra svårt att hantera är att det inte bara är hennes dalar som nått nya djup, utan även hennes toppar har nått nya höjder. Man får antingen höra att man är en underbar pappa som hon älskar eller att man helt enkelt är en "bajs". Hittills har vi satt hårt mot hårt och maktkampen är i full gång. Jag har en föraning om att vi inte kommer att vinna innan hennes trotsperiod går över av sig själv. Jag är faktiskt livrädd för henne pubertet redan. Det kommer att bli... Intressant?

Ikväll la sig alla barnen tidigt efter ett intensivt kalas hemma hos Hubert. Killarna sov ingen tupplur idag, och det gick över all förväntan. Snart är den perioden i ens liv ett minne blott och man har alltså tre vakna barn - hungriga på uppmärksamhet - hela dagen (!) Vad har vi gett oss inpå?

I ett försök att blidka Leahs notoriska morgonhumör har jag förberett mig genom att ställa upp samtliga klossar som dominobrickor. Min enda farhåga är nu hur jag ska hantera det faktum att hon garanterat kommer att vilja få dem uppställda igen och igen. Annars är man ju en "bajs". Jag kanske ska panga dem själv nu innan jag nassar kudden?

Det ser inte så imponerande ut på bild.

badflicka

Lite fler bilder från diabildsarkivet. Det är ju så klart inte jag som har tagit de här fotona, så all heder åt morfar Ramóns fotografiska talang. Inte så svårt med sådana motiv, dock :-)

Livet kan vara ironiskt

see more funny videos