På semester från verkligheten

Det vill säga, jag jobbar i Gula Studion i helgen.

Skänk Alexandra en tanke. :-)

Vi gör som Leah vill...

Det är bäst så.

Mark Linkous - RIP

Jag som läser Aftonbladet hyfsat ofta (typ var femte minut) blev en smula förvånad när jag såg att jag missat det här. Jag har haft ett on/off-förhållande till Sparklehorse genom åren, men alltid gillat honom. Särskilt hans produktion på A Camps första platta. Lustigt nog fick jag ett ryck nyligen och köpte alla hans skivor på Pirate Bay.

Och så går han och begår självmord.

Så jävla pubbigt.

Fettot har fått nog.

Jag har bestämt mig. Nu funkar det inte längre. Jag kan inte längre lita på att min metabolism fixar biffen. Det har byggts upp under en lång tid men motståndet har varit starkt. Självförnekelsen likaså. Den sista ögonöppnaren var när jag läste saga för Leah häromkvällen och hon la sitt huvud på min mage. Mitt i en mening reste hon på huvudet och sa "Så tjock du är, pappa." Jag drabbades av en konstig blandad känsla av "vad-fan-säger-du?", "hur-smal-är du-då?" och "men-jag-har-ju-precis-ätit". Sedan satte hon in dödsstöten. "Du är inte lika tjock här", sa hon och pekade på mitt bröst.

Hon hade rätt.

Dessa två kommentarer gjorde det inget annat har lyckats med. Inte min frus smått chockade och äcklade blickar i badrummet, inte mina byxknappar som inte går att stänga, inte känslan av lättnad när man äntligen får ta på sig mysbyxorna för kvällen, inte blodsmaken i munnen när man sprungit tvåhundra meter till bussen och inte en återkommande ryggvärk blandad med stel nacke. Nej, det var dessa två kommentarer som har lett till att jag i afton ska iväg och träna.

På gym.

Träna...?

Hur fan ska det gå?

Jag har inga illusioner om att se ut som Brad Pitt i "Fight Club", men jag vill fanimej inte bli ljudteknikerfet nu när jag äntligen slutat vara ljudtekniker. En snabbkoll på vågen visade smått chockartade fem kilos övervikt. Snacka om att vara lursmal. Likt en smygalkis har jag gått och blivit lönnfet. Allt medan folk kommenterat hur smal jag är. Fool you. Ni skulle bara veta. Eller inte.

Så snart kan min blogg gå från vanlig barnblogg till fotoblogg till träningsblogg. Så illa får det inte gå. Jag kommer nog inte kunna blogga alls efter första passet. Jag minns när jag tränade för första gången 1992. Jag kunde inte ens bre en macka på kvällen. Förbered er på en ynklig kille.

Men ska man behålla en snygging som den här får man nog ligga i lite.


(klicka på bilden för större version)

No Oscar for old men...

Igår var det Oscarsgala. Jag har ju legat i hårdträning den senaste tiden och snittar 3-4 timmars sömn per natt. Således kände jag mig peppad. Tyvärr sammanföll gårkvällen med en dipp. Jag var så trött vid tio att det kröp i skinnet på mig. Magnus, min vapendragare, var också en smula tveksam till om han hade the right stuff men vi bestämde oss för att ge det ett försök. Galan börjar ju klockan 02.00, och det är nog den värsta tiden man kan tänka sig. Jag fattade det mogna beslutet att ta en tupplur klockan halv elva, och satte klockan på 01.15. Om jag inte mådde pyton då skulle jag kolla om Magnus var vaken och möta upp honom.

Sagt och gjort... Klockan 01.16 SMS:ade jag min filmgalne vän, men det kom inget svar. En man down, så att säga. Nu var ju jag pigg och redo, så jag satte mig tillrätta i min ensamhet och såg på skiten helt allena. Ganska okej, det också, men inte alls samma sak. Klockan 04.30 fick jag krypa till kojs för att inte fucka upp hela dagen i dag. Jag hade kunnat se klart galan utan problem, men enough is enough.

Vad jag säger om eländet? Ganska händelselöst och inte så kul som för om åren. Lika oväntat att "Avatar" blev snuvade på de tunga priserna, men helt rättvist. Jag gillade inte "The Hurt Locker" så värst, men det var mer förtjänt än "Avatar". Men bara med en noslängd...

Helgen har annars varit skön. Ingen snö och torr mark medförde att vi gjorde vår lekplatsdebut för säsongen. Vilken skillnad mot förra året nu när killarna kan gå. Max är dessutom riktigt bra på det, trots overall och stora kängor. Han ser ut som en mångubbe/Michelingubbe, men humöret är på topp. Emil är inte alls lika biten och blir gärna buren. Jag jag förstår honom. Jag var likadan som liten. Allal foton på mig som liten är jag antingen i vagnen eller i mammas famn. Ytterst få saker fick mig att lyfta på rumpan. Så är det ju fortfarande, och apropå det kommer jag snart att outa en mycket stor händelse här på bloggen. Nu hinner jag dock inte lägga ut texten som jag hade velat, så det får bli senare. Nu ska jag snart på massage! Har precis wastat en halvtimme på Facebook via frugans konto. Jag blir inte stressad så lätt av hemsidor o dylikt, men jag fick en klump imagen av alla länkar, foton, kommentarer och "vänner" som man lyckats förtränga. Jeeez...

Tills dess kanske ni kan säga vilken av följande fotobehandlingar som ni gillar mest. Jag kan inte bestämma mig, men det lutar åt... Nej, säg ni först. Det är gratis att kommentera ;-)





(klicka på bilden för större version)