En mindre politisk blogg än den här får ni nog leta efter. Jag har i princip aldrig satt mig in i de olika partiernas olika ståndpunkter, och nu inför valet kändes lusten att se debattprogram och ta valtester lika stort som att dra ut en visdomstand utan bedövning. Ju närmare valdagen kröp, desto mer stressad blev jag. Så, till slut, dagarna innan valet fick jag och Alexandra tummen loss och såg ett par av partidebatterna. Det var en sällsam upplevelse, minst sagt. Efter att jag lyckats sluta fnittra åt att det hela påminde så otroligt mycket om Parlamentet, drabbades jag av insikten att hela idén med debattprogram är dödfödd. Det enda, om något, de kan ge tittarna är en känsla av hur de olika
partiledarna uppträder men det borde ju inte räcka för att basera ett så pass viktigt beslut på. Man skulle ju önska man kunde gå enbart på fakta men hur ska man kunna göra det utan att sitta med ena handen på PAUS-knappen och andra på Google? En säger A, en annan säger B och jag har ingen aning om vem som har rätt - om någon har det.
Nu efter valet har Facebook, tidningar och media översvämmats med förståsigpåare som har så sjukt mycket åsikter. Gudarna vet när de bilda dessa och hur de pallar skylta med dem öppet. Om man nu vet exakt vad som är fel med vår ekonomi och invandrarpolitik, fattar jag inte varför man inte är politiker. Själv känner jag att om jag skulle hamna i koma i mitten av september och vaknade i början av oktober skulle jag sannolikt inte märka att vi fått en ny regering. Mitt liv skulle ticka på i samma lunk och allt hade varit hunky dory. Så har det liksom alltid varit.
Rasismen, då? Den utbredda främlingsfientligheten som nu visat sig öppet? Well, jag tror för min del att den alltid har funnit där bland det svenska folket. Skillnaden är att man nu kan lägga en röst på ett parti som delar ens syn på saken. Frågan är då hur stor roll det spelar om de aldrig får någon egentlig makt. Inte så stor för min del. Men nu är det ju klart en stor sannolikhet att de kommer att vinna mer och mer mark och så till sist har vi vårt egna Danske Folkeparti. Men så länge SD styrs av nötter och inte har koll på sina siffror tror jag att de kommer att självdö eller hamna i skymundan. Annars får vi väl flytta till sydligare breddgrader, vilket inte hade gjort mig speciellt ledsen.
fredag 19 september 2014
tisdag 2 september 2014
Tennbröllop!
Idag firar vi tioårig bröllopsdag.
Det är givetvis stort, och gudarna ska veta att vi har planerat både det ena och det andra inför den här stora dagen. Med tanke på att vi båda fyller fyrtio (typ) så blev det plötsligt väldigt svårt att komma på något som kändes rätt och relevant. En stor fest är ju något vi velat ha sedan vi flyttade in i huset, men efter moget övervägande har vi bestämt att köra det nästa år och då med våra födelsedagar som förtecken. En bröllopsdag är ju, när allt kommer omkring, mest vår egen ensak. Så nu ska vi fira med en dag och natt i Köpenhamn, bara vi två, och det känns helt rätt.
Vi bollade länge runt med planen på att köra en reunion nere på Mallis men vi kan inte komma ifrån att under de här tio åren har det tillkommit en hel del nya vänner samtidigt som det är flera av gästerna som vi i princip aldrig träffar. Anledningarna är många, men huvudsakligen handlar det om geografi och ekorrhjulet. Jag räknade (lite slarvigt, men ändå) och kom fram till att under de här tio åren har våra gäster lyckats prestera följande:
22 bröllop
4 skilsmässor
106 barn
Det är ju inget vi kan credit för, men det är ändå lite kul statistik.
Jag har aldrig förstått varför man ska beundra och se upp till folk som är gifta länge. Jag menar, hur svårt kan det vara att vara lycklig och fortsätta med det som gör en lycklig? Visst, en del har det säkert skitjobbigt och håller ihop tack vare hårt arbete med sig själva och sin relation. Jag vet bara inte om det är så beundransvärt att piska en död häst (rakt översatt från engelskan) Vad jag försöker säga är att de här tio åren har flugit förbi och alla minnen och upplevelser har nu blivit en del av själva förhållandet, som en tredje part i vår dynamiska duo. Jag kanske svamlar nu, men jag kan inte förklara det bättre just nu.
Det är givetvis stort, och gudarna ska veta att vi har planerat både det ena och det andra inför den här stora dagen. Med tanke på att vi båda fyller fyrtio (typ) så blev det plötsligt väldigt svårt att komma på något som kändes rätt och relevant. En stor fest är ju något vi velat ha sedan vi flyttade in i huset, men efter moget övervägande har vi bestämt att köra det nästa år och då med våra födelsedagar som förtecken. En bröllopsdag är ju, när allt kommer omkring, mest vår egen ensak. Så nu ska vi fira med en dag och natt i Köpenhamn, bara vi två, och det känns helt rätt.
Vi bollade länge runt med planen på att köra en reunion nere på Mallis men vi kan inte komma ifrån att under de här tio åren har det tillkommit en hel del nya vänner samtidigt som det är flera av gästerna som vi i princip aldrig träffar. Anledningarna är många, men huvudsakligen handlar det om geografi och ekorrhjulet. Jag räknade (lite slarvigt, men ändå) och kom fram till att under de här tio åren har våra gäster lyckats prestera följande:
22 bröllop
4 skilsmässor
106 barn
Det är ju inget vi kan credit för, men det är ändå lite kul statistik.
Jag har aldrig förstått varför man ska beundra och se upp till folk som är gifta länge. Jag menar, hur svårt kan det vara att vara lycklig och fortsätta med det som gör en lycklig? Visst, en del har det säkert skitjobbigt och håller ihop tack vare hårt arbete med sig själva och sin relation. Jag vet bara inte om det är så beundransvärt att piska en död häst (rakt översatt från engelskan) Vad jag försöker säga är att de här tio åren har flugit förbi och alla minnen och upplevelser har nu blivit en del av själva förhållandet, som en tredje part i vår dynamiska duo. Jag kanske svamlar nu, men jag kan inte förklara det bättre just nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
