Helt otroligt.

I samma stund som jag höll på med inställningarna här på Blogger, så bestämde sig någon IT-nörd att lägga om hela systemet och mellan två olika sidvisningar bara försvann en stor del av de alternativ jag precis suttit och lekt med. Nu får man göra ändringarna i en "malldesigner" som inte alls är så flexibel som förut. Fotot fick förminskas igen och jag kommer nog flytta bloggen inom kort, såvida de inte reder ut det här.

Här kommer i alla fall en bild på Emil.

Större foton

Storleken på fotona har stört mig länge nog. Nu börjar jag få grepp om hur man ska göra, men det är inte helt smidigt än. Nu ser jag dock i kors av trötthet, så det får bli en annan dag.

Helgen som gick.

Helgen som gick var som sagt full av action. I fredags kom Niklas Delmar förbi med fru Callin och lilla Emelie. Det blev en riktigt trevlig kväll med lasagne, vin och öl. Emelie fattade tycke för Leah som fick en uppfattning om hur hon hade haft det om hon hade fått en lillasyster istället. Det känns så rätt att Emil och Max blev killar. Allt annat känns helt otänkbart nu.

På lördagen stack alxnra iväg på loppis med Leah och sedan fick jag åka till soptippen med allt bråte från kontoret. Jag fick hyra släp vilket gjorde Leah uppjagad. Tyvärr somnade hon i bilen innan vi ens kom till släpstället och när hon vaknade var allt klart och släpet tillbakalämnat :-( Besvikelsen total.

Som tur var skulle vi på kalas hemma hos familjen Eriksson. Christopher och Sara firade gemensam 35-årsdag med en rejäl baluns i trädgården för cirka 100 pers. Det började klockan fyra och tanken var nog att det skulle mynna ut i en härlig fest med dans och sprit, men då överskattade värdparet sina medelålders gäster. Vid åtta var det inte många kvar, och när jag och Leah stapplade hem vid halv elva var vi bland de sista. Alxnra fick få en stund innan med killarna. Ja, som ni förstår har vi släppt sargen helt och lät barnen göra i princip vad de ville. De åt godis istället för mat, drack Festis istället för vatten och fick vara uppe hur länge de ville. De var alla på strålande humör, dock, så vi hade en riktigt härlig kväll där barnen var en tillgång och inte en börda som så ofta annars. Max, i synnerhet, var enormt självgående.

Leah klättrade på klätterställningen.

Barnen var till och med snälla mot varandra!

Där gick startskottet för Emil.
"Hej, socker. Ska vi vara kompisar?"

"Mmm, mycket godare än välling!"

Max avböjde glass och gick loss på nötterna
och en stor stark, medan han funderade på sitt liv.

I söndags fortsatte helgen i samma tempo. Alla sov länge - fattas bara när man överskrider sängdags med tre timmar - så vi fick ganska brått iväg till mammas ställe på Österlen. Det är inte ofta vi kommer iväg dit, men det är alltid lika kul. Om vädret är bra, dvs. Och det var det, ju.

Max fick leka med en motorsåg.
Hur han visste hur man hanterade den
är för mig en gåta.

Vi klättrade upp på åsen för att se på kossorna,
men de var för långt borta.
Emil hade svårt att acceptera det.

Leah ägnade större delen av dagen åt gungan. Så klart.

Thomas fick ont i magen
när han såg hur högt Leah gungade.

"Högre!"

Kunde inte motstå en bild till.
Jag riskerade ju livet när jag tog bilderna.

Till lunch blev det plättar. Så klart!
Ingen näring den här helgen, inte.
Leah åt med sedvanligt bordskick.

Max plockar blommor.

På upptäcktsfärd uppe på åsen.

Leah la ett minipussel utan förlaga.
Det tog nog en halvtimme, men det gick.
Thomas var förbluffad.

Leah utnyttjade läget maximalt
och fick först saga av Thomas...

... och sedan av farmor.

Sommaren är här. Eller?

Jag har börjat hitta fram mer till min fotostil känns det som. Det är fortfarande lite för mycket stundtals, men jag har börjat tona ner mig mer och mer.

Eller?

En vecka fel

En minst sagt actionpackad helg är till ända. Men mer om den senare. Jag kör på i kronologisk ordning, och således kommer lite foton från vår schlagerkväll förra helgen:

Vi var ju och såg "Doris och Knäckebröderna"
med familjen Munther.

Tjejerna skulle somna framför TV:n, var det tänkt.

Mammorna fick hjälpa dem på traven.

Då gick det som en dans!

Till och med Karl däckade i soffan.

Kanske inte mitt mest inspirerade inlägg, men dagen är kort i dag på grund av läkarbesök med Leah. Vi ska försöka se om det är migrän hon har. Hur man nu ska göra det?

Acceptans

Jag har nu gått igenom de fem stadierna: Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans. Jag får helt enkelt gå vidare med nya foton. För att illustrerar vad jag gått miste om har jag äntligen lärt mig hur man gör en s k mouseover. För musen över fotot nedan så ser ni en före-efter-bild av en typisk batti-redigering. Först ser ni originalet och sedan det färdiga resultatet. Eftersom fotona är olika stora, rekommenderar jag att ni för musen över bilden i fotots ovankant.

Jag har alltså skurit bort lite dödkött från fotot och sedan lekt med olika behandlingar innan jag valde den ni ser här. Som sista grej lägger jag alltid på min ram. Man kan ju ha tusen olika ramar, men jag kör med samma för att skapa kontinuitet. Hade detta fotot varit med i katastrofen häromnatten, hade jag alltså haft kvar originalbilden och den färdiga bilden, men inte möjligheten att jobba vidare med fotot. Om någon skulle vilja köpa bilden för en miljon dollar, men utan ram, hade jag fått säga: "Tyvärr, det går inte."

Nu glömmer i det här och går vidare. Barnen växer och snart är bilderna som försvann inaktuella ändå.